#tbt2018 Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör? Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv? Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande. Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderlös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog. Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva? Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder. Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt 
– Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag
– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter #släppataget#läka#gåvidare#minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonblicket#blistarkare#finnastyrka#klaraavdetsvåra#växa#överleva#överkomma#klaraavtuffatider#livetkangåvidare#yogatakayama
Jag brukar inte, eller snarare har jag aldrig i denna blogg publicerat något jag publicerat tidigare (vad jag minns nu i alla fall), som texten här ovanför. Men idag blev det en #tbt2018. Fick notisen i Facebook: ”Du har ett minne att se tillbaka på idag”. Klickade och läste det jag skrev för tre år sedan. Och texten passade så ovanligt bra in idag. För idag har varit en ovanligt dålig onsdag. Inget omvälvande egentligen. Men trist ändå att uppleva. Några riktigt tråkiga besvikelser, men framförallt en jädrans ovanligt stark kroppssmärta. Började känna mig riktigt utsatt och visste inte hur jag skulle ta mig ur det. För ur det måste jag, tänkte jag desperat. Bad till alla jag kom på, högre makter, pappa och tom till mig själv, haha! Mitt i allt så glimmade det till att ”Fasiken Sarah, du kan ju en hel del, varit med förr, och du vet att det finns hjälp att få”. Så jag klickade igång en stretch/massage -video på YouTube, hjälp dig själv video. Drog igång med övningarna, men snabbt började jag göra min egen grej. Märkte att kroppen ville annat, så mina händer kände in och stretchade och masserade där kroppen skrek som högst. Videon var på 10*2 min, innan jag startade tänkte jag att: ”Hur ska jag orka göra båda”! Men det slutade med att jag körde mitt ”egna program” i en timme! Kände mig mycket bättre men inte helt. Så tänkte att jag kunde ju även göra ryggpasset som jag skulle hålla på kvällen på yogaklassen. Efter de trettio minuterna blev det värsta helomvändningen! Jisses, kändes som att jag hade varit på en heldags och dyr SPA-dag! Svävade runt, var förankrad i nuet, njöt att min avslappnande och grundade kropp. Och framförallt sinnet, det var så häpnadsväckande avslappnat och otroligt skönt! Mina tankar var klara, lugna och jag upplevde det som att jag hade all tid och rum i världen. Var så tillfreds med nuet. Minns knappt senast när det kändes så här, och särskilt inte när jag ”bara” gett mig själv behandling!
Hur som, några timmar senare fortsatte denna besvikelsens onsdag. Jag kände att jag deppade ihop av ett antiklimax. Att jag tog saker personligt. Blev ledsen, deppig och hoppet inom mig sinade. Och det var då jag fick läsa det jag på dagen tre år sedan skrev och lade ut på Facebook. Texten handlar om döden. Om separationen från någon, och framför allt rädslan för dem båda. Alltså separation och död. Och denna onsdag kändes döden mer närvarande. Inte bara den fysiska, utan även döden som i transformation, avslut, tomrum. Det jag upplevt det senaste året har varit mycket avslut, en del död, och transformation. Mycket att släppa taget om, tänka om, uppleva besvikelser och förändring. 2020 var ju fyllt av sådant för många av oss. Även fast en inte själv behövt uppleva det på nära håll, så har det ju kollektivt och globalt varit mycket om död, släppa taget, förändring, snabba kast, tänka om, ensamhet och göra på annat sätt. Så, denna onsdag när kroppen skrek och krampade, så kom denna känsla över mig. Kände mig ledsen, desperat och nere. Och då kändes det så tröstande att läsa min text om min rädsla att förlora min pappa, för texten gav mig påminnelsen om hur bra det kan gå, även fast det är illa och varit det. Det var ju väldigt utdraget min pappas väg genom sjukdom till hans död. Det var så många gånger under de femton år han var sjuk som vi fick beskedet att ”Nu har han bara x-dagar kvar” och ”Nu ser det riktigt illa ut” och mycket in och ut på sjukhus osv. Så det blev en sådan jädrans mycket smärta, trauman och dramatik. Det där som jag fick utstå, genom att också se min fars lidande, har satt sina spår i min kropp och mitt system. Kämpar och jobbar fortfarande med det. Allt startade när pappa blev sjuk när jag var 20 år, och idag är jag 43. Jag har kommit en himla lång bit. Men önskar komma en bra bit till. Och texten fick mig att bekräfta mig själv, den resa jag gjort och gör. Och titta tillbaka på och känna hur långt jag tagit mig, och hur mycket jag klarat av, att saker kan bli bra och till och med bättre, trots det upplevda becksvarta, om än i annan form <3 Och pappa, i april blir det hela åtta år sedan jag en sista gång fick hålla din varma, vackra hand i min <3
