Trots mycket sorgliga och ledsamma nyheter igår 💔försöker jag fira dagens målgång. Jag försöker och jobbar på att bryta gamla ohållbara mönster. Mönsterna som etablerade sig djupt i mitt system under de femton åren pappa var svårt sjuk. Då hade jag inte verktygen, livserfarenheterna, mognaden och den mängd av stöd jag har idag. Jag var väl kanske inte heller redo. Så jag försöker ta fram verktygen i en stund och dag som denna. Då kunde jag uppslukas och nästan förgås av oron för pappa under lång tid. Kostnaden blev min egna fysiska och psykiska hälsa. Om och om igen. Så idag försöker jag göra annorlunda. Försöker låta mig komma i kontakt med och även känna alla de andra delarna i livet som är bra och ger mig glädje. Där jag kan andas och slappna av. Att bara känna sorgen kväver mig. Den får finnas. Men inte utesluta allt det andra. Det goda rådet att komma ihåg att rota mig ner, ner genom fötterna ekar och påminner mig.
❄️Så idag försökte jag fira målgången av att jag kom i hamn med 40-dagarsyoga-passet jag dedikerat i självkärlek och självhjälp till mig själv. Det var en utmaning att komma igång då den mörka årstiden tyngde mig och min energi. Men jag gjorde det! Och är otroligt redo för nästa steg: fortsätta passet till dag 90 (nästa steg 120)! Känner mig väldigt trygg i att klara av att genomföra det nu. Första typ 20 dagarna var väldigt utmanande fysiskt och mentalt i några av övningarna. Men nu så!
Firade denna målgång genom att gå ut i min älskade skog, som är som ett sagovinterlandskap! Grenarna från träden hänger tungt med gräddlik snö❄️ Jag pulsar fram och tittar njutningsfullt ned på snön hur den flyger upp vid stegen. Ler förtjust när dunlätta snöklungor dunsar ner mot mitt huvud när en vindpust drar tag i grenen ovanför mig. Slänger mig ner bland träden, blicken upp och njuter de snöbeklädda grantopparna och ängeln tar form under mig.
Jag går genom ”elefantriket”: salen med de otroligt höga och mäktiga stammarna. Trasslar mig in och igenom slyn, minigranar och buskar för att landa och ta plats mitt i och luta mig mot en stabil stam. Låter sittdynan värma mig, blundar lite lätt när snöflingorna i rask takt träffar och landar i mitt ansikte. Tittar upp och är tryggt omringad av allt det snöklädda, lågt som högt. Finns så mycket visdom och hjälp att få. Så många kloka råd att ta emot när de ges ut till träden, skogen och fåglarna runt omkring mig. De ekar tillbaka svaren och trösten landar i min kropp och huvud som är trötta av tårarna och ledsamheten. Känner mig hållen i min sorg. I min glädje. Och i min tillit och mitt hopp🌲 #jobbetattbrytamönster #stegförsteg #släppataget #känslonyanser #alltexisterarsamtidigt #yogatakayama