När jag vågar vara modig. När jag vågar möta/gå emot min rädsla.
Innan steget är taget, åh vilket INRE KAOS det kan skapa, ett inre sprattel, inre kamp! Nära förtvivlan. Men så SKÖNT, BEFRIANDE när det är taget! Som ett sort andetag in. Och så kan jag andas ut. SMÄLTA ut i varje cell. Tackar mig själv för alla de gånger jag vågat möta mina rädslor. Jag har haft så oändligt många, och många finns kvar. En efter en, i sin takt, möter jag dom när jag är redo. Eller så tar jag tag i dom först när INSIKTEN slår till med ÅSKANS smärtsamma, söndrande KRAFT i mitt inre: insikten VILKET PRIS jag fått betala och vilket lidande som JAG skapat när jag väljer väg efter rädslan. När den fått styra mig.
Min väg framåt är den som möter rädslor. Jag väljer den ofta aktivt. Ibland duckar jag otaliga gånger, många år. Men tillslut, vilket alltid är mitt mål, så står jag där rakryggad, ödmjuk, darrande av SÅRBARHET och tittar mig själv rakt in i ögonen full av självkärlek: ACCEPTERAR och FÖRLÅTER mig själv för mina så kallade ”svagheter, idioti, tillkortakommanden”.
Och vågar ta steget. Jag kanske kniper ihop ögonen hårt, håller andan, och tar steget. Men det är taget. Då läker jag.