Tack Gotland för denna vistelse. Tack marken, vattnet, stenarna, klipporna. Solen. Tack alla 30 meddansare och skapare. Tack för 6 dagars intensivt dansande. Dansande rörelser vars effekt ännu inte riktigt landat i mig. Inväntar perspektiv. Snuddar vid medvetandet, tror jag vet till viss del vad som utspelade sig i mitt inre, på dansgolvet, under vistelsen, i ensamheten och i gemenskapen. Det som anas är den transformation som skett sedan särskilt det gångna året. Men ännu så nytt, som nya skor. Kanske visar det sig vara något annat. Eller inte. Jag kände inte igen mig, mitt beteende, mina behov. De var annorlunda. Lite skrämmande för sinnet som vill sätta etiketter. Förstå, och tolka. Värdera. Var det bra, bättre, eller en dålig/sämre version av mig. Har jag blivit mer yta, utan det djupa uttrycket som ”saknades” frågar sinnet oroligt. Vem är jag utan hårda skal som behöver knäckas, brista och föda fram sannare versioner av mig själv. Har jag kommit i en ny fas?? En fas jag så många år jobbat, slitit för? Eller råkade det bara vara en slump, tillfällighet? Min inre röst viskade där på dansgolvet, att så är fallet. Att det inte nu behövdes. Den enorma vulkanen, som fått skal att öppnas upp. Men jag vet inte. Inte ännu. Hem och landa. Kanske är och var allt en illusion. När jag landat. Då vet jag. Och hur kommer det i så fall vara? Att vara min nya del. Den som står stadigare där jag tidigare vacklat. Det som fått mogna. Den 41-åriga versionen av den delen. Den som inte längre behöver kämpa med den biten, som kanske släppt. Nu, innan perspektivet inkommit, är det som att hålla andan. Var det bra, var det dåligt. Var jag avstängd. Ska jag vara ledsen. Parallellt med stråk av pirrande glädje och visshet. Och oooh så ljuvligt det är att få känna glädje och tillfredsställelse över att vara hemma, att hemma är något bra. Trots att det var ljuvligt och behövligt att få komma och vara iväg ett tag?#ovisshet #dans #transformation#flytande #väntapåattlanda #perspektiv #yogatakayama
