Blogg – Yoga – Samtal
✨Återfinner. Det som alltid varit där, men som legat i det dolda, fördunkla. Omedvetna. Nu är tiden inne att kliva in. Återigen. Och det med Glöd. Inga ursäkter ryms. Det tillhör det förgångna✨ ✨???♀️?❤️??????????♐️?⭐️#låtalltintegreras#integration#initiering#yogatakayama#trumma#fjäril#tackJ??
Känner du dig ensam? Eller är det bara det nya utrymmet runt och inom dig du känner? Expansionen. Känns det nya och obekanta skrämmande? Undrar du vad du ska göra med det, hur du ska hitta tryggheten i utrymmet, din nya expansion? Ingen fara vännen, snart är det inte nytt för dig längre. Du vågar fylla ut det, med det som det är ämnat för och länge efterlängtat av dig: dina drömmar och visioner. Och snart behöver du än mer plats, min kära. Vänta och se. Våga stå kvar, omfamna det nya i dig. Vi är många som väntar på dig. Vi har väntat länge och sökt efter just din unika vibration, dynamik, färg och form. Både du och vi är Redo. Nu.❤️#yogatakayama #expansion #redo
När så många fler stora bitar kan läggas till pusslet. Frågetecken som besvaras. När ytterligare dimridåer om min livsuppgift faller. Vilken avslappning. Vilken utandning. Hej Sarah. Hej livet. Hej Vägen! Det var så här livet skulle vara, Före och Efter 40 år. Jag fattar, jag ser det än tydligare! Tack allt jvla outhärdliga mörker och outgrundlig vilsenhet jag fick uppleva fram till att jag var 35. Nu vet jag, tack vare dem erfarenheterna. Lidandet fick mig att öppna, ibland bända upp. Krackelera. Bryta. Det kändes otaliga gånger som jag gick sönder, men jag Växte. Skapade nytt. Skalade av. Framförallt Läkte jag. Livet alltså! Som jag har kämpat! Kämpandet har blivit mindre och mindre på senare år, ju mer jag förstått. Tack all ljuvlig ofattbart magiska Magi som kommit och kommer i min väg! Nu Ser jag, Känner jag och vågar Tro på och omfamna magin så mycket mera!✨???✨?
#yogatakayama#livetsmagi#vägenvisarsig#fallerpåplats#denstoraplanen#livetsresa#attfååldras#livet
Ibland är det, som om allt faller på plats. Vägen öppnar upp, bereds framför en. Som att det sista inför det stora är kommet. Jag står här redo, klar, att gå upp på scenen. Bara den sista lilla förberedelsen ska sättas på plats. Det är dags att gå upp nu. Träda fram, i all sin prakt. Redo att bli tittad på, att åskådas. Det spelar ingen roll vad blickarna kan tänkas tycka. Jag har min blick. Min blick är med mig, igenom allt. Mot som medgång, vad det ena eller det andra nu är. Finns bara med. En våg av värme sköljer in, över, inunder mig och min hud, runt varje cell och organ. Ja. Ja låt mig få vibreras. Hela jag. Likt mina älskade trummor, från förr och nu, genom tid, rum och världar. Genom liv, födelse och död. Upp igen och ut åt det ena och det andra. Sväva vidare till oändligheten. Och fram och tillbaka igenom. Vem håller koll, räkningen. Den behövs ju inte. Den finns inte. Bara ekot ger ringar på vattnet. Ringar som böljar och fortsätter framåt och över. Ja äntligen! Ja äntligen sluts freden inom mig. Vad finns det att dölja, och varför och från vem. Vi är ju alla sammanlänkade, sammansmälta. I, över och under. Är det dags nu? Ja det är ju tydligen nu. Nu. Nu som är och förblir. Nu som gäller. Vad svamlar du om? Jag vet inte jag. Det bara böljar vidare och över. Bara låt det vara så. Ologiskt logiskt. Andas in. Släpp taget och landa. Låt dig sväva uppåt och uppåt. Du hittar fram. Hittar hem. Det fanns ju alltid där. I dig. Med dig. Min vän. Vi har landat
<3
#yogatakayama#redo#trädafram#genomtidochrum#vibreras#genomliv#nu#hemma
Reaching that Inner Space where Pure Happiness Always Exists.The Contact with the Infinite, Beyond and Within. The source of Origin, Wisdom from Generations and Lives that have walked the path before me in this Soul. Coming more and more Home in this Life. Touching the Infinite Within and Beyond. The Magical Connection to every Human, Life and Nature itself. Exhale. Everything is here. Everything Exists. The darkness. The Light. The in between with no Labels. Love❤️
#yogatakayama
Sedan i höstas har trumman fått vara med mig på mina klasser. Under vilan får eleverna ta emot vibrationerna. Tog lång tid innan jag tog tag i modet. Modet att spela. Längtade så länge. Rädd var jag första klassen. Hur skulle det tas emot, landa? Inte alls? Rädslan kan fortfarande viska medans jag spelar: hur låter det egentligen, du kan ju inte, vad håller du på med? Så kan rädslan viska. När jag uppmärksammar ifrågasättandet och osäkerheten så ropar jag tillbaka mig själv till mig, här och nu. Tar tillbaka uppmärksamheten till min kropp, trumman. Varandet. Och börjar återigen njuta av att lyssna in trumman. Och Se. Se var någonstans den vill spelas, på vilket sätt. Låter mig guidas. Nyfiket utforska. Jag har fått acceptera att ifrågasättandet viskar, rädslan rister till i kroppen som en rysning. Den får finnas. För det går bra ändå. För trumman och trummandet väcker något i mig. En djup längtan. En visshet. Som alltid funnits där. Som min puls. Ett uttryck för min puls. Min prana, min livskraft♥️?Jag behövde orden, försäkran från eleverna för att våga fortsätta: ✨”Trumman gjorde skillnad”. ”Jag bara försvann och flöt iväg”. ”Det kändes som att hjärtat öppnades upp totalt under vibrationerna”. ✨
Ja! Jag, eller både jag och trumman, nådde fram. Vilken lycka och försäkran! Jag vågade fortsätta. Men visst viskar rädslan ännu☺️#rädslanfårfinnas #allakanviskapautanskolning trumma #savasana #vila #yoga #uttryck #uttrycka #yogatakayama
– Ja hur har första året som 40+ varit? Det som jag längtat efter och kände så mycket inför och skrev om i inlägget på dagen för ett år sedan?
– Jo som en OÄNDLIG KÄRLEKSROMANS. Inuti mig själv. Med mig själv. Försoning. Återupptäckt. Finna trygghet och lugn (något jag desperat famlat och sökt efter). Att nu fått uppleva att LANDA I DET MJUKA INRE. En befrielse. En utandning. Hela året har jag spenderat så mycket mer tid med mig själv än någonsin, om du så vill i ensamhet. Men ensam har jag inte varit. Ty ensamhetskänslan, som kunnat eka isande kallt i mig då och då under hela mitt liv, har värmt mig med sin frånvaro☺️ Aldrig någonsin har jag upplevt liknade, så ihållande och med ett sådant djup, en bas. Min relation med och I MIG själv under året har varit som en NYFÖRÄLSKELSE. Uppmanat till fokus, närvaro, omhändertagande, tid, njutning och fullständig förundran. Som behövt umgänge/utforskande/tid för att ankra sig, få en grund/fundament att stå på/ slå rot. En bas att växa från. Att gro ifrån. Växa? Min förundran har gång på gång varit: kan livet upplevas så här?!?? Nya glasögon. Ändrad perception och upplevelse. Nytt inre, och kanske även yttre.
Jag har alltid kunnat vända mig inåt. Och uppåt ?✨ Ibland har det varit ett skydd. Från omvärlden. Men att denna inre plats blivit än mer härlig och njutbar, EXPANDERAT så otroligt, är en gåva som får hjärtat och själen att svämma över med tacksamhet och glädje. Och att säga ÄNTLIGEN, JA♥️?? Hipp hipp hurraaa till mig själv denna dag som nybliven 41 åring? Tackar mig själv för den ständiga strävan, utforskandet och nyfikenhet på detta liv jag givits, HUNGERN att förstå och fråga. Trots rädslor, tillkortakommanden, svårigheter och upplevda motgångar som livet kan erbjuda. Trots detta, under de svåraste och mörkaste stunderna som jag fått erfara ser jag nu att PASSIONENS gnista och eld brunnit STADIGT och pålitligt djupt förankrad långt där inne i min själ och bland stjärnorna⭐️?⭐️?? Något som med åldrandets gåva fått bli klarare och tydligare för mig?⭐️??⭐️?#yogaTakayama #40+ #mogenKvinna #kvinna #människa #ålder#medelåldernsGåva #medelålder #hipphipphurra #expansion #bliÄldre #Guld#diamant
MIN PASSION FÖR DANS VAR NÄRA ATT DÖ när jag var TONÅRING. Ett eko av den fanns kvar under åren. Den återväcktes igen, med än mer kraft när jag var 34 år, 2012 på Bali.
Parallellt med vanligt gymnasium började jag på en 3 årig dansskola. Det var inträdesprov, bara det borde fått mina varningsklockor att börja slå. Kända människor hade både gått i skolan och var lärare och bedömare under proven.
Minnen
När vi inte gjorde tillräckligt bra ifrån oss på lektionen skrek balettläraren ut: ”Vill ni bli professionella dansare??!! Vissa fick tårar i ögonen, medan jag såg ut som ett frågetecken och inombords kände: ”Nej. Verkligen inte. Lockar inte det minsta”.
Vid ett annat tillfälle bad lärarinnan mig och en annan göra en övning vid stången. Alla andra skulle titta på. Så frågade hon klassen: ”Såg ni något fel? Ja, precis. Sarah gjorde som man i n t e ska göra”.
Jag hade enorma problem och smärtor från mina fötter, jag försökte förklara för henne hur ont det gjorde när jag dansade i de tunna balettskorna. Hennes svar var: ”Det gör ont att dansa balett”. Senare fick jag hjälp med mina fötter och skoinlägg.
Det var koreografi, raka linjer, stress och ingen plats för inkännande, utforskande, lek, glädje och spontanitet. Märker nu hur de tråkigaste minnena var från balettlektionerna. Men jag upplevde ofta att känslan av prestation och jämförelse fanns som ett subtilt brus i atmosfären.
Termin 5 av 6 uteblev jag oftare och oftare från lektionerna. Minns så väl vid uppropet på en balettlektion: efter lärarinnan ropat upp mitt namn sa hon högt inför de andra med sin pondusröst och mycket menande: ”Sarah, du har missat många klasser den här terminen. Det blir svårt att hinna ta igen och klara utbildningen”. Varpå jag snabbt replikerade: ”Jag kommer sluta, så det spelar ingen roll”. Den snopna blicken och tystnaden som uppstod. Ha! Dina hot är mig snart förbi tänkte jag. Termin fem blev min sista (hurra till friheten och modet att dra mig ur!).
Återupptäckten.
2012, Bali. Blev medbjuden till ”Ecstatic Dance”, kl. 12 på en söndag. Det skulle vara sk. fridans (utan koreografi), mitt på dagen, fri från alkohol och droger.
DÄR. Där i värmen, bland risfält och palmer. Där återuppväcktes min passion för rörelse, dans och uttryck. Mitt personliga uttryck. Fri från koreografi och måsten. Min egen takt, rytm, puls och andetag! En viktig insikt landande i mig när en vän efter dansen sa: ”Det ser ut som att du faller in i meditation när du dansar”. Ja. Det är verkligen så. Jag kan falla in djupt i mitt inre. Där varken dåtid, framtid, kroppskomplex, funderingar eller ånger finns. Bara nu, i mig, oändlighet och frihet. Frihet att vara jag, i min renaste form, där jag uttrycker mig sant och i just denna stund. Inga fel eller rätt. Bara essens.
Det var intressant att känna vad som väcktes i mig när bästa Caroline Edgren Ceemotions (tack för att du ger plats för massa olika mänskliga uttryck) filmade mig under det här videoklippet. Medvetandet om mig själv (osäkerheten och dömande) väcktes när insikterna kom i vågor att jag var iakttagen och dessutom fastnade på inspelning. Så jag flöt in och ur absorptionen av musik och rörelse. Det är en sårbarhet att visa mig i den här formen, i det här uttrycket för andras ögon. Det är en viktig del av mig som jag inte längre vill dölja. Såväl inför mig själv och andra – vilket går hand i hand många gånger för mig.
DANS – en av mina PASSIONER ???⚡⭐✨
(Musik: Sofia Jannok – We are still here). Tack Yogansa för lån av den underbara lokalen!
#ingarättellerfel #eld #meditativarörelser #meditationirörelse#meditation#frihet #uttryck #kroppensfriarörelser
#yogatakayama #dans #friarörelser #uttryck #passion
Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?
Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv.
Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande.
Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderlös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog.
Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva?
Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder.
Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt ?
– Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag
– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter?
#släppataget #läka #gåvidare #minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonbli