Blogg

Publicerat

Att vara människa. Alla delar.

Du tycker jag är ödmjuk? Du tycker jag är snäll? Du tycker jag är en varm, härlig person? Du tycker jag är vis och klok? Du beskriver mig som glad och trevlig? Inkännande och full av förståelse? Närvarande och kärleksfull?

Möt mig även när jag är helt uppe i känslan av att vara oförstående mot omvärlden. Beter mig elakt, säger plumpa saker. Dömer. Mig själv och andra. När jag bara tänker på och bryr om mig själv. Verkar korkad och ingenting fattar. Avundsjuk, grinig och snål. Sur som kål. Beter mig kyligt. Avvisande. Innesluten i mitt skal. Fly förbannad. Ilsken. Kanske hopplös gråtfärdig, och bara vill klä mig i koftan offer.

Som människa är jag allt. Och ingenting. Dynamisk. Föränderlig. Där inga etiketter fastnar. Jag är jag. I denna stund. I detta möte. I denna våg av upplevelse och känslor. Ibland helt stilla. Solid. Ibland uråldrig. Ibland novis. Så många uttryck. Så många skiften.

#attvaramänniska #föränderlig #utanetikett #yogatakayama

Publicerat

Jagad av ensamhetskänsla

Jag såg citatet! (Det skrivna på fotot??) Aha, är det därför jag gör detta?! Bor helt själv som enda gästen på ett öde stort vandrarhem (obemannat), åker utan resesällskap till en liten mini ort (Björkliden, nära Abisko och Riksgränsen) med fjäll och få människor. Jisses vilken ågren jag haft inför denna resa. Visste att jag ville. Att jag skulle. Men så rädd! Funderade först om jag skulle vara kvar typ max 3 dagar efter danskursen, men nä. Det vågar jag inte sa min rädsla. Sen, tillslut vågade jag inte bara höra och lyssna på min djupa längtan utan även agera. Slog till med en vecka innan kursen och en vecka efter. 3 hela veckor! Mitt inre jubla!! Jag b a r a behöver vara i norrländska naturen, mår så galet bra! Men rädslan fortsatte att oja sig högljutt. Min envisa nyfikenhet och den som vill knäcka nöten/gåtan: varför är jag så rädd för att uppleva ensamhetskänsla och upplever den så plågsam? Och varför upplever jag den?? Den har jagat mig så länge jag kan minnas. Och mycket. Och ofta. Skriat genom mig som ett tomt eko. Men! Tack och lov: sedan kundaliniyogan steg in i mitt liv har den reducerats något avsevärt! Sån jkla markant skillnad. Tack. Tacksam. För. Den. Har. Plågat. Mig. Den har oftast inget med att göra med antalet människorna omkring mig och grad av närhet med dom i mitt liv, hur social jag är, jobb, familj mm mm. Den påverkar inte heller mitt behov av att vara själv, något jag njuter av och ser till att få. Utan den kan plötsligt slå till hårt, djupt i bröstet. En tom, dov, avgrundsdjup smärta tynger varje andetag. Ett tomt, smärtsamt djup.
Så, förutom den magnetiska kraft Norrland har på mig, så vill jag möta min rädsla, demonen, monstret som gnager på min ro. Se. Se och förstå, för att kunna släppa taget om den. Vägrar vara slav under någon rädsla. Den stjäl livskvalitet. Onödigt.
Fattar att den är nyckeln in till något. Som jag upplevt att rädslor, obehag, ilska, ångest och sorg är. Något under ytan.

Fick förnimma en grej igår. En viktig grej. En dörr öppnades, till insikt. Igår vaknade jag själv, satt på tåget med mig själv, mot okänd ort. Vandrade runt i landskapet och lilla byn. Känslan som infann sig: Jag är inte ensam. Jag saknar inget. Jag har allt. Framförallt: Jag känner mig inte ensam. Vad var skillnaden??? Naturen. Landskapet. Vad var frånvarande/brist på: DET MATERIELLA. Och folk. Få bilar. Få byggnader mm. Fanns endast lite av allt som är skapat av människan. Vad fanns: JAG ute I NATUREN, naturlig miljö, skapad av naturen.
Den härliga känslan av att inte vara ensam blir inte precis lika levande inne i mitt rum här på vandrarhemmet, trots magnifika utsikten på berg och vatten, trots att fjället ligger runt husknuten. För jag är inomhus, i en byggnad. Jisses. Så upplevde jag det.
Jag älskar, älskar och älskar Stockholm. Njuter där och känner mig såå hemma. Men länge drömt om mera natur. Särskilt efter de tre universitetsåren i Umeå. Därför valde jag att bo på ön Stora Essingen när jag flyttade tillbaka. Men jag har drömt om att bo mer i och nära naturen. Men ändå nära min älskade födelsestad. Får se hur gårdagens insikt om mig och ensamhetskänsla landar och på vilket sätt. Det utvisar framtiden om. Ibland behövs inga stora, yttre förändringar. Bara att få en insikt kan skifta allt: ute i naturen jagar ensamhetskänslan inte mig.
Tack Norrland. Tack landskapet. Tack naturen.

Och i kväll kommer en vän hit, så detta är sista dagen i ”ensamhet”? Vännen bokade resan för inte så länge sedan. Så, kanske är det ett budskap jag ska ta in: när jag tom f ö r s ö k e r utsätta mig för skräckfylld ensamhet, så går det inte! Haha!!?
Mantrat jag fick från en underbar vän dagen innan resan: ”Var nu så rädd du bara kan!” Haha, så befriande? Tack!???⭐️??✨
Min kära, rara mor sa när jag berätta hur rädd jag var: men det får väl finnas gränser på hur mycket man utsätter sig för! Men ibland och i detta fall nej. Jag drivs så ofta av att gå bortom, gå bakom, djupdyka och viljan att förstå. Förstå mig själv och andra. Sökandet efter än mer inre frihet. Jag är funtad så. Det är så jag pulserar?

HINDRA MIG INTE RÄDSLA, STÅ INTE I MIN VÄG?⚡️Jag låter dig passera. Igenom mig, för att lämna?Andas in✨

#faceyourfears #räddförattkännamigensam #vadhållerjagpåmed? #ensam #varamedsigsjälv #minsjälslängtan #skräckblandadförtjusning #själv #björkliden #älskarnorrland #jagåterkommeralltid #härärjaghemma #personligutveckling #vadliggerbakomkänslan #yogatakayama

Publicerat

En bekännelse om utanförskap och behovet av att bli accepterad och passa in. Överallt. Av alla. Och hur går det?

Var passar jag in? Var blir jag accepterad som jag är? Med mina intressen, uttryck, behov, känslor och övertygelser?

Jag behöver acceptera mig själv än mer. Det är där det startar, och den resan har jag påbörjat en hel del. Men vad svårt det kan vara! Detta behov, som vi har som en överlevnad, att bli accepterad av gruppen, familjen, vännerna, samhället, jobbet mm. Det kan verkligen bli omöjligt, svårt och tärande att försöka anpassa sig. Knöla in sig i en box. Det slutar med inre konflikter där jag trycker undan mig själv, som leder till trötthet, fysiska krämpor och tungt sinne.

Jag har blivit så mycket bättre på att stå upp för mig själv, känna att jag har rätt och får vara det som känns och är bra för mig. Men som alltid kommer det nya utmaningar, nya lager och nya sammanhang, filosofier och möten. Och jag är ju föränderlig. Ändrar uppfattning, känsla och får nya insikter.

Jag började kolla på serien ”SKAM” först när Sana blev huvudrollen i pågående säsong. Hade hört från så många håll: ”Du måste kolla, den är såååå bra!!!” Jag försökte men gav upp efter 1,5 avsnitt.

Men så kom Sana i fokus. Jag kände igen mig. Samhörighet. I att vara den där udda som inte passar in 100 % någon stans, som har en daglig andlig praktik (i mitt fall yogan) och gör den i ”tid och otid” trots att plats, personer och tillfälle är udda och inte helt politiskt korrekt. Att tro på något (det andliga) som ansetts konstigt, fel eller bara gapat med sin frånvaro under min uppväxt (dagis, skola, universitet, jobb, samhället mm). Det andliga fanns ju där, pappas buddhistiska böner varje morgon, men det var liksom hans grej. Den värld jag såg representerad i min omgivning och identifierade mig med (då) var mer eller mindre ande-fri.

Men jag passar inte heller in 100 % i yogans värld. 2012 var ett fantastiskt startskott när jag fann yogan och dess kultur, filosofi och människor. Jag hittade hem! Sådan resonans i hela mitt system, in i hjärta och själ. Hittade även massa vänner som hade samma övertygelser och synsätt som jag!
Alkohol tex, har aldrig varit min grej. Kom på att jag druckit mest bara för att det förväntades av mig och att alla andra gjorde det. Så jag drack för att passa in. Jag ”behövde” inte alkohol för att tex våga prata, skratta eller dansa. Så fördelarna fanns inte riktigt, bara nackdelarna med att vara bakis och göra min kropp ledsen genom att gå emot och göra något jag inte gillar eller tycker om. Hela mitt system och väsen säger nej tack till alkohol. Så det var ju också såååå härligt att umgås med människor, festa och dansa där andra inte heller drack! Yes! Jag som njuter av total närvaro av sinne, kropp och själ, de mötena som för mig uppstår utan alkohol i systemet.

MEN. Jag är inte vegetarian. Jag äter kött. Lika som min kropp säger nej till alkohol säger min kropp ja till kött. Min kropp öppnar upp när det landar i mig lika mycket som den drar ihop sig och mår dåligt av alkohol. Skillnaden innan jag klev in i yogans värld är att jag nu äter kött mer medvetet och mer sällan. Men jag äter kött, fisk och fågel. Jag har varit utan kött i perioder. Mitt system funkar inge bra då.

SÅ. Jag passar inte in helt i yogans värld heller där ahimsa (icke-våld) och vegetarisk kost är en av grundpelarna. Ja. Vad ska jag göra? Skämmas? Det gör jag. Skam är tungt och tärande att bära. Ska jag göra något som jag mår sämre av (enbart vegetarisk kost)? Förneka mina behov? Hymla i det fördolda?

Jag vet svaret. Jag behöver, vill och strävar efter att godkänna mig själv till 100 %. Acceptera och förlåta mig själv där jag är just nu.
#attvågavarasigsjälv #självacceptans #yogatakayama

Publicerat

Att vänta in sig själv

Att vänta in. Att vänta in sig själv. Stilla. Ställa sig vid sidan av. För att hämta in andetaget. Se. Se sig själv. Att låta sig ta tid på sig. Ge mig själv tålamod.Ge mig själv tid att hinna landa. Att känna in rädslan. Innan jag vågar gå vidare. Ta nästa steg. Vilken härlig dag! Varmt vårregn:)

#självacceptans #väntain #gesigsjälvtid #yogatakayama

 

Publicerat

Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär. Vad ska jag nu se, förstå och lära? 

Jag såg ett spöke igår. Ett livs levande spöke. Du kom gående. Långsamt gående. Jag uppfattade det som ultrarapid, några meter framför mig. Jag satt på första parkett, i det stora breda fönstret på caféet. Mitt ansikte doldes av den stora koppen då jag drack de sista dropparna. Mitt i rörelsen landande mina ögon på ditt ansikte. Jag slog blixtsnabbt ner dom. Sen tillbaka. Höll kvar koppen som ett skydd. Kollade extra noga. Visst var det du. Ansiktet, jackan. När du äntligen gått förbi, det kändes som det tog flera minuter men måste ha tagit 5 sekunder, reste jag mig upp och lutade mig fram för att se dig gå iväg. Var det du? Ja det var det.

Flera månader, två tre årstider har gått sedan sist. Då kysstes och kramade jag dig i den jackan du nu bar. Så konstigt. Surrealistiskt. Då så fysiskt nära och djupt involverade i varandras inre och liv. Nu fjärran. Men ändå kommunicerar vi genom universum. Jag förstår och lär mig fortfarande genom vår relation. Polletter trillar ned. Om både dig och mig.

Varför såg jag dig nu?? Varför? Vad ska jag se? Varför hände det sig att vi inte såg in i varandras ögon, stannade för att prata? För att det var meningen så. Det räckte. Men vad låg bakom detta? Vad ska jag nu se, förstå och lära?

Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär.

Hur kan det bli så? Ett sista samtal. Sedan inget mer. Men ändå allt.

Försöker landa. Vad är det jag känner? Inombords. Vad väcks? Blir irriterad, vill inte känna. Varför ska jag KÄNNA SÅ MYCKET. Det TAR ju TID och energi. Jag som var så hög och glad, fylld av planer när jag satt och skrev där på caféet. Nu ofokuserad. Går hem. Försöker känna in.

Drar ett kort: ”projicera”.
Okej. Ja. Ja det gör jag ju. Det gör vi ju alla. Titt som tätt.
Jag saknar bla att jag kände mig så levande i vår relation. Kroppen var fylld av prana, livsenergi.

Viktiga samtalet med en vän: få hjälp reflektera. Får hjälp känna in. Får hjälp att se. Se det stora. Får öppna frågor. Denna ovärdeliga medmänskliga hjälp!

Min vän frågar vidare. Och hjälper mig se: det var ju inte bara pga dig jag kände mig levande. Det var ju för att jag, JAG gjorde mig levande. Jag delade så mycket av mitt innersta, min sårbarhet, min glädje, min lycka, min oro, min extas och mina rädslor med dig. Att göra det med någon som man tycker så mycket om, där JAG SATSADE MED MIN STÖRSTA INSATS: min sårbarhet och MITT SANNA JAG. Ja, då känner jag mig levande! Ett SAMSPEL, båda två kunde och ville ta emot, ta emot det sköra, starka och vackra i oss själva. Tillsammans.

BEFRIELSEN, insikten, det som gjorde att jag i slutet av samtalet med min kära vän kände hur det lätta över HJÄRTAT, som nu SJÖNG, hur halsen öppnades upp, var att det sjönk in i mig än mera: känslan att vara fullt och vilt levande försvann inte, och HAR INTE FÖRSVUNNIT, med oss, det lever vidare i mig och uppnås varje gång i min ensamhet och tillsammans med någon eller andra – varje gång jag VÅGAR VARA HELA JAG, MED ALLT vad det innebär: det fula, det dåliga, det vackra, det lätta, det mörka och det ljusa. DÅ KÄNNER JAG MIG LEVANDE. Fylld av livsenergi✨⭐️⚡️??☀️? #yogatakayama#attgörasigsjälvlevande#alltfinnsinomosssjälva#läragenomvarandra #projicera #sårbarhet #nåinochnåut#vågadelahelasig#personligutveckling#hjälpfrånvänner

Publicerat

Gav mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda.

Årets första tre månader började lugnt. Det stilla och vilan hittade sin plats i mig. Så skönt få paus från den stundtals upplevda tröga hösten och vintern. Det var segt och jag pressade mig själv. Var inte ”nöjd” med det jag inte gjorde. Hade åsikter om hur och vad jag borde göra. Ville påskynda processen. Ville inte ge fröet tid. Tid att få bli redo under jorden, i myllan. Kände stor frustration. Kom till och med i kontakt med ilska och förakt. Mot mig själv. Mot där jag befann mig. Min takt. Mitt tempo. Universums puls. Inte acceptera min tid. Min tid till att ruva på skapandet. Kreativiteten. Inre pressen. Otålig. Tålamod. T å l a mod. Att tåla modet. Klara av modet? Hur klarar jag av mitt mod? Jag som så många gånger på olika sätt stämplat mig själv som feg. Blyg. Lat. Det är så jag ofta minns min upplevelse av mig själv, i min omgivning som barn. Rädd. Tvekande. Behov av skydd. Att skyddas. Gå bakom andra. De mer starka, sociala, roliga och charmiga. De som sa sina ord, uttryckte sina åsikter, och sig själva. Uttryckte och gav plats åt sig själva. Här är jag. Stå på jorden. Ståtliga. Starka. Nakna. I sig själva.

Mars sista dag väckte mig med en KÄFTSMÄLL. En insikt som kom som en barsk, klar, genomskådande insikt. Något jag vetat, sett, läst och pratat om under flera år. Men nu hamnade insikten längre in. Längre in under lager av skydd. Andas in. Andas ut och ger rum och plats åt det nya. Det nya får ta plats när smärtan av gamla sår vågar öppnas upp och varsamt med förståelse tittas på. Då läks det sårade. Skydden behövs inte längre. Som vuxen har jag makten och förmågan att börja NEDRUSTNINGEN. Att montera ned de uttjänta murarna. Tack för skyddet, ni behövdes för överlevnad. Då. Men inte nu. Inte längre. I min framtid.

Från aprils första dag hade jag modet. Och TÅLAMODET att ge mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga, minutiöst, omsorgsfullt byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda. Ta hand om. Rusta. Omsluta.

Känsla av HUDLÖSHET finns. Renhet. Det råa och äkta. Det finstämda och sårbara. Det inkännande och det subtila. Det nakna. Det mjuka och DET MOTTAGLIGA. Andas ut.

Mycket sorg har pulserat i, runt och ut ur mig sedan beskedet om kusinens död. Förstår att det ytterligare har hjälpt mig komma ner, och in. In till kärnan. Essensen. Haft så många fina, långa möten och samtal. Tacksamhet för medmänniskor, vår gåva att komma i kontakt med och genom varandra.

I en torktumlare. Känslan av att jag befunnit mig i en centrifug. Innehållet har kastats/sorterats ut. Denna aprilmånad. Jag har gått igenom den inte så alltid behagliga smutstvätten, nu håller jag på att torkar den, vissa plagg är sorterade. Snart dax att vika ihop. För att landa på sin plats.

I en skön känsla, trots allt, i det omvälvande och smärtsamma. Ett lugn, en stillhet. En stabilitet, ett cement. En grund jag tidigare saknat i liknande turbulenta tider. Känslan som gått in, runt och i mig: JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag kan känna så oändligt mycket och stark nu, utan att störta ner✨ Vilket jag ofta tidigare trott att jag skulle göra om jag tillåtit mig ta in allt och låta det transformeras och gå ut ur mig✨??✨ JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag känner allt, från lycka och glädje till sorg och smärta. Allt får finnas. Allt ryms??????

Publicerat

Sårbarhets-bakfylla. ”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS

De nakna orden?❤️

Sårbarhets-bakfylla

”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS”

SÅRBARHETEN och rädslan finns där varje gång. VARJE gång jag trycket på ”publicera”. Er respons gör att jag VÅGAR, vågar FORTSÄTTA trycka på ”publicera”. Ser och KÄNNER meningen ÄN MER med att fortsätta❤ Utan oss, utan mig, utan var och en. Vad är vi då???

???TACK???

Ett innerligt tack vill jag SKICKA UT. Tack alla ni som läser de inlägg jag skriver där jag öppet delar från mina erfarenheter, upplevelser och mitt hjärta. Kanske trycker på ??, kommenterar, delar era egna erfarenheter, skickar privata meddelanden, säger något när vi möts irl eller bara helt enkelt läser ”i tystnad” ??⭐️✨

 

SÅRBARHETS-BAKFYLLA ( eller vad nu Brene Brown skrev i sin bok ). Drabbats lite av det. Det blåser ibland igenom mig. Att tex skriva om min erfarenhet av depression. – ”Det måste man skämmas för”, ”Vem vill känna nån som varit med om det?!” Susade igenom sinnet. Tankar som inte bara är mina. Det kollektiva. Det samhälle och den historia jag växt upp i. Ett litet litet eko finns kvar. Men ÄNDÅ sitter jag här med en mycket ovanlig öppen och flödande känsla i min mage, och mitt bröst? Känner mig lätt!! Och pirrigt levande! Haha!

SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS.

VARFÖR SKRIVER jag? Vill bland annat bryta tabun. Mina egna, samhällets och vår kulturs tabun. TABUN skapar så mycket onödigt LIDANDE. Vi upplever oss separerade, ENSAMMA. Vågar inte visa hela oss, hela vår komplexa unika och DYNAMISKA natur. Hur ska vi annars kunna ha SANNA, djupa RELATIONER? Förståelse, ACCEPTANS och respekt. Till oss själva, för att nå ut med den till andra.

Min önskan och hopp, min mening, är att försöka hjälpa andra att lida mindre. VILL INTE att andra ska behöva lida så mycket som jag gjort. Men värst av allt: att någon förlorar hoppet. Inte ser ljuset. Inte orkar kämpa mer.

Jag vill hjälpa. På något sätt. Kanske genom mina skrivna ord, vårt möte på yogamattan, mitt LYSSNANDE eller min NÄRVARO.

Kan någon få väckas ur sin smärta, åtminstone en liten stund. Då, då öppnas det i mig än mera. Och i andra. VÄXELVERKAN mellan OSS ALLA, eftersom vi är sammanlänkade.

Och att pappas lidande gav något gott vidare. Genom mig. FÖRVANDLA SMÄRTA och mörker till ljus och LÄTTHET. Och att hylla sårbarheten, istället för att vara rädd och förtrycka den. Kärleken och hjärtat behöver, och vill ha, sårbarheten.

Sårbarheten är nyckeln in.

 

#sårbarhet #sårbarhetsbakfylla #tabun #depression#skam #sårbarhetenärnyckelnin #utmattning #frihet#livsglädje #psykiskhälsa #psykisohälsa #personligutveckling #delamedsigavsittinre #läka#läkagenomvarandra #glädje #kärlek#yogatakayama

#tillsammans #kärlek #mod #våga#frånmörkertillljus #omvandlamörker #acceptans#minsanning #delamedsig #hjälpavarandra#detskrivnaordet #lidande #människan #pappa

 

Publicerat

En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas.

Olika lager. Dimensioner. I ens inre rymd✨

En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas. Kanske burit med mig från evigheten. Något lossnade. Något stort. I mitt bröst. Runt hjärtat. Jag kände hur det öppnades upp, ända ner mot magen. Det lättade. En RYMD skapades där en kontraktion funnits. Jag satte mig ned och grät, där på dansgolvet, dit solens ljus nådde. Grät lättnadens tårar. Att kampen var över. Segern var kommen. Som jag kämpat. En stenhård, uttröttande kamp. Ovetande destruktiv. Vad handlade det om? Nu minns jag inte orden i mitt huvud. Historien som rullades upp. Det handlar om KÄRLEK. Öppenhet. Hjärtat. SÅRBARHET. Kärleken som hör ihop med, vill vara med sårbarheten och RÄDSLA. De två som jag kämpat så hårt mot. Förträngt. Förtryckt. Velat förgöra. Vad fel det kan bli. När längtan och behovet, varit efter just kärlek. ÖPPENHET. Kärleken till mig själv – acceptansen. Till ANDRA. Till allt. Just nu gör jag en meditation – Creating Self Love. För det är där det startar. Det startar hos mig, för att vibba ut. Tillbaka och ut igen. Som en våg av oändlighet.

Så många lager som finns. Så många dimensioner. Hur många LJUSÅR ryms inte inuti en människa??

Att se, och framförallt KÄNNA att jag inte måste slåss mot sårbarheten och rädslan. De är inga hot. Inget ont som måste bekämpas. Bekämpas för att SKYDDA mig. De är ok. De vill mig gott. De NÅR in till mig, och UT till andra. Det är ju där jag vill vara. Det är ju där KÄLLAN till liv och kraft finns. Men att jag inte fattat det. Inte klarat, för rädslan och paniken har varit i vägen. Som ett skydd. Men jag behöver inte det skyddet längre⭐️??✨

Är det att vara ”utan filter”??Transparent? Haha! Öppen. Fri! Att andas in. Och andas ut, genom att släppa taget. Utan kamp. #yogatakayama#personligutveckling #frihet #sårbarhet #rädsla #kärlek #öppnandet#psykiskhälsa #dimensioner

Publicerat

Inte bara ett helvete. Ett 15 ÅR LÅNGT HELVETE.

Inte bara ett helvete. Ett 15 ÅR LÅNGT HELVETE. Från att jag var 20-35 år (idag är jag 39). Från att pappa blev svårt sjuk, fram till hans övergång. Ett helvete med djupa dimensioner jag lätt kan fylla böcker med. ETT HELVETE PÅ JORDEN. Även vardag, lycka och glädje rymdes. Det är så komplext livet. Utan glädjen hade jag ju inte varit kvar. Kunnat överleva. Kunnat finnas. Hur svårt är det inte att våga slappna av, våga vara glad, samtidigt som en av dom två som skapade mig brinner av smärta, sjukdom och sorg. Det är lätt att tillslut, i omgångar, sjunka igenom. Hamna på botten. I totala mörkret kippa efter andan. Inte kunna, vela, eller veta: hur leva? Men inte vilja dö. Som tung svart lava över ens sinne och kropp. Trögt flytande genom mina blodkärl. Vilja men inte orka. Total utmattning. Vilja lyfta armen. Vilja lyfta blicken. Vilja prata. Men INTE ORKA. Tredje (!) och sista gången jag blev utbränd och deprimerad (10 år sedan nu ???) minns jag att jag konstaterande sa till älskade mamma (arma henne): ”Jag är tydligen till för att lida”. Jag kunde inte se någon annan anledning till varför jag fått uppleva så mycket smärta och sorg. Och så mycket. Så länge. Så djupt genomskärande. Varför var jag här? Vad annat fick jag uppleva? Var det därför jag kommit hit?

2013 vände det – från offer till insiktsfull. Förlåtelse och förståelse. Jag kunde för första gången, i varenda cell, finna förlåtelse och acceptans till det jag genomlidit. Se vad jag vunnit från det hemska. Hur jag förädlats. Som en sten som hårt rullas mot sandstranden. Fram och tillbaka. I upplevd evighet. Till att bli mjuk och liten som ett sandkorn. Ett sandkorn i gemenskap med de tusentals andra som skapar sanden. Storheten. Och rörelsen. I samverkan. Gunga fram och tillbaka. Omsluten av havet, med solens varma strålar mot dess yta. Som värmer inifrån och ut☀️

Hur kunde, orkade jag fortsätta? Vad drev mig? Vad drev mig genom mörkret och smärtan och meningslösheten? Jag var, och är, fast övertygad om att paradiset finns på jorden. Det skulle, eller ska, inte vara så här. Det är inte meningen. Det är ett missförstånd. Det SKA gå att skapa ett INRE PARADIS, och ett yttre. I vår värld. Jag har fått smaka på det. Insupa det. Översköljas. Det kommer och går. Men det FINNS! Mitt väsen visste det. Innan jag. Första gången jag kom i kontakt med det var 2012 på en storartad kurs/resa på Bali. Kom i kontakt med det i mitt inre. Min själ?✨

Repost: foto from @backtowardslight

#yogatakayama #psykiskhälsa #psykiskohälsa #utbränd #utmattning#utmattningsdepression #depression #livskraft #paradisetpåjorden#helvetetpåjorden #livslust #livskvalitet #glädje #sorg #förlust #liv #död#smärta #läkning #anhörig #hälsa #tasigtillbaka #vägentillbaka #kämpa#integeupp #vägenärframåt

 

Publicerat

Det är inte det FYSISKA. Det är det mentala. Själsliga. Som gör att jag yogar vareviga dag.

Det är inte det FYSISKA. Muskler. Bli ”trimmad”. Det är inte det som gör att jag YOGAR. Det är det mentala. SJÄLSLIGA. Det känslomässiga. EXPANSIONEN. Friheten och glädjen. INUTI. Det är den som jag eftersträvar. Och får UPPLEVA. Och längtar efter. Att kunna andas mera. Lättnaden. Lugnet. Att våga. Att våga vara jag. Som jag alltid varit. Men inte vågat. Inte kunnat visa. Pga omständigheter. Som tiden jag lever i. Att vara kvinna. Kulturen. Arvet. Samhället. Media. Människor omkring mig. Och mitt sätt att uppfatta det. Att behöva passa in. För att överleva. För att känna att jag hör till. Den överlevnadsinstinkten. Det faktumet.

Det är därför jag fortsätter YOGA och MEDITERA VAREVIGA dag. Det kan vara som att träffa terapeuten, samtala med en kär vän, BLI HÅLLEN av sin partner, omfamningen från mamma, möta pappas hand, se sitt syskon i ögonen och se alla gemensamma nämnare och SE SIN HISTORIA.

Många gånger genom yogan får jag möta den tuffa, kärleksfulla läraren. SANNINGEN. Det jag blundat för, inte klarat av eller mäktat med att se. Se och läka. Mycket händer undermedvetet. Plötsligt SLÄPPER något. Plötsligt säger eller gör jag sånt jag inte vågat. PLÖTSLIGT VET JAG. Vad jag ÄR. Vad jag vill. Vart jag ska. Det känns som MAGI. Magi som jag jobbar för, på yogamattan.

Det är det. Det är det som gör att jag forsätter yoga.

Att min kropp känns rörlig, stark, mår bra. Det är viktigt och betyder oerhört mycket och påverkar hur jag mår. Men det är för mig inte den primära MOTIVATIONEN och anledningen till mitt utövande av yoga.

?KUNDALINIYOGA?

Allt innehåll copyright Sarah Takayama.