Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv.

Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande.

Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderslös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog.

Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva?

Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder.

Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt ?

– Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag

– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter?

#släppataget #läka #gåvidare #minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonblicket #blistarkare#finnastyrka #klaraavdetsvåra #växa #överleva#överkomma #klaraavtuffatider #livetkangåvidare#yogatakayama

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.