Etikett: Frihet

Publicerat

Uttrycka mig i flera färger och former

??????????????
Ett ögonblick. Mitt i en rörelse. Av dans. I ett flöde av rörelser. Jag får UTTRYCKA MIG i FLER FÄRGER och former. Än vad det yttre, invanda skalet visar. RYMD att visa. Bortom länder, kultur, roller, identitet och ursprung. Bortom rädslor. Bortom hämningar och skydd. Bortom kroppskomplex. DEN PLATSEN. Den platsen är så befriande, läkande och underbar att låta mig själv få vara på. Bortom dömande. Från mig och andra. Dansen. Den fria rörelsen. DEN TAR MIG DIT. Låter MITT VÄSEN synas. Andas. Vara. I ett varande. Av acceptans och TILLÅTELSE. Där möts vi, FRIA från identitet. Vi MÖTS i vår essens. Där inga gränser, inga skiljetecken ryms. Vi möts i full acceptans. Sammanlänkande. Vi blir ett, allt, och ingenting. I fritt flöde.
I VÄRLDEN UTAN GRÄNSER.
♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️
#integritet #dans #friarörelser #rörelse #essens #väsen #essensenavmig #varaettväsen #bortomidentitet #kravlöst #vila #VARAIKROPPEN
#yogatakayama
 
Foto: Caroline Edgren @ www.ceemotions.se
Publicerat

Att sätta gränser. Värna om sig själv.

Möt mig med respekt, och vi möts i respekt. Möt mig från ditt hjärta, och vi möts i våra hjärtan. Blir det på något annat sätt, sätter jag en GRÄNS. Jag är värd mera. Även du. Jag GÖDER INTE ditt sätt att vara – genom att inte TILLÅTA det. Varken du eller jag mår bra av det. Låt oss mötas hjärta mot hjärta, själ mot själ. Fria från egot. Fria från sår, besvikelser, ilska och hat. Varken du eller jag vill ha det på ett annat sätt. Jag älskar dig, vem du än är.

#sättagränser #säganej #värnaomsigsjälv  #integritet #hjälpanågonattbrytanegativtmönster #vågaväljasigsjälv #vågasägaifrån#självrespekt #självkärlek #jagäringetoffer #vågavaraannatändensnällaflickan#yogatakayama

Publicerat

Att vara den som är kvar och leva i frid. En ständigt pågående relation.

– Pappa. Det är så skönt att slippa oroa sig för dig längre. Det var så jobbigt och plågsamt då, under ett och ett halvt decennium. Jag vet att du har det bra och jag såg och kände att du fann frid så snart du tagit det sista andetaget.
Du var så vacker✨Trots att alla åren av sjukdom märkt din kropp svårt. Men du såg så fridfull ut. Det var som att titta på ett nyfött barn?
– Så närvarade, fast än utan ditt andetag.
– Men ändå. Så långt bort.
Du hade rest hela vägen hem.

Under de fyra åren som gått har det hänt så otroligt mycket, mer än någonsin!!! Och så snabbt! Stora oväntade saker. Drömmar som slagit in, även de jag inte visste jag hade. Gjort mig fri från lager. Lager som inte var jag. Magi, transformation, expansion, utmaningar, fullständig lycka, skratt, stora insikter, sorg, smärta och massa tårar. Läkande.
Inte minst har jag lärt känna mig själv så mycket mer och bättre. Vilket givit mig styrka, kraft, glädje, frihet och mod. Och även skrämt mig till och från. Jag har också fått nya insikter om Dig. Och om min och din relation. En relation som fortfarande pågår. Alltid pågått. Och kommer så göra. I oändlighet.

Önskar dig en glädjefylld och galet skön födelsedag idag pappa, där du är❤️✨#pappa #yogatakayama #död #✝️☸️2013-04-14 #döden #transformation#släppataget #acceptans #andasut #ständigrelation #livet #satanama#livetscykler #dödenärendelavlivet #döden #dö #attdöochleva#attvaradensomärkvarochlevaifrid

Publicerat

Att vara människa. Alla delar.

Du tycker jag är ödmjuk? Du tycker jag är snäll? Du tycker jag är en varm, härlig person? Du tycker jag är vis och klok? Du beskriver mig som glad och trevlig? Inkännande och full av förståelse? Närvarande och kärleksfull?

Möt mig även när jag är helt uppe i känslan av att vara oförstående mot omvärlden. Beter mig elakt, säger plumpa saker. Dömer. Mig själv och andra. När jag bara tänker på och bryr om mig själv. Verkar korkad och ingenting fattar. Avundsjuk, grinig och snål. Sur som kål. Beter mig kyligt. Avvisande. Innesluten i mitt skal. Fly förbannad. Ilsken. Kanske hopplös gråtfärdig, och bara vill klä mig i koftan offer.

Som människa är jag allt. Och ingenting. Dynamisk. Föränderlig. Där inga etiketter fastnar. Jag är jag. I denna stund. I detta möte. I denna våg av upplevelse och känslor. Ibland helt stilla. Solid. Ibland uråldrig. Ibland novis. Så många uttryck. Så många skiften.

#attvaramänniska #föränderlig #utanetikett #yogatakayama

Publicerat

Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär. Vad ska jag nu se, förstå och lära? 

Jag såg ett spöke igår. Ett livs levande spöke. Du kom gående. Långsamt gående. Jag uppfattade det som ultrarapid, några meter framför mig. Jag satt på första parkett, i det stora breda fönstret på caféet. Mitt ansikte doldes av den stora koppen då jag drack de sista dropparna. Mitt i rörelsen landande mina ögon på ditt ansikte. Jag slog blixtsnabbt ner dom. Sen tillbaka. Höll kvar koppen som ett skydd. Kollade extra noga. Visst var det du. Ansiktet, jackan. När du äntligen gått förbi, det kändes som det tog flera minuter men måste ha tagit 5 sekunder, reste jag mig upp och lutade mig fram för att se dig gå iväg. Var det du? Ja det var det.

Flera månader, två tre årstider har gått sedan sist. Då kysstes och kramade jag dig i den jackan du nu bar. Så konstigt. Surrealistiskt. Då så fysiskt nära och djupt involverade i varandras inre och liv. Nu fjärran. Men ändå kommunicerar vi genom universum. Jag förstår och lär mig fortfarande genom vår relation. Polletter trillar ned. Om både dig och mig.

Varför såg jag dig nu?? Varför? Vad ska jag se? Varför hände det sig att vi inte såg in i varandras ögon, stannade för att prata? För att det var meningen så. Det räckte. Men vad låg bakom detta? Vad ska jag nu se, förstå och lära?

Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär.

Hur kan det bli så? Ett sista samtal. Sedan inget mer. Men ändå allt.

Försöker landa. Vad är det jag känner? Inombords. Vad väcks? Blir irriterad, vill inte känna. Varför ska jag KÄNNA SÅ MYCKET. Det TAR ju TID och energi. Jag som var så hög och glad, fylld av planer när jag satt och skrev där på caféet. Nu ofokuserad. Går hem. Försöker känna in.

Drar ett kort: ”projicera”.
Okej. Ja. Ja det gör jag ju. Det gör vi ju alla. Titt som tätt.
Jag saknar bla att jag kände mig så levande i vår relation. Kroppen var fylld av prana, livsenergi.

Viktiga samtalet med en vän: få hjälp reflektera. Får hjälp känna in. Får hjälp att se. Se det stora. Får öppna frågor. Denna ovärdeliga medmänskliga hjälp!

Min vän frågar vidare. Och hjälper mig se: det var ju inte bara pga dig jag kände mig levande. Det var ju för att jag, JAG gjorde mig levande. Jag delade så mycket av mitt innersta, min sårbarhet, min glädje, min lycka, min oro, min extas och mina rädslor med dig. Att göra det med någon som man tycker så mycket om, där JAG SATSADE MED MIN STÖRSTA INSATS: min sårbarhet och MITT SANNA JAG. Ja, då känner jag mig levande! Ett SAMSPEL, båda två kunde och ville ta emot, ta emot det sköra, starka och vackra i oss själva. Tillsammans.

BEFRIELSEN, insikten, det som gjorde att jag i slutet av samtalet med min kära vän kände hur det lätta över HJÄRTAT, som nu SJÖNG, hur halsen öppnades upp, var att det sjönk in i mig än mera: känslan att vara fullt och vilt levande försvann inte, och HAR INTE FÖRSVUNNIT, med oss, det lever vidare i mig och uppnås varje gång i min ensamhet och tillsammans med någon eller andra – varje gång jag VÅGAR VARA HELA JAG, MED ALLT vad det innebär: det fula, det dåliga, det vackra, det lätta, det mörka och det ljusa. DÅ KÄNNER JAG MIG LEVANDE. Fylld av livsenergi✨⭐️⚡️??☀️? #yogatakayama#attgörasigsjälvlevande#alltfinnsinomosssjälva#läragenomvarandra #projicera #sårbarhet #nåinochnåut#vågadelahelasig#personligutveckling#hjälpfrånvänner

Publicerat

Gav mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda.

Årets första tre månader började lugnt. Det stilla och vilan hittade sin plats i mig. Så skönt få paus från den stundtals upplevda tröga hösten och vintern. Det var segt och jag pressade mig själv. Var inte ”nöjd” med det jag inte gjorde. Hade åsikter om hur och vad jag borde göra. Ville påskynda processen. Ville inte ge fröet tid. Tid att få bli redo under jorden, i myllan. Kände stor frustration. Kom till och med i kontakt med ilska och förakt. Mot mig själv. Mot där jag befann mig. Min takt. Mitt tempo. Universums puls. Inte acceptera min tid. Min tid till att ruva på skapandet. Kreativiteten. Inre pressen. Otålig. Tålamod. T å l a mod. Att tåla modet. Klara av modet? Hur klarar jag av mitt mod? Jag som så många gånger på olika sätt stämplat mig själv som feg. Blyg. Lat. Det är så jag ofta minns min upplevelse av mig själv, i min omgivning som barn. Rädd. Tvekande. Behov av skydd. Att skyddas. Gå bakom andra. De mer starka, sociala, roliga och charmiga. De som sa sina ord, uttryckte sina åsikter, och sig själva. Uttryckte och gav plats åt sig själva. Här är jag. Stå på jorden. Ståtliga. Starka. Nakna. I sig själva.

Mars sista dag väckte mig med en KÄFTSMÄLL. En insikt som kom som en barsk, klar, genomskådande insikt. Något jag vetat, sett, läst och pratat om under flera år. Men nu hamnade insikten längre in. Längre in under lager av skydd. Andas in. Andas ut och ger rum och plats åt det nya. Det nya får ta plats när smärtan av gamla sår vågar öppnas upp och varsamt med förståelse tittas på. Då läks det sårade. Skydden behövs inte längre. Som vuxen har jag makten och förmågan att börja NEDRUSTNINGEN. Att montera ned de uttjänta murarna. Tack för skyddet, ni behövdes för överlevnad. Då. Men inte nu. Inte längre. I min framtid.

Från aprils första dag hade jag modet. Och TÅLAMODET att ge mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga, minutiöst, omsorgsfullt byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda. Ta hand om. Rusta. Omsluta.

Känsla av HUDLÖSHET finns. Renhet. Det råa och äkta. Det finstämda och sårbara. Det inkännande och det subtila. Det nakna. Det mjuka och DET MOTTAGLIGA. Andas ut.

Mycket sorg har pulserat i, runt och ut ur mig sedan beskedet om kusinens död. Förstår att det ytterligare har hjälpt mig komma ner, och in. In till kärnan. Essensen. Haft så många fina, långa möten och samtal. Tacksamhet för medmänniskor, vår gåva att komma i kontakt med och genom varandra.

I en torktumlare. Känslan av att jag befunnit mig i en centrifug. Innehållet har kastats/sorterats ut. Denna aprilmånad. Jag har gått igenom den inte så alltid behagliga smutstvätten, nu håller jag på att torkar den, vissa plagg är sorterade. Snart dax att vika ihop. För att landa på sin plats.

I en skön känsla, trots allt, i det omvälvande och smärtsamma. Ett lugn, en stillhet. En stabilitet, ett cement. En grund jag tidigare saknat i liknande turbulenta tider. Känslan som gått in, runt och i mig: JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag kan känna så oändligt mycket och stark nu, utan att störta ner✨ Vilket jag ofta tidigare trott att jag skulle göra om jag tillåtit mig ta in allt och låta det transformeras och gå ut ur mig✨??✨ JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag känner allt, från lycka och glädje till sorg och smärta. Allt får finnas. Allt ryms??????

Publicerat

Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Ångesten, min hatade parhäst.

Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Bara se, observera, tillåta och acceptera. Bara vara med det som är inom mig. Förlåta mig själv. Våga se alla sorters känslor och tankar som dyker upp. Hur ocharmiga, osmickrande, elaka, egoistiska, självcentrerande, destruktiva, självömkande, rädda och panikslagna de än må vara. Mina tankar och känslor definierar inte mig. De bara finns. Ångesten uppstår när jag börjar ha ett motstånd mot dom. Vill inte se, vill inte känna. En inre konflikt. Då blir mina tankar och känslor ett problem. För mig. Och risken finns att de då drabbar min omgivning.

Oftast när jag låter känslorna komma, det kan vara att jag känner någon oro i kroppen, tex i mitt bröst eller i magen, då kommer gråt. Sen, efter inte så lång tid kommer lugn och glädje. Bakom tårarna finns frid!

Det upptäckte jag på allvar år 2013 ( mitt år med mina 3 sk personliga världskrig då bla min pappa gick vidare). Eftersom jag upplevde så mycket olika sorg under bara ett par månader så tvingades uppdämd sorg/gråt fram. Och det enda jag kunde och orkade göra var att ge upp och börja gråta. Gråta i massor ( vätskeersättning gjorde så att jag slapp uttorkning. Alltså seriöst :)). Och jag fick då för första gången, på riktigt upptäcka att jag kan komma igenom smärta och sorg starkare. I slutet av det året kunde jag verkligen, helt och fullt med varje cell i min kropp, tacka all smärta jag fått uthärda ( pappa var svårt sjuk fram till sin död från att jag var 20 till 35 år ). Förlåta och acceptera. Och se och verkligen känna det jag vunnit, inte förlorat.

Jag sa att jag gått igenom mina världskrig utan att ha blivit sårad, jag blev läkt.

Jaaaa, vad lång tid och lidande det tagit mig att komma till denna dag. Hur jag kan slippa ångest! Ångest som varit min hatade parhäst. Men tänk, att jag fått uppleva det nu! Visst, utmaningarna kvarstår, men jag har öppnat dörren, fått uppleva det?❤️??

Allt innehåll copyright Sarah Takayama.