Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv.

Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande.

Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderslös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog.

Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva?

Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder.

Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt ?

– Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag

– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter?

#släppataget #läka #gåvidare #minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonblicket #blistarkare#finnastyrka #klaraavdetsvåra #växa #överleva#överkomma #klaraavtuffatider #livetkangåvidare#yogatakayama

Att vara den som är kvar och leva i frid. En ständigt pågående relation.

– Pappa. Det är så skönt att slippa oroa sig för dig längre. Det var så jobbigt och plågsamt då, under ett och ett halvt decennium. Jag vet att du har det bra och jag såg och kände att du fann frid så snart du tagit det sista andetaget.
Du var så vackerTrots att alla åren av sjukdom märkt din kropp svårt. Men du såg så fridfull ut. Det var som att titta på ett nyfött barn?
– Så närvarade, fast än utan ditt andetag.
– Men ändå. Så långt bort.
Du hade rest hela vägen hem.

Under de fyra åren som gått har det hänt så otroligt mycket, mer än någonsin!!! Och så snabbt! Stora oväntade saker. Drömmar som slagit in, även de jag inte visste jag hade. Gjort mig fri från lager. Lager som inte var jag. Magi, transformation, expansion, utmaningar, fullständig lycka, skratt, stora insikter, sorg, smärta och massa tårar. Läkande.
Inte minst har jag lärt känna mig själv så mycket mer och bättre. Vilket givit mig styrka, kraft, glädje, frihet och mod. Och även skrämt mig till och från. Jag har också fått nya insikter om Dig. Och om min och din relation. En relation som fortfarande pågår. Alltid pågått. Och kommer så göra. I oändlighet.

Önskar dig en glädjefylld och galet skön födelsedag idag pappa, där du är❤️#pappa #yogatakayama #död #✝️☸️2013-04-14 #döden #transformation#släppataget #acceptans #andasut #ständigrelation #livet #satanama#livetscykler #dödenärendelavlivet #döden # #attdöochleva#attvaradensomärkvarochlevaifrid

Gav mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda.

Årets första tre månader började lugnt. Det stilla och vilan hittade sin plats i mig. Så skönt få paus från den stundtals upplevda tröga hösten och vintern. Det var segt och jag pressade mig själv. Var inte ”nöjd” med det jag inte gjorde. Hade åsikter om hur och vad jag borde göra. Ville påskynda processen. Ville inte ge fröet tid. Tid att få bli redo under jorden, i myllan. Kände stor frustration. Kom till och med i kontakt med ilska och förakt. Mot mig själv. Mot där jag befann mig. Min takt. Mitt tempo. Universums puls. Inte acceptera min tid. Min tid till att ruva på skapandet. Kreativiteten. Inre pressen. Otålig. Tålamod. T å l a mod. Att tåla modet. Klara av modet? Hur klarar jag av mitt mod? Jag som så många gånger på olika sätt stämplat mig själv som feg. Blyg. Lat. Det är så jag ofta minns min upplevelse av mig själv, i min omgivning som barn. Rädd. Tvekande. Behov av skydd. Att skyddas. Gå bakom andra. De mer starka, sociala, roliga och charmiga. De som sa sina ord, uttryckte sina åsikter, och sig själva. Uttryckte och gav plats åt sig själva. Här är jag. Stå på jorden. Ståtliga. Starka. Nakna. I sig själva.

Mars sista dag väckte mig med en KÄFTSMÄLL. En insikt som kom som en barsk, klar, genomskådande insikt. Något jag vetat, sett, läst och pratat om under flera år. Men nu hamnade insikten längre in. Längre in under lager av skydd. Andas in. Andas ut och ger rum och plats åt det nya. Det nya får ta plats när smärtan av gamla sår vågar öppnas upp och varsamt med förståelse tittas på. Då läks det sårade. Skydden behövs inte längre. Som vuxen har jag makten och förmågan att börja NEDRUSTNINGEN. Att montera ned de uttjänta murarna. Tack för skyddet, ni behövdes för överlevnad. Då. Men inte nu. Inte längre. I min framtid.

Från aprils första dag hade jag modet. Och TÅLAMODET att ge mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga, minutiöst, omsorgsfullt byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda. Ta hand om. Rusta. Omsluta.

Känsla av HUDLÖSHET finns. Renhet. Det råa och äkta. Det finstämda och sårbara. Det inkännande och det subtila. Det nakna. Det mjuka och DET MOTTAGLIGA. Andas ut.

Mycket sorg har pulserat i, runt och ut ur mig sedan beskedet om kusinens död. Förstår att det ytterligare har hjälpt mig komma ner, och in. In till kärnan. Essensen. Haft så många fina, långa möten och samtal. Tacksamhet för medmänniskor, vår gåva att komma i kontakt med och genom varandra.

I en torktumlare. Känslan av att jag befunnit mig i en centrifug. Innehållet har kastats/sorterats ut. Denna aprilmånad. Jag har gått igenom den inte så alltid behagliga smutstvätten, nu håller jag på att torkar den, vissa plagg är sorterade. Snart dax att vika ihop. För att landa på sin plats.

I en skön känsla, trots allt, i det omvälvande och smärtsamma. Ett lugn, en stillhet. En stabilitet, ett cement. En grund jag tidigare saknat i liknande turbulenta tider. Känslan som gått in, runt och i mig: JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag kan känna så oändligt mycket och stark nu, utan att störta ner Vilket jag ofta tidigare trott att jag skulle göra om jag tillåtit mig ta in allt och låta det transformeras och gå ut ur mig?? JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag känner allt, från lycka och glädje till sorg och smärta. Allt får finnas. Allt ryms??????

Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Ångesten, min hatade parhäst.

Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Bara se, observera, tillåta och acceptera. Bara vara med det som är inom mig. Förlåta mig själv. Våga se alla sorters känslor och tankar som dyker upp. Hur ocharmiga, osmickrande, elaka, egoistiska, självcentrerande, destruktiva, självömkande, rädda och panikslagna de än må vara. Mina tankar och känslor definierar inte mig. De bara finns. Ångesten uppstår när jag börjar ha ett motstånd mot dom. Vill inte se, vill inte känna. En inre konflikt. Då blir mina tankar och känslor ett problem. För mig. Och risken finns att de då drabbar min omgivning.

Oftast när jag låter känslorna komma, det kan vara att jag känner någon oro i kroppen, tex i mitt bröst eller i magen, då kommer gråt. Sen, efter inte så lång tid kommer lugn och glädje. Bakom tårarna finns frid!

Det upptäckte jag på allvar år 2013 ( mitt år med mina 3 sk personliga världskrig då bla min pappa gick vidare). Eftersom jag upplevde så mycket olika sorg under bara ett par månader så tvingades uppdämd sorg/gråt fram. Och det enda jag kunde och orkade göra var att ge upp och börja gråta. Gråta i massor ( vätskeersättning gjorde så att jag slapp uttorkning. Alltså seriöst :)). Och jag fick då för första gången, på riktigt upptäcka att jag kan komma igenom smärta och sorg starkare. I slutet av det året kunde jag verkligen, helt och fullt med varje cell i min kropp, tacka all smärta jag fått uthärda ( pappa var svårt sjuk fram till sin död från att jag var 20 till 35 år ). Förlåta och acceptera. Och se och verkligen känna det jag vunnit, inte förlorat.

Jag sa att jag gått igenom mina världskrig utan att ha blivit sårad, jag blev läkt.

Jaaaa, vad lång tid och lidande det tagit mig att komma till denna dag. Hur jag kan slippa ångest! Ångest som varit min hatade parhäst. Men tänk, att jag fått uppleva det nu! Visst, utmaningarna kvarstår, men jag har öppnat dörren, fått uppleva det?❤️??