Kategori: Uncategorized

Kära Maria

Igår samlades vi ju uppe på klippan med din älskade enäggstvilling. Vi fick lyssna, dela, berätta. Minnas, bryta ihop och trösta. Mötas i omfamning, försöka förstå och finna mening. Reflektera, känna skuld, ånger och skam. Skratta, tjoa och fåna oss. Dansa och trumma. Naturen var som alltid där, hållande. Kråkorna hängde på, höll med när vi berättade, kraxade och cirkulerade runt oss. Vidderna lättade våra andetag. Sjön rensade och renade oss. Och Du. Du var där och genomsyrade allt. Hjälpte oss i din strålande glans. Lika klar och lysande som det finaste stjärnglittret. Det är som dem säger och som jag upplevt förut: sorg kommer och går, som vågor. När det är flod översköljs systemet av känslornas kraft. Ibland plötsligt mitt i en rörelse, av något som påminner. När det är ebb, då känns lättnaden, glädjen och det vardagliga livet tuffar på. Jag är tacksam för de lättsamma perioderna som ebben ger Tack Maria för att du så stadigt stöttar, håller mig och hjälper mig, så tydligt och direkt. Jag k ä n n e r din närvaro. Nu har jag kraft från både pappa och dig, wow vilken gåva! Tänk, din förvandling över till andra sidan har transformerat, och transformerar, även mig. Så vidunderligt underligt vad sorg och smärta kan ge. Som att sorg både tar och ger. Maria, vännen min. Vi fortsätter vår resa

Kära Maria, jag bröt ihop nu när jag läste din kommentar under mitt inlägg på facebook i januari förra året där jag lyckligt visade upp målningen du gjort av mig när jag trummar. Du skrev: ”Jag har fler bilder av dig i hjärtat redo att målas in i fysisk form”.
Tänk allt som inte fick bli, här på jorden💔 Allt du hade kvar att ge oss. Minnena av dig är så starka och levande!! Din röst, ditt skratt, dina fantastiska smilgropar. Du fattas mig! Vad skulle jag inte göra för att få ha fler av våra underbara samtal. Jag är såååå tacksam för vårt sista möte på hospice i augusti. Du satt där och väntade på mig, rakt upp och ner i skräddarställning på sängen, i dina egna kläder😍 En mossgrön tröja och tunna mjuka byxor. Så glad jag blev av att se dig! Du hade en bra stund☺️ Jag hade med mig en bukett med en av mina favoritblommor: dahlior, var av en var vit och röd, som polka! Och inte minst, en liten kvist av en ek med ekollon på. Jag hade i dagar gått förbi eken och visste att jag skulle ge dig en liten gren. Den kallade på mig och viskade ditt namn. Du kunde ju inte ta dig ut till skogen längre. Men kontakt med träd måste du ju ha! Och vad var det första du gjorde när jag gav dig den (förutom att häpet med stora ögon och öppen mun utbrista: Åååååh!)? Jo, du höll grenen i dina kupade händer och stoppade ner ansiktet och drog högt och ljudligt in doften och utbrast: Det doftar skooooog!!! Vem gör så??☺️ Jo ett skogsväsen som heter Maria😍 Minns också att jag schabblade till det när jag skulle fixa med vasen i badrummet och hade ut massa saker. Bannande mig och kände att för värdefull tid gick åt till att fixa med det, tid från vår dyrbara stund tillsammans. Men, så fick vi mötas. Och jag fick äran att trösta dig Maria. Åh som jag hade längtat efter det! Vid senaste besöket var du för trött av mediciner. Men denna dag fick jag vara där i det som var❤️🙏 Och vi fick stråla samman i en av de bästa kramar! Lång, innerlig, hjärta mot hjärta, i full närvaro. Det läkte mig så mycket, mitt hjärta fick möta ditt. Inget fanns emellan oss. Inget osagt. Bara ett varande. Som jag längtar tillbaka till den stunden Maria!!!! Vi hade bokat in en träff till, en två veckor senare. Men den blev avbokad då du hade fått en läkartid. Du skrev att du hade ”bad news”, eftersom vi behövde avboka. Minns att jag tänkte en snabb tanke: att så farligt var det ju inte, vi skulle ju bara ses vid ett senare tillfälle… Du var ju så full av liv. Tanken kom, även fast jag hela tiden bävade för hur länge framtiden skulle få finnas…

Jag har undrat vad som var meningen med att vi inte fick ses en gång till. Men jag litar på att det var för det bästa. Att vårt sista möte var så fulländat och meningsfyllt, att det inte kunde ha blivit bättre. Och att jag nu får ha detta guldmöte som överfyller mitt hjärta av värme och kärlek.

Men vet du Maria, sen den dag du lämnade din fysiska kropp, och när jag försökt känna in dig, har det känts som att du ”svävat” runt någonstans bortom. Svårt förklara med ord. Men som att vi inte haft kontakt. Men så igår (dagen efter din begravning) innan jag skulle somna, så kände jag din starka, tydliga närvaro! WOW! Äntligen kontakt igen! Som jag väntat. Och ikväll hjälpte du mig och var med på kvällens klass när jag trummade under vilan. Yes Maria, du var där! Viken lycka. Oss emellan, så kände jag att det hände något stort och tydligt när dina Steel pan-kollegor spelade så underbart på din begravning i förrgår. Din själ kom fram och kändes så levande och närvarande när tonerna tindrade från oljefaten mellan kyrkans stenväggar! Och det var som att jag såg och kunde känna dig sväva och dansa runt mellan orkestern med ditt långa hår med klänningen svepandes runt dina fötter, se dina underbara skrattgropar och höra ditt pärlande skratt. Under denna vidunderliga musik ömsom skakade jag av gråt och skrattade av lycka och log. För mig kändes det som att det inte bara var läkande för mig och oss alla, utan även för dig min vän, att din själ behövde det lika mycket som våra💚
Det var som om du landat❤️❤️❤️❤️❤️

All kärlek till dig kära Maria,
vår vänskap finns
i evigheten❤️

Ofattbart min kära ängel, vackra vän och magiska väsen. Vi ses i skogen, där vi älskade att umgås. Låt oss blicka ut över vidderna under trummans vibrationer. Låt mig få höra ditt underbara skratt som var så nära. Låt mig få minnas dina talanger och ditt skapande, som dans, sång, musik och målning.
Jag bär med mig vår sista kram – där du sa att det kändes som att det strålade ljus från mig till dig (det kändes som att min far var med i den omfamningen från andra sidan), vårt sista underbara möte, varmt i mitt hjärta. Vilken skatt att ha få varit med om. Jag bär med mig det in i oändligheten, där du nu finns.

I natt somnade du in. Efter två års kämpande och smärta. Senaste dagarnas väntan har varit som att hålla andan. En del av mig har hållit andan sedan det där hemska samtalet 3 januari 2020 då du hade fått beskedet. En anspänning och oro som nu kommer gå över i sorg och saknad.

Det känns som att du är kvar. Jag vill inte släppa taget. Eller riktigt förstå. Du hade så mycket kvar att dela med dig av. Så mycket du ville ge världen. Så mycket värdefullt i din unika form. Jag känner inte att vår vänskap var färdig. Vi som hade så många planer. Nu känns det som att de är som tomma ark som blåser iväg i vinden. Varför fick du bara bli 35 år. Varför fick du utstå sådan smärta. Varför. Jag vill träffa dig igen. Min vän. Våra samtal och förståelse för varandra saknas mig. Du fattas❤️

❤️Mitt varmaste deltagande går ut till din kära enäggstvilling Sara och hela din älskade familj i denna smärtsamma sorg och saknad❤️🌹

Igår kväll satt jag och tittade på dina foton på Insta och facebook. Härliga du! Så många sidor, talanger och humor! Älskade du! Jag vet att vi kommer hålla kontakten❤️
Här en målning av mig du gjort! Så underbart magisk och så glad jag blev över den! Vilken gåva!! #rip #minvän

Tänk, att mitt i allt det svåra, kan en sådan lätthet och frid uppstå.
Tänk, att mitt i allt det svåra, mitt i sjukdom, kan ett flöde av livskraft strömma in med en sådan stillsam kraft i mina celler. Ett lugn. En trygghet. Ett varande. ”Full on” närvaro. Delandet av det svåra, det tabubelagda, det som kan kännas och upplevas med skam, tänk att det kan ge en tillförsikt. En ro. Som en stilla och sällsam ros. En ros som växer sig starkare och starkare, får än mer ljuskraft och ljus i just den myllan. I den myllan, som kan te sig så svår och smärtsam. Det som gör den myllan så fruktsam är att där finns allt, och framförallt: får finnas. Vilken näring. Och så jag omfamnar mitt inre växande! Jag har kommit så många steg framåt från hur jag hanterade min fars sjukdom. Då: försöka skydda, linda in, trycka undan och ner. Men nu har jag lärt mig. Autenticiteten tynger inte, inte lika tungt och inte alltid. Den ger näring och närvaro. Den ger liv och kraft. Till oss båda. Ja, hur hanterar man sjukdom och alla de dimensioner som det kan innebära att vara människa. Ett flöde. Ett flöde som innehåller allt från misstag, förändring, närvaro och när allt klaffar. Hur påverkas en vänskap av den starka påverkan cancer kan ha? Hur påverkar den inte?
Går nu från sjukhuset med starkare ben, mer livskraft och med ett hjärta i pulserande kärleksflöde. Sluter mina ögon och gläds åt våra varma ljusbärande kramar, våra händer som hålls. Två år av smärta har snart gått Två år av oro, sorg och ledsamhet har tyngt.
Idag satt jag vid sjukhussängen. Tillsammans har vi mints alla våra underbara upplevelser, skrattat, gråtit och tillsammans siktar vi mot stjärnorna Och åh så vi längtar till skogen, till dansen!
Jag är så tacksam över sårbarheten och vänskapen
#mittialltdetsvåra #sjukdom #vänskap #autenticitet #närhet #läkning 

Kreativiteten flödar. Ett flöde genom kropp och själ. Kontakten till källan känns oändlig. Nyfikenhet, lust och inspiration! Livet och möjligheterna känns oändlig. Förväntningar och önskningar som uppfylls. Både i gemenskap och framförallt i mig själv. Det viktigaste och mest transformerande: de små men ihållande åtaganden jag dagligen gör för min skull, åt mig själv. Jag hjälper mig själv till välmående och växande och läkning. Självkänslan och kärleken till mig själv växer. Jag får än mera att ge och dela med mig av (hjälpa mig🌱hjälpa andra🌱hjälpa oss🌱). Jag känner djupare kontakt och acceptans med mig själv. Och framförallt, vill jag säga, med N🌳A🌳T🌲U🌲R💚E☘️N. Källan till allt liv. Inom mig, och runt om mig. Jag andas naturen. Jag är naturen. Den ger mig liv. Den gav mig liv. Och åter till den ska jag. Jag älskar dig🌳

#naturen #självläkning #skogen #träd #källan #kreativitet #skapande #kretslopp #kärlek #yogatakayama

Åh, detta är nog mitt favoritkort av mig och pappa. Vi står framför julgranen julafton 1996 och kramas. Längtar efter att få kramas med honom igen🥰 Åtta år sedan ❤️ På detta kort hade han två friska år kvar. Sedan började en mardröm utan dess like. Såg ett kort av honom och mig precis efter att sjukdomen märkt hans kropp och sinne hårt. Vi stod under äppelblommen och försökte se glada ut. Jag hade på mig samma kläder som jag hade ett år tidigare när vi rusade iväg till akuten. Jag var tjugo.
Och nu när jag såg fotot, så kunde jag för första gången ta chansen att sörja och gråta vad den tjejen behövde gå igenom under de kommande femton åren. Tänk om hon hade vetat att ett helvete skulle te sig på ett sådant sätt och under så många år. Skönt hon inte visste.
Nu har mycket läkning skett. Stort arbete pågått och kommer pågå😊🙏

Ett skogshjärta ger jag dig💚🌲💫 En oändlighet att omfamnas i. Att vila i. Att mjukt gungas in i skogens trygga famn. Du är älskvärd – även och framförallt när du inte känner att du kan ge dig själv det💚 Du finns för att du behövs. Bara du har just din unika vibration. Låt oss andra få ta del av den! Låt skogen läka dig med sitt oändliga tålamod och sin fulla acceptans💚🌱 – Känner du mossan under dina fötter? – Känner du doften från jorden? – Känner du hur trädens rötter sviktar under dina fötter medans du går? – Ser du den eviga grönskan under hela året – havet av de bladlösa blåbärsriset, mossan på trädstammarna…☺️ Mmmm, grönskan är evinnerlig. Finns där att förlora dig i. Magin finns🌱🌲🌳🧚✨ #skog #hjärta #tröst #läkning #närhet #yogatakayama #vibehöverdig

”Meditation for a Calm Heart” syftar emotionellt till att hjälpa dig få ett klarare perspektiv på din relation med dig själv och andra. Fysiskt till att stärka ditt hjärta och lungor. En av mina favoritmeditationer med en lugnande andningsteknik Testa gärna att göra den varje dag i 40 dagar Kanske en #challenge du är sugen på att göra?  #kundaliniyoga#meditation#andning#meditationforacalmheart#3min#yogatakayama

Stretar på Vilken skillnad det är på min förmåga nu till daglig praktik när det varit ljusare en tid! Minns i vintras, typ oktober till december, hur oändligt svårt och vilken kamp det var att få till det Energin var så låg och seeg. Minns att det som hjälpte mig var när min vän Mona började sända live klasser från Spanien när hon var där och jobbade Det kändes som att jag också var där i Spanien, fick ta del av den oändliga solen, blåa himlen och värmen! Minns jag sa: imorse var jag i Spanien Och genombrottet var när hon en dag gjorde mitt absoluta räddnings-pass: Vitality and Stamina. Den hade jag just då alldeles glömt i min seghet, den brukar jag ju ta till på vintern för att väcka upp hela mitt system!

Måste köpa och testa en ljusterapilampa inför nästa omgång av vintermörker! Har du tips på någon?

För övrigt jobbar jag med de delar av mig som sätter käppar i hjulet för mig själv: nu är jag på dag 43 av meditationen ”Conquer Self-Animosity” och övningen ”Ego Eradicator” dag 49. Kanske kör jag båda 90 dagar, kanske 120. Får se

Enligt kundaliniyogans filosofi kan du göra ett yogapass/meditation/övning i 40, 90 eller 120 dagar i sträck och uppnå:

40 dagar – bryta en vana
90 dagar – förankra vanan
120 dagar – nya vanan är den du är
1000 dagar – du är en mästare av den nya vanan

Denna filosofi är helt klart det som gjort att jag över åren lyckats få till regelbunden praktik. I fem år gjorde jag inte uppehåll en endaste dag (om jag var sjuk kunde jag anpassa tex genom att ligga i sängen och mentalt göra passet genom att visualisera alla övningar).
Senaste ca två åren gav jag mig utmaningen att undersöka hur jag skulle må och känna mig om jag inte gjorde yoga varje dag, mindre regelbundet. Nu har jag återgått till daglig praktik då jag upplevt att jag mår som bäst av det. Experimentet hjälpte mig släppa vissa rädslor. Jag var rädd att jag skulle falla tillbaka och må som jag gjorde innan 2012 (då kundaliniyogan kom in i mitt liv). Det visade sig att jag kunde må bra utan den dagliga praktiken. Men att jag mår ännu bättre med den Det jag vann med experimentet var just den del som lite krampaktigt och styrt av rädsla som höll fast vid rutinen. Våga släppa och se om det blir ett fall, och i så fall hur djupt Ett tema i mitt liv verkar vara att jag utmanar mina rädslor Nu står jag och laddar inför att kanske anta en riktigt stor, om inte den största rädslan. Får se om jag är redo?! Wish me luck!
#kundaliniyoga#sadhana#dagligpraktik#våga#släppataget#bryta#testa#utvärdera#yogaeverydamnday#yoga#kanthapadmakriya#conguerself-animosity #egoeradicator#meditation#yogatakayama 

#tbt2018 Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör? Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv? Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande. Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderlös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog. Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva? Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder. Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt – Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter #släppataget#läka#gåvidare#minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonblicket#blistarkare#finnastyrka#klaraavdetsvåra#växa#överleva#överkomma#klaraavtuffatider#livetkangåvidare#yogatakayama

Jag brukar inte, eller snarare har jag aldrig i denna blogg publicerat något jag publicerat tidigare (vad jag minns nu i alla fall), som texten här ovanför. Men idag blev det en #tbt2018. Fick notisen i Facebook: ”Du har ett minne att se tillbaka på idag”. Klickade och läste det jag skrev för tre år sedan. Och texten passade så ovanligt bra in idag. För idag har varit en ovanligt dålig onsdag. Inget omvälvande egentligen. Men trist ändå att uppleva. Några riktigt tråkiga besvikelser, men framförallt en jädrans ovanligt stark kroppssmärta. Började känna mig riktigt utsatt och visste inte hur jag skulle ta mig ur det. För ur det måste jag, tänkte jag desperat. Bad till alla jag kom på, högre makter, pappa och tom till mig själv, haha! Mitt i allt så glimmade det till att ”Fasiken Sarah, du kan ju en hel del, varit med förr, och du vet att det finns hjälp att få”. Så jag klickade igång en stretch/massage -video på YouTube, hjälp dig själv video. Drog igång med övningarna, men snabbt började jag göra min egen grej. Märkte att kroppen ville annat, så mina händer kände in och stretchade och masserade där kroppen skrek som högst. Videon var på 10*2 min, innan jag startade tänkte jag att: ”Hur ska jag orka göra båda”! Men det slutade med att jag körde mitt ”egna program” i en timme! Kände mig mycket bättre men inte helt. Så tänkte att jag kunde ju även göra ryggpasset som jag skulle hålla på kvällen på yogaklassen. Efter de trettio minuterna blev det värsta helomvändningen! Jisses, kändes som att jag hade varit på en heldags och dyr SPA-dag! Svävade runt, var förankrad i nuet, njöt att min avslappnande och grundade kropp. Och framförallt sinnet, det var så häpnadsväckande avslappnat och otroligt skönt! Mina tankar var klara, lugna och jag upplevde det som att jag hade all tid och rum i världen. Var så tillfreds med nuet. Minns knappt senast när det kändes så här, och särskilt inte när jag ”bara” gett mig själv behandling!

Hur som, några timmar senare fortsatte denna besvikelsens onsdag. Jag kände att jag deppade ihop av ett antiklimax. Att jag tog saker personligt. Blev ledsen, deppig och hoppet inom mig sinade. Och det var då jag fick läsa det jag på dagen tre år sedan skrev och lade ut på Facebook. Texten handlar om döden. Om separationen från någon, och framför allt rädslan för dem båda. Alltså separation och död. Och denna onsdag kändes döden mer närvarande. Inte bara den fysiska, utan även döden som i transformation, avslut, tomrum. Det jag upplevt det senaste året har varit mycket avslut, en del död, och transformation. Mycket att släppa taget om, tänka om, uppleva besvikelser och förändring. 2020 var ju fyllt av sådant för många av oss. Även fast en inte själv behövt uppleva det på nära håll, så har det ju kollektivt och globalt varit mycket om död, släppa taget, förändring, snabba kast, tänka om, ensamhet och göra på annat sätt. Så, denna onsdag när kroppen skrek och krampade, så kom denna känsla över mig. Kände mig ledsen, desperat och nere. Och då kändes det så tröstande att läsa min text om min rädsla att förlora min pappa, för texten gav mig påminnelsen om hur bra det kan gå, även fast det är illa och varit det. Det var ju väldigt utdraget min pappas väg genom sjukdom till hans död. Det var så många gånger under de femton år han var sjuk som vi fick beskedet att ”Nu har han bara x-dagar kvar” och ”Nu ser det riktigt illa ut” och mycket in och ut på sjukhus osv. Så det blev en sådan jädrans mycket smärta, trauman och dramatik. Det där som jag fick utstå, genom att också se min fars lidande, har satt sina spår i min kropp och mitt system. Kämpar och jobbar fortfarande med det. Allt startade när pappa blev sjuk när jag var 20 år, och idag är jag 43. Jag har kommit en himla lång bit. Men önskar komma en bra bit till. Och texten fick mig att bekräfta mig själv, den resa jag gjort och gör. Och titta tillbaka på och känna hur långt jag tagit mig, och hur mycket jag klarat av, att saker kan bli bra och till och med bättre, trots det upplevda becksvarta, om än i annan form <3 Och pappa, i april blir det hela åtta år sedan jag en sista gång fick hålla din varma, vackra hand i min <3