Jag sitter och mediterar mitt på vägen. Det var en fantastisk upplevelse. Att känna asfaltens sköna värme under mig. Hissnande förtjusning och tillit. Jag frågade lite oroligt och med pirr i magen fotografen: ” Du säger väl till i god tid om du ser att en bil kommer? Och hon frågade det samma tillbaka:)
Mina sinnen skärptes när ögonen slöts: lyssna – efter motorljud. Ta in naturens ljud. Känna – efter vibrationer från bilar. Känna solens värme på min hud. Allt samtidigt som jag föll inåt i meditation. Så spännande och fint att få uppleva pendlingen inåt och utåt. Samtidigt som förankringen inåt hölls kvar. I pendlingen. Att vara beredd på att plötsligt behöva avbryta och flyga upp från asfalten om en bil skulle komma. Att hitta lugnet i ovissheten.
Det kändes så symboliskt med det jag kämpar och utmanas med i min vardag. Släppa kontrollen. Njuta av nuet. Veta att denna stund aldrig kommer åter, men att inte tappa den genom att ”sörja” i förtid. Att inte hålla fast krampaktigt i ett ögonblick. Ha tillit, både till mig själv och till andra. Att våga utmana mina rädslor – belöningen och ruset efter är så stor och jag får växa. Växa i min tillit till mig själv. Aaaaah, nu när jag skriver om det får jag lusten att sätta mig där igen! På asfalten. I mig. Mitt på vägen.
Ord skriva till bilden:
Tillit.
Ovisshet.
Skärpta sinnen.
Landa, förankra
i mig.
Gå inåt,
samtidigt medveten om omgivningen.
Släppa kontrollen.
Mod.
Inte veta hur länge.
Ändå sjunka in i det oändliga.
Pendla mellan inre och yttre,
Samtidigt båda,
fast ändå i ena.
Nyfiken.
Lugn.
Stilla.
Pendla,
inåt, utåt.
Pendla.