#tbt2018 Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör? Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv? Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande. Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderlös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog. Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva? Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder. Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt – Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter #släppataget#läka#gåvidare#minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonblicket#blistarkare#finnastyrka#klaraavdetsvåra#växa#överleva#överkomma#klaraavtuffatider#livetkangåvidare#yogatakayama

Jag brukar inte, eller snarare har jag aldrig i denna blogg publicerat något jag publicerat tidigare (vad jag minns nu i alla fall), som texten här ovanför. Men idag blev det en #tbt2018. Fick notisen i Facebook: ”Du har ett minne att se tillbaka på idag”. Klickade och läste det jag skrev för tre år sedan. Och texten passade så ovanligt bra in idag. För idag har varit en ovanligt dålig onsdag. Inget omvälvande egentligen. Men trist ändå att uppleva. Några riktigt tråkiga besvikelser, men framförallt en jädrans ovanligt stark kroppssmärta. Började känna mig riktigt utsatt och visste inte hur jag skulle ta mig ur det. För ur det måste jag, tänkte jag desperat. Bad till alla jag kom på, högre makter, pappa och tom till mig själv, haha! Mitt i allt så glimmade det till att ”Fasiken Sarah, du kan ju en hel del, varit med förr, och du vet att det finns hjälp att få”. Så jag klickade igång en stretch/massage -video på YouTube, hjälp dig själv video. Drog igång med övningarna, men snabbt började jag göra min egen grej. Märkte att kroppen ville annat, så mina händer kände in och stretchade och masserade där kroppen skrek som högst. Videon var på 10*2 min, innan jag startade tänkte jag att: ”Hur ska jag orka göra båda”! Men det slutade med att jag körde mitt ”egna program” i en timme! Kände mig mycket bättre men inte helt. Så tänkte att jag kunde ju även göra ryggpasset som jag skulle hålla på kvällen på yogaklassen. Efter de trettio minuterna blev det värsta helomvändningen! Jisses, kändes som att jag hade varit på en heldags och dyr SPA-dag! Svävade runt, var förankrad i nuet, njöt att min avslappnande och grundade kropp. Och framförallt sinnet, det var så häpnadsväckande avslappnat och otroligt skönt! Mina tankar var klara, lugna och jag upplevde det som att jag hade all tid och rum i världen. Var så tillfreds med nuet. Minns knappt senast när det kändes så här, och särskilt inte när jag ”bara” gett mig själv behandling!

Hur som, några timmar senare fortsatte denna besvikelsens onsdag. Jag kände att jag deppade ihop av ett antiklimax. Att jag tog saker personligt. Blev ledsen, deppig och hoppet inom mig sinade. Och det var då jag fick läsa det jag på dagen tre år sedan skrev och lade ut på Facebook. Texten handlar om döden. Om separationen från någon, och framför allt rädslan för dem båda. Alltså separation och död. Och denna onsdag kändes döden mer närvarande. Inte bara den fysiska, utan även döden som i transformation, avslut, tomrum. Det jag upplevt det senaste året har varit mycket avslut, en del död, och transformation. Mycket att släppa taget om, tänka om, uppleva besvikelser och förändring. 2020 var ju fyllt av sådant för många av oss. Även fast en inte själv behövt uppleva det på nära håll, så har det ju kollektivt och globalt varit mycket om död, släppa taget, förändring, snabba kast, tänka om, ensamhet och göra på annat sätt. Så, denna onsdag när kroppen skrek och krampade, så kom denna känsla över mig. Kände mig ledsen, desperat och nere. Och då kändes det så tröstande att läsa min text om min rädsla att förlora min pappa, för texten gav mig påminnelsen om hur bra det kan gå, även fast det är illa och varit det. Det var ju väldigt utdraget min pappas väg genom sjukdom till hans död. Det var så många gånger under de femton år han var sjuk som vi fick beskedet att ”Nu har han bara x-dagar kvar” och ”Nu ser det riktigt illa ut” och mycket in och ut på sjukhus osv. Så det blev en sådan jädrans mycket smärta, trauman och dramatik. Det där som jag fick utstå, genom att också se min fars lidande, har satt sina spår i min kropp och mitt system. Kämpar och jobbar fortfarande med det. Allt startade när pappa blev sjuk när jag var 20 år, och idag är jag 43. Jag har kommit en himla lång bit. Men önskar komma en bra bit till. Och texten fick mig att bekräfta mig själv, den resa jag gjort och gör. Och titta tillbaka på och känna hur långt jag tagit mig, och hur mycket jag klarat av, att saker kan bli bra och till och med bättre, trots det upplevda becksvarta, om än i annan form <3 Och pappa, i april blir det hela åtta år sedan jag en sista gång fick hålla din varma, vackra hand i min <3

Vaknade med en känsla av missmod, hopplöshet och ledsamhet😞🥀 Tog mig ändå upp tidigt, gjorde min yogapraktik (dag 60/120 på sköldkörtel-passet). Fick stor insikt under passet (skriver kanske ett inlägg om det längre fram, handlade iaf om ”att misslyckas” och därigenom känna mig misslyckad). Tog mig iväg och höll lunchklassen på kära Yogansa. Hade sånt fint möte och samtal med eleverna efter som värmde 💗 Älskar höra de fantastiska effekterna yogan ger❣️ Pulsade hem frusen och kall, blev seg efter en power nap, i dimman som rådde i huvudet gjorde jag mig iordning för att fika med en fin vän💕 Och ååå så läkande och endorfin-påfyllande det blev! Vännens sprallighet och skratt och våra sårbara delningar tog mig upp från dalen! Pratade om djupa och tunga saker som en annan väns svåra sjukdom💔, om planer och om roliga saker. Helt enkelt om toppar och dalar, som livet bär med sig💫🌳 Tacksam är jag, att jag fick uppleva ett lyckorus nu ikväll. Hade jag inte trott imorse❤️🙏 #jisses-livet-alltså😅🤪🥺😣😔🤗 #yogatakayama

Trots mycket sorgliga och ledsamma nyheter igår 💔försöker jag fira dagens målgång. Jag försöker och jobbar på att bryta gamla ohållbara mönster. Mönsterna som etablerade sig djupt i mitt system under de femton åren pappa var svårt sjuk. Då hade jag inte verktygen, livserfarenheterna, mognaden och den mängd av stöd jag har idag. Jag var väl kanske inte heller redo. Så jag försöker ta fram verktygen i en stund och dag som denna. Då kunde jag uppslukas och nästan förgås av oron för pappa under lång tid. Kostnaden blev min egna fysiska och psykiska hälsa. Om och om igen. Så idag försöker jag göra annorlunda. Försöker låta mig komma i kontakt med och även känna alla de andra delarna i livet som är bra och ger mig glädje. Där jag kan andas och slappna av. Att bara känna sorgen kväver mig. Den får finnas. Men inte utesluta allt det andra. Det goda rådet att komma ihåg att rota mig ner, ner genom fötterna ekar och påminner mig.
❄️Så idag försökte jag fira målgången av att jag kom i hamn med 40-dagarsyoga-passet jag dedikerat i självkärlek och självhjälp till mig själv. Det var en utmaning att komma igång då den mörka årstiden tyngde mig och min energi. Men jag gjorde det! Och är otroligt redo för nästa steg: fortsätta passet till dag 90 (nästa steg 120)! Känner mig väldigt trygg i att klara av att genomföra det nu. Första typ 20 dagarna var väldigt utmanande fysiskt och mentalt i några av övningarna. Men nu så!
Firade denna målgång genom att gå ut i min älskade skog, som är som ett sagovinterlandskap! Grenarna från träden hänger tungt med gräddlik snö❄️ Jag pulsar fram och tittar njutningsfullt ned på snön hur den flyger upp vid stegen. Ler förtjust när dunlätta snöklungor dunsar ner mot mitt huvud när en vindpust drar tag i grenen ovanför mig. Slänger mig ner bland träden, blicken upp och njuter de snöbeklädda grantopparna och ängeln tar form under mig.
Jag går genom ”elefantriket”: salen med de otroligt höga och mäktiga stammarna. Trasslar mig in och igenom slyn, minigranar och buskar för att landa och ta plats mitt i och luta mig mot en stabil stam. Låter sittdynan värma mig, blundar lite lätt när snöflingorna i rask takt träffar och landar i mitt ansikte. Tittar upp och är tryggt omringad av allt det snöklädda, lågt som högt. Finns så mycket visdom och hjälp att få. Så många kloka råd att ta emot när de ges ut till träden, skogen och fåglarna runt omkring mig. De ekar tillbaka svaren och trösten landar i min kropp och huvud som är trötta av tårarna och ledsamheten. Känner mig hållen i min sorg. I min glädje. Och i min tillit och mitt hopp🌲 #jobbetattbrytamönster #stegförsteg #släppataget #känslonyanser #alltexisterarsamtidigt #yogatakayama

✨Finns många av oss som på ett eller annat sätt, direkt eller indirekt haft eller har en tyngre period detta år eller period. I det ännu sol-fria december (sthlm) kan det kännas ännu tyngre. Jag hoppas min vän om du känner mörkrets och ensamhetens tyngd, att du ändå kan känna din inre lysande sol och kraft, om än bara förnimma den. Och veta att det finns ingen annan precis som du, med just din unika vibe och gåvor – som du berikar oss andra med. Jag är en av dem som tror på dig. Även fast vi tycker, tänker och känner olika. Kanske har vi ingen annan gemensam nämnare än att vi är människor av denna tid. Stor kram till dig.
Du är inte ensam❤️❤️❤️

Här en bild från sommaren 2019, solen och värmen finns, bakom molnen🌞

#tbt 2018,9dec Posted @withregram • @yoga_takayama Some Times you Find your Self on the Ground. That’s Ok. Your Vision is Always High. Keep doing Your Thing my Love. Inhale and Expand. Look at the Beautiful Horizon✨ WeNeedYourVibe #hope #believeinyourthing #yourpower #yourUniqueVibe #yogatakayama

Ett ögonblick av magi. Där molnen spricker upp och solens strålar träffar rakt in i själen. Allt öppnas, och mitt utrop för mig själv blir det lite roliga: ”gud hör uppenbarligen bön!” Hjärtat och själen ler ett leende så stort att det fortplantas ut i ansiktet. Är det sant!?!! Nu precis, så hände det! Det uppstod. Bara så där! Är det sant! Mitt i allt elände och det obekväma. I det evinnerliga stretandet. Kan det ske parallellt?! Hur är det möjligt!
Smärtan och stelheten i kroppen dansar jämnsides med det oändligt lyckliga. Sanningen.
Hur är detta liv?!
”Hur tre sig ett människoliv egentligen” skrattar jag ropandes ut i natten.

Dansen fortplantas upp från mina fötter, igenom hela kroppen. Rörelserna och pulserandet blir lyckans uttryck. Det omslutande berget håller mig. Håller visheten och evigheten. I en sal där jag får kontakt och upplevelsen av ett hållande. Där min sanning möter verkligheten. Möter andra jämte mig själv. Var går gränsen, om den ens existerar?

Jag öppnar upp, sträcker ut armarna och vågar ta emot gåvan och omfamnar solens strålar som letat sig fram genom sprickan mellan molnen. Låter ljuset landa i hjärtat. Äntligen. Äntligen. #taemot #allaskiften #alltkanexisterasamtidigt #yogatakayama 🌕🌖🌗🌘🌑🌒🌓🌔

I torsdags. Kände mig sliten. Trött i kroppen. I sinnet seglade stundom tunga moln. Allt ropade efter vilaaaaaa. På förmiddagen var jag ute på berget. Blickade ut över vidden, sjön glimtade förbi. Satt på huk. Tunga axlar. Tröttheten. Sökte kontakt och grundning med marken. Jorden. Naturen och den blåa himlen. Frågade högt ut om hjälp. Frågade pappa, han på andra sidan, om hjälp. En sån där dag när känslan av poäng, mening och riktning fattas en🌨 Djup där inne ⚪️ är kärnan och vissheten intakt🌟Men, du vet, när tröttheten gör en famlande. Ja, offerkoftan snuddar ens axlar🔵
På sena eftermiddagen skulle jag bege mig till underbara kursen jag går på. Längtat och sett fram emot. Dröm få gå i uppfyllelse: fått frågan och gåvan om jag ville hålla yoga för oss på kursen jag gått senaste halvåret!!! Men. Orken. Jag suckade av tyngden från trumman på väg ut från lägenheten. Minsta lilla kändes jobbigt. Tanken susade förbi: ska jag verkligen släpa på denna? 🥁 Buhuu, synd om mig etc… SKIFTET. Som så många gånger förr. När yogan tar tag i mig. Förnimmelsen av deltagarnas energier och närvaro😍 Jag susar iväg, upp över höjderna, grundas, landar. Och kontakten, det urtida, jag famlade så desperat efter uppe på berget klickar in och ner! Och WOW vilka kvinnor som berikade och förgyllde a l l t med sina otroliga väsen🙏🏻🙏🏻🙏🏻 Och trumman, tacksam att hon fick färdas med mig på t-banan hängandes på axeln☺️ Oooooh längtar tillbaka till stunden, minnet fyller mitt hjärta fullt av rött pulserande blod! Åh Disa (wahini), TACK för all visdom, kunskap, glöd och entusiasm du delar med dig till oss som lever ett cykliskt liv! Ser fram emot och kan knappt bärga mig inför kommande samarbeten!💃🏻☄️🌈✨⚡️
Önskar du som läser få baskunskaper i mens- och hormonhälsa så kolla in denna kvinnas kurser (finns både online och irl)! Det är en sådan empowerment (hittar inte lika bra ord på svenska) att själv kunna tyda, lära känna och läsa av sin kropp! Ofantligt sorgligt att de flesta av oss som begåvats med en livmoder inte fått denna kunskap💔 Men! Jag känner förändringarnas stormade vindar, JAAAAAA🤩🙌 🦅 🧚🏻‍♀️💫 #skiften #emotioner #kontakt #mening #powerkvinnor #menshälsa #mens #baskunskap #återtagandeavvisdom #hälsa #yoga #vila #hormoner #yogatakayama

Fortsätt läsa ”Skiften”

Min pappa kunde vara så gullig. I bara sitt varande. Han kunde sitta och titta på tv med sin uppmärksamhet dit. Men bara i sitt varande utstrålande han en sådan, ja utan att hitta bättre ord, gullighet och värme️. Ibland kunde jag slänga ett öga mot honom när han var mitt i en rörelse, kanske letade han efter en tidningsartikel i högen på bordet, och bara slås av hans gullighet️. Det tog mig, och har tagit mig många år att försöka komma underfund med honom, och ännu återstår stora delar. När jag var barn och växte upp kunde jag skämmas över att han tedde sig så osocial och inte var så uppmärksam mot mina vänner när de var hemma hos oss. Han hälsade på dem och pratade. Men så kunde han, som jag tolkade det, totalt släppa dem och tex sitta och titta på tv. Hua vad jag tyckte det var pinsamt och jag blev stressad över det. Men. Men så kom en liten kommentar, med ett leende och fylld av värme och kärlek från vänner i stil med: ”Din pappa är så lugn och härlig, så fin. Han bara är️”. Och jag bara va?!? Vem pratar du om? Min pappa? Vad menar du? Han typ pratade ju inte med dig och var pinsamt osocial tänkte jag. Det gjorde mig helt paff, och då reflekterade jag inte så mycket vidare över det.
Eftersom pappa var från Japan, så visste jag inte (och ännu inte helt) om det var den kulturella skillnaden och/eller hans personlighet. Det är nog just min förståelse för hans personlighet som börjar bli lite mer och mer klarare för mig ju äldre jag blir. Desto mer jag kommer underfund med mig själv, omvärlden och världen överlag. Att han nog var mer introvert, hade integritet och hade en känslig och stor själ. Kanske också det att han inte finns här fysiskt sedan sju år, gör det lite lättare för mig att få perspektiv att se och förstå honom. Utan den ibland förekommande förvirringen och energiåtgången att försöka förstå och tolka hans handlingar och ord, som det kan bli mellan människor.
Jo! Min lilla kanin och gullig! Det var det minnet som dök upp när jag nu sitter i mitt barndomshem och tankarna och minnena började rulla igång i mitt huvud. Efter att pappa fick en stroke mm och behövde sluta jobba trappade hans tempo ner avsevärt. Och det var särskilt efter det som jag kunde slänga ett öga mot honom och med tindrande ögon säga ”Min lilla kanin” till honom (ibland bara ”Kaninen”) med en sådan där röst en kan använda sig av till ett litet barn eller en gullig hund (måste medge att jag emellanåt var väldigt retsam mot honom). Grejen var att pappa inte gillade det. Han rynkade ögonbrynen och såg butter ut och muttrade något. Varje gång. Och jag fortsatte. Blev retsamt kul tyckte jag. Hmm, inte så charmigt av mig (ledsen pappa!). MEN. Vändningen kom på hur pappa uppfattade detta, när första barnbarnet kom. Min lilla gulligulligaste syskonson. Då började jag kalla även honom för ”Min lilla kanin”. OCH, jag minns så väl (det jag snappade upp i ögonvrån och förnam) första gången pappa hörde och såg när jag kallade lillgullisen för ”Min lilla kanin”. Pappa SKEN upp!!! Nu, när han utifrån såg mina kärleksfulla ögon riktad mot någon han visste och såg att jag älskade så gott, och kallade den personen samma sak som jag kallat honom under flera år, så föll polletten ner hos pappa! Ja, så de sista tre åren av pappas liv (tack vare lille D) så kunde han gotta sig i när jag kallade honom ”Min lilla kanin”️❤️

#kärlek #hurvisakärlek #relationer #förståsigsjälvochandra #perspektiv #pappaochdotter #förälderochbarn