Räddharen.
HÖGSTADIET.
Tittar ner från femmans hopptorn. 5 meter ner till vattnet i simhallen. Jag måste. Bara så kan jag få högt betyg i simning. Denna box saknas.
Nej vad högt det är! Känner hur jag liksom sugs ner ju närmre jag står kanten. Går fram flera gånger. Vänder. Ler förläget åt de andra. Våghalsen hoppar för typ femte gången. Inte nog med det, jäkeln dyker!
Meeen! Klockan tickar. Svettas trots min gåshud. Inte är det kul heller att stå här i en baddräkt bland klasskompisarna. Simlärare ropar ut i sin fåniga megafon: ni ska upp ur vattnet om 5 minuter! Klassen är slut om 5 minuter!
Fan! Nu eller aldrig! Jag måste!
Fan fan fan! Jag trycker mig mot den kalla simhallsväggen. Känner klorets starka stickande doft. Nu! Nu Sarah! Kom igen! Skriker jag i mitt huvud tyst för mig själv. Ja! Nu! Jag tar sats och lubbar ut! Ut! Över kanten! Neeeeej! Skriker jag på väg ner genom luften. Nej jag ångrar mig!! Neeej! Booom! Jag bryter ner genom vattenytan. Kommer längre ned i vattnet än jag brukar. Tar sprattlande tag för att nå ytan. Ett djupt andetag in. Ja! Ja! Ja jag gjorde det!! Yes!!! Jaaaaaaa! Glädjen, lättnaden, stoltheten!
Mer än 20 år senare så ser jag hur jag fortfarande tvingas in mig mot väggen när mina rädslor begränsar mig. Jag står där och tittar mer mot avgrunden. Känner hur målet, det åtråvärda, liksom suger tag i mig. Jag tar steg tillbaka. Tittar. Blundar. Tar ett steg fram igen. Kollar och önskar och ber att jag ska våga.
Sen plötsligt. Är tydligen tiden inne. Jag blundar, kniper ihop ögonen hårt! Och börjar lubba mot stupet. Mot målet. Mot friheten! Första steget är taget 😀 Men tusan vad obehagligt det är att stå och trycka mot en vägg. När räddharen tagit ett fast grepp om mig.