Kära Maria
Igår samlades vi ju uppe på klippan med din älskade enäggstvilling. Vi fick lyssna, dela, berätta. Minnas, bryta ihop och trösta. Mötas i omfamning, försöka förstå och finna mening. Reflektera, känna skuld, ånger och skam. Skratta, tjoa och fåna oss. Dansa och trumma. Naturen var som alltid där, hållande. Kråkorna hängde på, höll med när vi berättade, kraxade och cirkulerade runt oss. Vidderna lättade våra andetag. Sjön rensade och renade oss. Och Du. Du var där och genomsyrade allt. Hjälpte oss i din strålande glans. Lika klar och lysande som det finaste stjärnglittret. Det är som dem säger och som jag upplevt förut: sorg kommer och går, som vågor. När det är flod översköljs systemet av känslornas kraft. Ibland plötsligt mitt i en rörelse, av något som påminner. När det är ebb, då känns lättnaden, glädjen och det vardagliga livet tuffar på. Jag är tacksam för de lättsamma perioderna som ebben ger 
Tack Maria för att du så stadigt stöttar, håller mig och hjälper mig, så tydligt och direkt. Jag k ä n n e r din närvaro. Nu har jag kraft från både pappa och dig, wow vilken gåva! Tänk, din förvandling över till andra sidan har transformerat, och transformerar, även mig. Så vidunderligt underligt vad sorg och smärta kan ge. Som att sorg både tar och ger. Maria, vännen min. Vi fortsätter vår resa
Vi dansar med dig! Vidderna läker och ger andrum!