Min pappa kunde vara så gullig. I bara sitt varande. Han kunde sitta och titta på tv med sin uppmärksamhet dit. Men bara i sitt varande utstrålande han en sådan, ja utan att hitta bättre ord, gullighet och värme️. Ibland kunde jag slänga ett öga mot honom när han var mitt i en rörelse, kanske letade han efter en tidningsartikel i högen på bordet, och bara slås av hans gullighet️. Det tog mig, och har tagit mig många år att försöka komma underfund med honom, och ännu återstår stora delar. När jag var barn och växte upp kunde jag skämmas över att han tedde sig så osocial och inte var så uppmärksam mot mina vänner när de var hemma hos oss. Han hälsade på dem och pratade. Men så kunde han, som jag tolkade det, totalt släppa dem och tex sitta och titta på tv. Hua vad jag tyckte det var pinsamt och jag blev stressad över det. Men. Men så kom en liten kommentar, med ett leende och fylld av värme och kärlek från vänner i stil med: ”Din pappa är så lugn och härlig, så fin. Han bara är️”. Och jag bara va?!? Vem pratar du om? Min pappa? Vad menar du? Han typ pratade ju inte med dig och var pinsamt osocial tänkte jag. Det gjorde mig helt paff, och då reflekterade jag inte så mycket vidare över det.
Eftersom pappa var från Japan, så visste jag inte (och ännu inte helt) om det var den kulturella skillnaden och/eller hans personlighet. Det är nog just min förståelse för hans personlighet som börjar bli lite mer och mer klarare för mig ju äldre jag blir. Desto mer jag kommer underfund med mig själv, omvärlden och världen överlag. Att han nog var mer introvert, hade integritet och hade en känslig och stor själ. Kanske också det att han inte finns här fysiskt sedan sju år, gör det lite lättare för mig att få perspektiv att se och förstå honom. Utan den ibland förekommande förvirringen och energiåtgången att försöka förstå och tolka hans handlingar och ord, som det kan bli mellan människor.
Jo! Min lilla kanin och gullig! Det var det minnet som dök upp när jag nu sitter i mitt barndomshem och tankarna och minnena började rulla igång i mitt huvud. Efter att pappa fick en stroke mm och behövde sluta jobba trappade hans tempo ner avsevärt. Och det var särskilt efter det som jag kunde slänga ett öga mot honom och med tindrande ögon säga ”Min lilla kanin” till honom (ibland bara ”Kaninen”) med en sådan där röst en kan använda sig av till ett litet barn eller en gullig hund (måste medge att jag emellanåt var väldigt retsam mot honom). Grejen var att pappa inte gillade det. Han rynkade ögonbrynen och såg butter ut och muttrade något. Varje gång. Och jag fortsatte. Blev retsamt kul tyckte jag. Hmm, inte så charmigt av mig (ledsen pappa!). MEN. Vändningen kom på hur pappa uppfattade detta, när första barnbarnet kom. Min lilla gulligulligaste syskonson. Då började jag kalla även honom för ”Min lilla kanin”. OCH, jag minns så väl (det jag snappade upp i ögonvrån och förnam) första gången pappa hörde och såg när jag kallade lillgullisen för ”Min lilla kanin”. Pappa SKEN upp!!! Nu, när han utifrån såg mina kärleksfulla ögon riktad mot någon han visste och såg att jag älskade så gott, och kallade den personen samma sak som jag kallat honom under flera år, så föll polletten ner hos pappa! Ja, så de sista tre åren av pappas liv (tack vare lille D) så kunde han gotta sig i när jag kallade honom ”Min lilla kanin”️❤️

#kärlek #hurvisakärlek #relationer #förståsigsjälvochandra #perspektiv #pappaochdotter #förälderochbarn