När medmänniskor delar sitt autentiska jag, sin sårbarhet och vilja att hjälpa

Wow!!!! Mitt hjärta öppnas och min själ sjunger sååå mycket varje gång medmänniskor delar sitt autentiska jag, sin sårbarhet och vilja att hjälpa sina medmänniskor! Precis avslutat en workshop med bästa Irini Dougias Andersson och MigueLeon Bonett (vi saknade dig Julia Nilsson☺️?) som hette ”Stressa av – samtal och enkla övningar om stress och att bryta mönster”. Vi var 20 modiga personer där dom flesta inte kände varandra sedan tidigare som delade tuffa erfarenheter men ffa verktyg som hjälpt oss. WOW! Så glad och tacksam att jag får möjligheten (och jobbat upp modet/läkt min egna tuffa resa genom utmattning och depression så pass) att vara med om sådana här möten och platser som Yogansa möjliggör! Denna kväll var bara försmaken på helgen den 27-29 september ”Retreatet för dig som vill stressa av” som du är varmt välkommen att delta i!????

Eventet för retreatet för mer info:
https://www.facebook.com/events/597696744067409/?ti=icl

Inte bara ett helvete. Ett 15 ÅR LÅNGT HELVETE.

Inte bara ett helvete. Ett 15 ÅR LÅNGT HELVETE. Från att jag var 20-35 år (idag är jag 39). Från att pappa blev svårt sjuk, fram till hans övergång. Ett helvete med djupa dimensioner jag lätt kan fylla böcker med. ETT HELVETE PÅ JORDEN. Även vardag, lycka och glädje rymdes. Det är så komplext livet. Utan glädjen hade jag ju inte varit kvar. Kunnat överleva. Kunnat finnas. Hur svårt är det inte att våga slappna av, våga vara glad, samtidigt som en av dom två som skapade mig brinner av smärta, sjukdom och sorg. Det är lätt att tillslut, i omgångar, sjunka igenom. Hamna på botten. I totala mörkret kippa efter andan. Inte kunna, vela, eller veta: hur leva? Men inte vilja dö. Som tung svart lava över ens sinne och kropp. Trögt flytande genom mina blodkärl. Vilja men inte orka. Total utmattning. Vilja lyfta armen. Vilja lyfta blicken. Vilja prata. Men INTE ORKA. Tredje (!) och sista gången jag blev utbränd och deprimerad (10 år sedan nu ???) minns jag att jag konstaterande sa till älskade mamma (arma henne): ”Jag är tydligen till för att lida”. Jag kunde inte se någon annan anledning till varför jag fått uppleva så mycket smärta och sorg. Och så mycket. Så länge. Så djupt genomskärande. Varför var jag här? Vad annat fick jag uppleva? Var det därför jag kommit hit?

2013 vände det – från offer till insiktsfull. Förlåtelse och förståelse. Jag kunde för första gången, i varenda cell, finna förlåtelse och acceptans till det jag genomlidit. Se vad jag vunnit från det hemska. Hur jag förädlats. Som en sten som hårt rullas mot sandstranden. Fram och tillbaka. I upplevd evighet. Till att bli mjuk och liten som ett sandkorn. Ett sandkorn i gemenskap med de tusentals andra som skapar sanden. Storheten. Och rörelsen. I samverkan. Gunga fram och tillbaka. Omsluten av havet, med solens varma strålar mot dess yta. Som värmer inifrån och ut☀️

Hur kunde, orkade jag fortsätta? Vad drev mig? Vad drev mig genom mörkret och smärtan och meningslösheten? Jag var, och är, fast övertygad om att paradiset finns på jorden. Det skulle, eller ska, inte vara så här. Det är inte meningen. Det är ett missförstånd. Det SKA gå att skapa ett INRE PARADIS, och ett yttre. I vår värld. Jag har fått smaka på det. Insupa det. Översköljas. Det kommer och går. Men det FINNS! Mitt väsen visste det. Innan jag. Första gången jag kom i kontakt med det var 2012 på en storartad kurs/resa på Bali. Kom i kontakt med det i mitt inre. Min själ?✨

Repost: foto from @backtowardslight

#yogatakayama #psykiskhälsa #psykiskohälsa #utbränd #utmattning#utmattningsdepression #depression #livskraft #paradisetpåjorden#helvetetpåjorden #livslust #livskvalitet #glädje #sorg #förlust #liv #död#smärta #läkning #anhörig #hälsa #tasigtillbaka #vägentillbaka #kämpa#integeupp #vägenärframåt