Blogg – Yoga – Samtal
Att vänta in. Att vänta in sig själv. Stilla. Ställa sig vid sidan av. För att hämta in andetaget. Se. Se sig själv. Att låta sig ta tid på sig. Ge mig själv tålamod.Ge mig själv tid att hinna landa. Att känna in rädslan. Innan jag vågar gå vidare. Ta nästa steg. Vilken härlig dag! Varmt vårregn:)
#självacceptans #väntain #gesigsjälvtid #yogatakayama
Jag såg ett spöke igår. Ett livs levande spöke. Du kom gående. Långsamt gående. Jag uppfattade det som ultrarapid, några meter framför mig. Jag satt på första parkett, i det stora breda fönstret på caféet. Mitt ansikte doldes av den stora koppen då jag drack de sista dropparna. Mitt i rörelsen landande mina ögon på ditt ansikte. Jag slog blixtsnabbt ner dom. Sen tillbaka. Höll kvar koppen som ett skydd. Kollade extra noga. Visst var det du. Ansiktet, jackan. När du äntligen gått förbi, det kändes som det tog flera minuter men måste ha tagit 5 sekunder, reste jag mig upp och lutade mig fram för att se dig gå iväg. Var det du? Ja det var det.
Flera månader, två tre årstider har gått sedan sist. Då kysstes och kramade jag dig i den jackan du nu bar. Så konstigt. Surrealistiskt. Då så fysiskt nära och djupt involverade i varandras inre och liv. Nu fjärran. Men ändå kommunicerar vi genom universum. Jag förstår och lär mig fortfarande genom vår relation. Polletter trillar ned. Om både dig och mig.
Varför såg jag dig nu?? Varför? Vad ska jag se? Varför hände det sig att vi inte såg in i varandras ögon, stannade för att prata? För att det var meningen så. Det räckte. Men vad låg bakom detta? Vad ska jag nu se, förstå och lära?
Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär.
Hur kan det bli så? Ett sista samtal. Sedan inget mer. Men ändå allt.
Försöker landa. Vad är det jag känner? Inombords. Vad väcks? Blir irriterad, vill inte känna. Varför ska jag KÄNNA SÅ MYCKET. Det TAR ju TID och energi. Jag som var så hög och glad, fylld av planer när jag satt och skrev där på caféet. Nu ofokuserad. Går hem. Försöker känna in.
Drar ett kort: ”projicera”.
Okej. Ja. Ja det gör jag ju. Det gör vi ju alla. Titt som tätt.
Jag saknar bla att jag kände mig så levande i vår relation. Kroppen var fylld av prana, livsenergi.
Viktiga samtalet med en vän: få hjälp reflektera. Får hjälp känna in. Får hjälp att se. Se det stora. Får öppna frågor. Denna ovärdeliga medmänskliga hjälp!
Min vän frågar vidare. Och hjälper mig se: det var ju inte bara pga dig jag kände mig levande. Det var ju för att jag, JAG gjorde mig levande. Jag delade så mycket av mitt innersta, min sårbarhet, min glädje, min lycka, min oro, min extas och mina rädslor med dig. Att göra det med någon som man tycker så mycket om, där JAG SATSADE MED MIN STÖRSTA INSATS: min sårbarhet och MITT SANNA JAG. Ja, då känner jag mig levande! Ett SAMSPEL, båda två kunde och ville ta emot, ta emot det sköra, starka och vackra i oss själva. Tillsammans.
BEFRIELSEN, insikten, det som gjorde att jag i slutet av samtalet med min kära vän kände hur det lätta över HJÄRTAT, som nu SJÖNG, hur halsen öppnades upp, var att det sjönk in i mig än mera: känslan att vara fullt och vilt levande försvann inte, och HAR INTE FÖRSVUNNIT, med oss, det lever vidare i mig och uppnås varje gång i min ensamhet och tillsammans med någon eller andra – varje gång jag VÅGAR VARA HELA JAG, MED ALLT vad det innebär: det fula, det dåliga, det vackra, det lätta, det mörka och det ljusa. DÅ KÄNNER JAG MIG LEVANDE. Fylld av livsenergi
✨
⭐️
⚡️
?
?
☀️
? #yogatakayama#attgörasigsjälvlevande#alltfinnsinomosssjälva#läragenomvarandra #projicera #sårbarhet #nåinochnåut#vågadelahelasig#personligutveckling#hjälpfrånvänner
Årets första tre månader började lugnt. Det stilla och vilan hittade sin plats i mig. Så skönt få paus från den stundtals upplevda tröga hösten och vintern. Det var segt och jag pressade mig själv. Var inte ”nöjd” med det jag inte gjorde. Hade åsikter om hur och vad jag borde göra. Ville påskynda processen. Ville inte ge fröet tid. Tid att få bli redo under jorden, i myllan. Kände stor frustration. Kom till och med i kontakt med ilska och förakt. Mot mig själv. Mot där jag befann mig. Min takt. Mitt tempo. Universums puls. Inte acceptera min tid. Min tid till att ruva på skapandet. Kreativiteten. Inre pressen. Otålig. Tålamod. T å l a mod. Att tåla modet. Klara av modet? Hur klarar jag av mitt mod? Jag som så många gånger på olika sätt stämplat mig själv som feg. Blyg. Lat. Det är så jag ofta minns min upplevelse av mig själv, i min omgivning som barn. Rädd. Tvekande. Behov av skydd. Att skyddas. Gå bakom andra. De mer starka, sociala, roliga och charmiga. De som sa sina ord, uttryckte sina åsikter, och sig själva. Uttryckte och gav plats åt sig själva. Här är jag. Stå på jorden. Ståtliga. Starka. Nakna. I sig själva.
Mars sista dag väckte mig med en KÄFTSMÄLL. En insikt som kom som en barsk, klar, genomskådande insikt. Något jag vetat, sett, läst och pratat om under flera år. Men nu hamnade insikten längre in. Längre in under lager av skydd. Andas in. Andas ut och ger rum och plats åt det nya. Det nya får ta plats när smärtan av gamla sår vågar öppnas upp och varsamt med förståelse tittas på. Då läks det sårade. Skydden behövs inte längre. Som vuxen har jag makten och förmågan att börja NEDRUSTNINGEN. Att montera ned de uttjänta murarna. Tack för skyddet, ni behövdes för överlevnad. Då. Men inte nu. Inte längre. I min framtid.
Från aprils första dag hade jag modet. Och TÅLAMODET att ge mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga, minutiöst, omsorgsfullt byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda. Ta hand om. Rusta. Omsluta.
Känsla av HUDLÖSHET finns. Renhet. Det råa och äkta. Det finstämda och sårbara. Det inkännande och det subtila. Det nakna. Det mjuka och DET MOTTAGLIGA. Andas ut.
Mycket sorg har pulserat i, runt och ut ur mig sedan beskedet om kusinens död. Förstår att det ytterligare har hjälpt mig komma ner, och in. In till kärnan. Essensen. Haft så många fina, långa möten och samtal. Tacksamhet för medmänniskor, vår gåva att komma i kontakt med och genom varandra.
I en torktumlare. Känslan av att jag befunnit mig i en centrifug. Innehållet har kastats/sorterats ut. Denna aprilmånad. Jag har gått igenom den inte så alltid behagliga smutstvätten, nu håller jag på att torkar den, vissa plagg är sorterade. Snart dax att vika ihop. För att landa på sin plats.
I en skön känsla, trots allt, i det omvälvande och smärtsamma. Ett lugn, en stillhet. En stabilitet, ett cement. En grund jag tidigare saknat i liknande turbulenta tider. Känslan som gått in, runt och i mig: JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag kan känna så oändligt mycket och stark nu, utan att störta ner
✨ Vilket jag ofta tidigare trott att jag skulle göra om jag tillåtit mig ta in allt och låta det transformeras och gå ut ur mig✨
??✨ JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag känner allt, från lycka och glädje till sorg och smärta. Allt får finnas. Allt ryms
?
?
??
?
?
De nakna orden?❤️
Sårbarhets-bakfylla
”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS”
SÅRBARHETEN och rädslan finns där varje gång. VARJE gång jag trycket på ”publicera”. Er respons gör att jag VÅGAR, vågar FORTSÄTTA trycka på ”publicera”. Ser och KÄNNER meningen ÄN MER med att fortsätta❤ Utan oss, utan mig, utan var och en. Vad är vi då???
???TACK???
Ett innerligt tack vill jag SKICKA UT. Tack alla ni som läser de inlägg jag skriver där jag öppet delar från mina erfarenheter, upplevelser och mitt hjärta. Kanske trycker på ??, kommenterar, delar era egna erfarenheter, skickar privata meddelanden, säger något när vi möts irl eller bara helt enkelt läser ”i tystnad” ??⭐️✨
SÅRBARHETS-BAKFYLLA ( eller vad nu Brene Brown skrev i sin bok ). Drabbats lite av det. Det blåser ibland igenom mig. Att tex skriva om min erfarenhet av depression. – ”Det måste man skämmas för”, ”Vem vill känna nån som varit med om det?!” Susade igenom sinnet. Tankar som inte bara är mina. Det kollektiva. Det samhälle och den historia jag växt upp i. Ett litet litet eko finns kvar. Men ÄNDÅ sitter jag här med en mycket ovanlig öppen och flödande känsla i min mage, och mitt bröst? Känner mig lätt!! Och pirrigt levande! Haha!
SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS.
VARFÖR SKRIVER jag? Vill bland annat bryta tabun. Mina egna, samhällets och vår kulturs tabun. TABUN skapar så mycket onödigt LIDANDE. Vi upplever oss separerade, ENSAMMA. Vågar inte visa hela oss, hela vår komplexa unika och DYNAMISKA natur. Hur ska vi annars kunna ha SANNA, djupa RELATIONER? Förståelse, ACCEPTANS och respekt. Till oss själva, för att nå ut med den till andra.
Min önskan och hopp, min mening, är att försöka hjälpa andra att lida mindre. VILL INTE att andra ska behöva lida så mycket som jag gjort. Men värst av allt: att någon förlorar hoppet. Inte ser ljuset. Inte orkar kämpa mer.
Jag vill hjälpa. På något sätt. Kanske genom mina skrivna ord, vårt möte på yogamattan, mitt LYSSNANDE eller min NÄRVARO.
Kan någon få väckas ur sin smärta, åtminstone en liten stund. Då, då öppnas det i mig än mera. Och i andra. VÄXELVERKAN mellan OSS ALLA, eftersom vi är sammanlänkade.
Och att pappas lidande gav något gott vidare. Genom mig. FÖRVANDLA SMÄRTA och mörker till ljus och LÄTTHET. Och att hylla sårbarheten, istället för att vara rädd och förtrycka den. Kärleken och hjärtat behöver, och vill ha, sårbarheten.
Sårbarheten är nyckeln in.
#sårbarhet #sårbarhetsbakfylla #tabun #depression#skam #sårbarhetenärnyckelnin #utmattning #frihet#livsglädje #psykiskhälsa #psykisohälsa #personligutveckling #delamedsigavsittinre #läka#läkagenomvarandra #glädje #kärlek#yogatakayama
#tillsammans #kärlek #mod #våga#frånmörkertillljus #omvandlamörker #acceptans#minsanning #delamedsig #hjälpavarandra#detskrivnaordet #lidande #människan #pappa
Olika lager. Dimensioner. I ens inre rymd✨
En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas. Kanske burit med mig från evigheten. Något lossnade. Något stort. I mitt bröst. Runt hjärtat. Jag kände hur det öppnades upp, ända ner mot magen. Det lättade. En RYMD skapades där en kontraktion funnits. Jag satte mig ned och grät, där på dansgolvet, dit solens ljus nådde. Grät lättnadens tårar. Att kampen var över. Segern var kommen. Som jag kämpat. En stenhård, uttröttande kamp. Ovetande destruktiv. Vad handlade det om? Nu minns jag inte orden i mitt huvud. Historien som rullades upp. Det handlar om KÄRLEK. Öppenhet. Hjärtat. SÅRBARHET. Kärleken som hör ihop med, vill vara med sårbarheten och RÄDSLA. De två som jag kämpat så hårt mot. Förträngt. Förtryckt. Velat förgöra. Vad fel det kan bli. När längtan och behovet, varit efter just kärlek. ÖPPENHET. Kärleken till mig själv – acceptansen. Till ANDRA. Till allt. Just nu gör jag en meditation – Creating Self Love. För det är där det startar. Det startar hos mig, för att vibba ut. Tillbaka och ut igen. Som en våg av oändlighet.
Så många lager som finns. Så många dimensioner. Hur många LJUSÅR ryms inte inuti en människa??
Att se, och framförallt KÄNNA att jag inte måste slåss mot sårbarheten och rädslan. De är inga hot. Inget ont som måste bekämpas. Bekämpas för att SKYDDA mig. De är ok. De vill mig gott. De NÅR in till mig, och UT till andra. Det är ju där jag vill vara. Det är ju där KÄLLAN till liv och kraft finns. Men att jag inte fattat det. Inte klarat, för rädslan och paniken har varit i vägen. Som ett skydd. Men jag behöver inte det skyddet längre⭐️??✨
Är det att vara ”utan filter”??Transparent? Haha! Öppen. Fri! Att andas in. Och andas ut, genom att släppa taget. Utan kamp. #yogatakayama#personligutveckling #frihet #sårbarhet #rädsla #kärlek #öppnandet#psykiskhälsa #dimensioner
Det är inte det FYSISKA. Muskler. Bli ”trimmad”. Det är inte det som gör att jag YOGAR. Det är det mentala. SJÄLSLIGA. Det känslomässiga. EXPANSIONEN. Friheten och glädjen. INUTI. Det är den som jag eftersträvar. Och får UPPLEVA. Och längtar efter. Att kunna andas mera. Lättnaden. Lugnet. Att våga. Att våga vara jag. Som jag alltid varit. Men inte vågat. Inte kunnat visa. Pga omständigheter. Som tiden jag lever i. Att vara kvinna. Kulturen. Arvet. Samhället. Media. Människor omkring mig. Och mitt sätt att uppfatta det. Att behöva passa in. För att överleva. För att känna att jag hör till. Den överlevnadsinstinkten. Det faktumet.
Det är därför jag fortsätter YOGA och MEDITERA VAREVIGA dag. Det kan vara som att träffa terapeuten, samtala med en kär vän, BLI HÅLLEN av sin partner, omfamningen från mamma, möta pappas hand, se sitt syskon i ögonen och se alla gemensamma nämnare och SE SIN HISTORIA.
Många gånger genom yogan får jag möta den tuffa, kärleksfulla läraren. SANNINGEN. Det jag blundat för, inte klarat av eller mäktat med att se. Se och läka. Mycket händer undermedvetet. Plötsligt SLÄPPER något. Plötsligt säger eller gör jag sånt jag inte vågat. PLÖTSLIGT VET JAG. Vad jag ÄR. Vad jag vill. Vart jag ska. Det känns som MAGI. Magi som jag jobbar för, på yogamattan.
Det är det. Det är det som gör att jag forsätter yoga.
Att min kropp känns rörlig, stark, mår bra. Det är viktigt och betyder oerhört mycket och påverkar hur jag mår. Men det är för mig inte den primära MOTIVATIONEN och anledningen till mitt utövande av yoga.
?KUNDALINIYOGA?
ATT GÖRA SIG AV MED DEN VÄRSTA TYPEN AV MOBBARE.
Den i mitt egna huvud. Ja. Just det. Den som kommer per automatik. Som så många gånger förr. Hämningslöst med förebrående, förmaningar och glåpord. Kommer blixtsnabbt. Ofta obemärkt.
Men den lämnar spår. Osköna spår som HUGGER. Sänker. Drar ner. Ibland molande. Ibland diffus. Ibland tung. Så outhärdligt TUNG. Som att ”sova med fienden”.
Men MOHAHAHA vad kul det är att komma på den!!!
HAHAHA byta ut den till snälla ord: fn vad bra du är Sarah. Du var värd att vila en extra stund. Du gjorde ditt bästa. Det är ok att du inte vågade. Det är ok att du inget sa.
Nu har jag dig din jäkel, jag är dig på spåren, för gott!!! Jag ska jaga dig ut ur mitt liv!!!! Till sista andetaget!
VAPEN: Positiva motsatsord. Fyllda med omtanke och ödmjukhet, förståelse och förlåtelse!!!!! Det kallas KÄRLEK.
Haha! Ha det fab folk där ute! Lämna din egna mobbare där den hör hemma!
☀️❤️☀️
#självkärlek #alltbörjarmedensjälv #ahimsa #ickevåld #yogatakayama#inrearbete #diciplinmedomtanke #thewillofthespirutalwarrior #psykiskhälsa
En av fördelar med att vara yogalärare är att jag allt oftare hör det jag säger på klasserna till eleverna, eka tillbaka till mig själv:)
Dagligen sittandes på mattan för att göra min egna yoga möts jag ofta av motstånd.
Tankarna som kan säga: Jag vill inte. Jag är för trött. Det är tråkigt. Jag har inte tid. Vad håller jag på med. Vad ska det här vara bra för. J-vla yogaskit…..
Men på senare tid så har dessa tankar oftare börjat mötas av direkta ”svar på tal”! Från mig själv, till mig själv:)
Det jag säger till eleverna ekar tillbaka till mig. Och det bästa med det, är att jag då snabbt skiftar läge och gört! Med mer motivation! Haha, jag lyssnar på mina egna goda råd.
Det sägs ju att det du ibland säger till andra också/egentligen är riktat till dig själv….;)
”Walk your Talk”.
Eller som Yogi Bhajan, mästaren i kundaliniyoga sa: ”Don’t Find the Master – BE the Master!”.
För mig betyder det här mycket då jag under många, många år ibland mer, ibland mindre, desperat vänt mig utåt till andra för hjälp och råd. Jag gör det fortfarande och kommer så göra (vi människor behöver varandra, inte minst för utveckling). Men det jag längtat efter, och fortfarande gör, är att oftare komma i kontakt med svaren som finns inom mig. Lita på att jag själv vet vad som är bra för mig. Den där inre känslan som guidar mig genom livets bergochdalbana.
Räddharen.
HÖGSTADIET.
Tittar ner från femmans hopptorn. 5 meter ner till vattnet i simhallen. Jag måste. Bara så kan jag få högt betyg i simning. Denna box saknas.
Nej vad högt det är! Känner hur jag liksom sugs ner ju närmre jag står kanten. Går fram flera gånger. Vänder. Ler förläget åt de andra. Våghalsen hoppar för typ femte gången. Inte nog med det, jäkeln dyker!
Meeen! Klockan tickar. Svettas trots min gåshud. Inte är det kul heller att stå här i en baddräkt bland klasskompisarna. Simlärare ropar ut i sin fåniga megafon: ni ska upp ur vattnet om 5 minuter! Klassen är slut om 5 minuter!
Fan! Nu eller aldrig! Jag måste!
Fan fan fan! Jag trycker mig mot den kalla simhallsväggen. Känner klorets starka stickande doft. Nu! Nu Sarah! Kom igen! Skriker jag i mitt huvud tyst för mig själv. Ja! Nu! Jag tar sats och lubbar ut! Ut! Över kanten! Neeeeej! Skriker jag på väg ner genom luften. Nej jag ångrar mig!! Neeej! Booom! Jag bryter ner genom vattenytan. Kommer längre ned i vattnet än jag brukar. Tar sprattlande tag för att nå ytan. Ett djupt andetag in. Ja! Ja! Ja jag gjorde det!! Yes!!! Jaaaaaaa! Glädjen, lättnaden, stoltheten!
Mer än 20 år senare så ser jag hur jag fortfarande tvingas in mig mot väggen när mina rädslor begränsar mig. Jag står där och tittar mer mot avgrunden. Känner hur målet, det åtråvärda, liksom suger tag i mig. Jag tar steg tillbaka. Tittar. Blundar. Tar ett steg fram igen. Kollar och önskar och ber att jag ska våga.
Sen plötsligt. Är tydligen tiden inne. Jag blundar, kniper ihop ögonen hårt! Och börjar lubba mot stupet. Mot målet. Mot friheten! Första steget är taget 😀 Men tusan vad obehagligt det är att stå och trycka mot en vägg. När räddharen tagit ett fast grepp om mig.
Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Bara se, observera, tillåta och acceptera. Bara vara med det som är inom mig. Förlåta mig själv. Våga se alla sorters känslor och tankar som dyker upp. Hur ocharmiga, osmickrande, elaka, egoistiska, självcentrerande, destruktiva, självömkande, rädda och panikslagna de än må vara. Mina tankar och känslor definierar inte mig. De bara finns. Ångesten uppstår när jag börjar ha ett motstånd mot dom. Vill inte se, vill inte känna. En inre konflikt. Då blir mina tankar och känslor ett problem. För mig. Och risken finns att de då drabbar min omgivning.
Oftast när jag låter känslorna komma, det kan vara att jag känner någon oro i kroppen, tex i mitt bröst eller i magen, då kommer gråt. Sen, efter inte så lång tid kommer lugn och glädje. Bakom tårarna finns frid!
Det upptäckte jag på allvar år 2013 ( mitt år med mina 3 sk personliga världskrig då bla min pappa gick vidare). Eftersom jag upplevde så mycket olika sorg under bara ett par månader så tvingades uppdämd sorg/gråt fram. Och det enda jag kunde och orkade göra var att ge upp och börja gråta. Gråta i massor ( vätskeersättning gjorde så att jag slapp uttorkning. Alltså seriöst :)). Och jag fick då för första gången, på riktigt upptäcka att jag kan komma igenom smärta och sorg starkare. I slutet av det året kunde jag verkligen, helt och fullt med varje cell i min kropp, tacka all smärta jag fått uthärda ( pappa var svårt sjuk fram till sin död från att jag var 20 till 35 år ). Förlåta och acceptera. Och se och verkligen känna det jag vunnit, inte förlorat.
Jag sa att jag gått igenom mina världskrig utan att ha blivit sårad, jag blev läkt.
Jaaaa, vad lång tid och lidande det tagit mig att komma till denna dag. Hur jag kan slippa ångest! Ångest som varit min hatade parhäst. Men tänk, att jag fått uppleva det nu! Visst, utmaningarna kvarstår, men jag har öppnat dörren, fått uppleva det?❤️??