Kategori: Uncategorized

Tack så in i helvete jävla skit bajs mycket som fan galna, asjobbiga och helt jävla fantastiskt makalösa kundaliniyogan!!!!! Du e fan i helvetet mitt ankare uppåt, neråt, åt båda hållen och framförallt inåt! Jävlar hur mycket du hjälpt mig genom ångest, dramor, förvirring, sorg, förtvivlan, kroppskomplex, frånvaro och gråtdimmor!!! Helsicke vad bra man kan må nu för tiden genom skit som känns hårt! Tror fanimej att jag kommer skratta när jag dör? Det kan ju fortfarande kännas djävulskt plågsamt så bli inte kaxig och arrogant yogan!

Visst, du är och har inte varit svaret på allt. Men fan så jävla mycket att det räcket och blir över!!! Ja.

När jag vågar vara modig. När jag vågar möta/gå emot min rädsla.

Innan steget är taget, åh vilket INRE KAOS det kan skapa, ett inre sprattel, inre kamp! Nära förtvivlan. Men så SKÖNT, BEFRIANDE när det är taget! Som ett sort andetag in. Och så kan jag andas ut. SMÄLTA ut i varje cell. Tackar mig själv för alla de gånger jag vågat möta mina rädslor. Jag har haft så oändligt många, och många finns kvar. En efter en, i sin takt, möter jag dom när jag är redo. Eller så tar jag tag i dom först när INSIKTEN slår till med ÅSKANS smärtsamma, söndrande KRAFT i mitt inre: insikten VILKET PRIS jag fått betala och vilket lidande som JAG skapat när jag väljer väg efter rädslan. När den fått styra mig.

Min väg framåt är den som möter rädslor. Jag väljer den ofta aktivt. Ibland duckar jag otaliga gånger, många år. Men tillslut, vilket alltid är mitt mål, så står jag där rakryggad, ödmjuk, darrande av SÅRBARHET och tittar mig själv rakt in i ögonen full av självkärlek: ACCEPTERAR och FÖRLÅTER mig själv för mina så kallade ”svagheter, idioti, tillkortakommanden”.

Och vågar ta steget. Jag kanske kniper ihop ögonen hårt, håller andan, och tar steget. Men det är taget. Då läker jag.

Hur kan det bli så här bra efter en usel start?!?!

Drar mig upp efter natt med dålig sömn. Överhettad och yr av trötthet masar jag mig in i duschen och drar på kallvattnet. Brrrrrr! Börja kvickna till?. Sitter på bussen innan kl 07. Funderar på hur morgonens klass kommer kännas.

Möts av en anställd med stort leende som fixat med värmeljus och fint i konferensrummet??? Klassen känns härlig! Jag avslutar timmen med att sjunga fel och tappa bort mig på ”May the long time sun”. Börjar skratta, måste stanna till och blicken letar febrilt efter fusklappen (tack till mig själv som har den:)).

Från att ha känt trötthet och en mycket låg livskvalité, till att njuta av livet! Tack yogan för alla tekniker och introducerandet av mornarnas kallduschar (så sjukt provocerad frusna jag blev av detta under första året på utbildningen! Tänkte: det kommer jag aldrig befatta mig med, det dummaste jag hört!!!)

Om och om igen får jag uppleva att både ge och ta emot yoga är som lisa för min själ?❤️??

P A P P A ”I ljust minne bevarad”. 3 år sedan vi fick äran att vara med vid ditt sista andetag.

Låt oss läka och glömma de sista 15 åren i sjukdom och smärta. Låt oss minnas din värme, humor, dina upptåg, din personliga sångteknik, ditt lugn, dina unika ordvitsar om det svenska språket, din golftalang och passion, dina buddhistiska mantran som vibrerade varje morgon, alla dina kostymer och slipsar, dina biceps jag imponerades av som barn, hur du slängde mig upp i luften under förtjusta tjut från mig, dina vackra händer, minnas hur jag sprang fram till ytterdörren när du kom hem från jobbet – känslan av att krama dig när du hukade dig ner till mitt lilla jag och få omfamna dig, min kind mot din svala ytterrock. Din kärleksfulla blick när våra ögon möttes. Min hand på din vid middagsbordet. Låt mig få fira dig älskade lilla pappa.

Den varma vinden tar tag.

Sveper mjukt runt mig.

Drar vidare.

Kommer tillbaka.

Värme.

Lycka.

Frihet!

Överblick.

Lugn blandat med en rusande glädje med pirr och exaltering!

Här står jag.

Solen värmer.

Det blåa öppnar upp,

Njuter av det gröna, omslutande.

Ler.

Skrattar.

Inuti stärks och växer.

Vill nå ut.

Sprida vidare.

Ta tag.

Dansa!!!

Dyka rakt ut i det oändliga!

Ta min hand,

kom med och sväva och virvla vidare!

Weeeeiooo!!!

Alla Kvinnor: Ni vackra, Stolta varelser❤️ Stå upp för er själva! Ni är underbara!!! Visa lite äggstockar! 😀

Stunder av lycka, tillsynes utan anledning. Bara finns och känns. Stunder av lycka som kommer oftare och oftare. Längre och längre. Stunder inom mig, i min enkla ensamhet. I all stillhet. Frid, eufori, lugn, balans. Trygghet. Hopp. Pirr. Njutningsbar stillhet, fri från dåtid och framtid. Bara vara. Här och nu. Utanför, kanske ingen direkt ser, konserten av fyrverkerier. Friden och glädjen inombords. Plötsligt eller smygande, kan den vara borta. Utbytt till motsatsen – tvivel, rädsla, panik, tankevarv på repeat, oro, förtvivlan, utanförskap. Men så kommer jag ihåg, hittar till verktygen -yogan, andningen, stillheten, rörelsen, musiken, den fria vilda dansen! Tillbaka till frid. I mig, med mig själv. Jag känner mig hemma. Det är mer ljus nu, inombords, efter all yoga och meditation. Tänk, tror det är därför jag inte längre lider lika mycket av mörkret under vintertid! Tacksam. Jag tar ansvar för det som händer i mig, för det sprids vidare till dig. Och till dig. Jag vill sprida lugn, acceptans och att du och jag ska tycka om oss själva. För då tycker vi om varandra. Jag vandrar vidare på livets väg, med min utveckling. Tuffa sanningar och inte så smickrande insikter, blandat med stolthet och förundran, att jag är jag. Med alla nyanser.

Yoga och meditationslärare! Har du hört, det råkar vara nåt jag kan 😀

Sitter här förundrad. Vad hände? Och hur mycket har hänt egentligen!?!??!!

Sitter här, internationellt certifierad i något jag brinner för. Något jag vill dela med mig av. Om det är någon som kan bli bråkdelen berörd av kundaliniyoga som jag blivit, vill jag absolut ge det vidare. Ringar på vattnet. Är du lycklig, är jag lycklig. För vi råkar dela detta samhälle, denna jord.

Som jag svettats, skakat, pinats, utmanats, skrattat, gråtit, vridit mig, mått illa, njutit och upplevt fullständig lycka på yogamattan under dessa två år!!

Viktigast av allt (och min största vilja och intention när jag började utbildningen) så har det gett resultat i det verkliga livet, vardagen. Det är där jag vill ta till yogan, i praktiken. Inte bara kroppen som fått mer styrka, muskler, uthållighet och smidighet. Även det mentala, hjärnan, sinnet, känslorna. Jag ville ha förändring, och förändring fick jag. Så många gånger har jag varit så rädd, så rädd! Men jag stod kvar. Varenda cell i mig kände att det här är helt rätt för mig. Kundaliniyogan är min passion, ett sätt att leva, att överleva, att uppleva, och njuta ett mer behagligt liv.

Nu fortsätter jag vidare med riktningen och målet under mitt liv: växa, utmana mig själv, möta rädslor, utvecklas, visa mig sårbar, glädjas, våga känna lycka, smärta och sorg (bakom sorg finns frid). Jag vill göra det mesta av mig, älska och ta hand om mig själv. Då kan jag hjälpa och stötta andra människor att göra detsamma för dom.

Hur fortsätter jag? Gör rutinen och vanan som vuxit fram under utbildningen. Jag tar ett nytt beslut varje dag: jag gör min yoga och meditation, utan ursäkter.

JAAAA! Jag gjorde det! fast jag aldrig trodde att jag skulle klara det, eller visste hur mycket som skulle krävas av mig! Hurraaaaaaaaaa Hipp Hipp Hurrrraaaaaaaa!!!

Kära far. I ljust minne bevarad. Ett år sedan friden kom till dig.

Tacksam för dig och mor. Jag – en sammansmältning. Mellan öst och väst. <3

Sa Ta Na Ma – ”The Continuous Cycle of Life & Creation”.