Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär. Vad ska jag nu se, förstå och lära? 

Jag såg ett spöke igår. Ett livs levande spöke. Du kom gående. Långsamt gående. Jag uppfattade det som ultrarapid, några meter framför mig. Jag satt på första parkett, i det stora breda fönstret på caféet. Mitt ansikte doldes av den stora koppen då jag drack de sista dropparna. Mitt i rörelsen landande mina ögon på ditt ansikte. Jag slog blixtsnabbt ner dom. Sen tillbaka. Höll kvar koppen som ett skydd. Kollade extra noga. Visst var det du. Ansiktet, jackan. När du äntligen gått förbi, det kändes som det tog flera minuter men måste ha tagit 5 sekunder, reste jag mig upp och lutade mig fram för att se dig gå iväg. Var det du? Ja det var det.

Flera månader, två tre årstider har gått sedan sist. Då kysstes och kramade jag dig i den jackan du nu bar. Så konstigt. Surrealistiskt. Då så fysiskt nära och djupt involverade i varandras inre och liv. Nu fjärran. Men ändå kommunicerar vi genom universum. Jag förstår och lär mig fortfarande genom vår relation. Polletter trillar ned. Om både dig och mig.

Varför såg jag dig nu?? Varför? Vad ska jag se? Varför hände det sig att vi inte såg in i varandras ögon, stannade för att prata? För att det var meningen så. Det räckte. Men vad låg bakom detta? Vad ska jag nu se, förstå och lära?

Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär.

Hur kan det bli så? Ett sista samtal. Sedan inget mer. Men ändå allt.

Försöker landa. Vad är det jag känner? Inombords. Vad väcks? Blir irriterad, vill inte känna. Varför ska jag KÄNNA SÅ MYCKET. Det TAR ju TID och energi. Jag som var så hög och glad, fylld av planer när jag satt och skrev där på caféet. Nu ofokuserad. Går hem. Försöker känna in.

Drar ett kort: ”projicera”.
Okej. Ja. Ja det gör jag ju. Det gör vi ju alla. Titt som tätt.
Jag saknar bla att jag kände mig så levande i vår relation. Kroppen var fylld av prana, livsenergi.

Viktiga samtalet med en vän: få hjälp reflektera. Får hjälp känna in. Får hjälp att se. Se det stora. Får öppna frågor. Denna ovärdeliga medmänskliga hjälp!

Min vän frågar vidare. Och hjälper mig se: det var ju inte bara pga dig jag kände mig levande. Det var ju för att jag, JAG gjorde mig levande. Jag delade så mycket av mitt innersta, min sårbarhet, min glädje, min lycka, min oro, min extas och mina rädslor med dig. Att göra det med någon som man tycker så mycket om, där JAG SATSADE MED MIN STÖRSTA INSATS: min sårbarhet och MITT SANNA JAG. Ja, då känner jag mig levande! Ett SAMSPEL, båda två kunde och ville ta emot, ta emot det sköra, starka och vackra i oss själva. Tillsammans.

BEFRIELSEN, insikten, det som gjorde att jag i slutet av samtalet med min kära vän kände hur det lätta över HJÄRTAT, som nu SJÖNG, hur halsen öppnades upp, var att det sjönk in i mig än mera: känslan att vara fullt och vilt levande försvann inte, och HAR INTE FÖRSVUNNIT, med oss, det lever vidare i mig och uppnås varje gång i min ensamhet och tillsammans med någon eller andra – varje gång jag VÅGAR VARA HELA JAG, MED ALLT vad det innebär: det fula, det dåliga, det vackra, det lätta, det mörka och det ljusa. DÅ KÄNNER JAG MIG LEVANDE. Fylld av livsenergi⭐️⚡️??☀️? #yogatakayama#attgörasigsjälvlevande#alltfinnsinomosssjälva#läragenomvarandra #projicera #sårbarhet #nåinochnåut#vågadelahelasig#personligutveckling#hjälpfrånvänner

Sårbarhets-bakfylla. ”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS

De nakna orden?❤️

Sårbarhets-bakfylla

”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS”

SÅRBARHETEN och rädslan finns där varje gång. VARJE gång jag trycket på ”publicera”. Er respons gör att jag VÅGAR, vågar FORTSÄTTA trycka på ”publicera”. Ser och KÄNNER meningen ÄN MER med att fortsätta❤ Utan oss, utan mig, utan var och en. Vad är vi då???

???TACK???

Ett innerligt tack vill jag SKICKA UT. Tack alla ni som läser de inlägg jag skriver där jag öppet delar från mina erfarenheter, upplevelser och mitt hjärta. Kanske trycker på ??, kommenterar, delar era egna erfarenheter, skickar privata meddelanden, säger något när vi möts irl eller bara helt enkelt läser ”i tystnad” ??⭐️✨

 

SÅRBARHETS-BAKFYLLA ( eller vad nu Brene Brown skrev i sin bok ). Drabbats lite av det. Det blåser ibland igenom mig. Att tex skriva om min erfarenhet av depression. – ”Det måste man skämmas för”, ”Vem vill känna nån som varit med om det?!” Susade igenom sinnet. Tankar som inte bara är mina. Det kollektiva. Det samhälle och den historia jag växt upp i. Ett litet litet eko finns kvar. Men ÄNDÅ sitter jag här med en mycket ovanlig öppen och flödande känsla i min mage, och mitt bröst? Känner mig lätt!! Och pirrigt levande! Haha!

SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS.

VARFÖR SKRIVER jag? Vill bland annat bryta tabun. Mina egna, samhällets och vår kulturs tabun. TABUN skapar så mycket onödigt LIDANDE. Vi upplever oss separerade, ENSAMMA. Vågar inte visa hela oss, hela vår komplexa unika och DYNAMISKA natur. Hur ska vi annars kunna ha SANNA, djupa RELATIONER? Förståelse, ACCEPTANS och respekt. Till oss själva, för att nå ut med den till andra.

Min önskan och hopp, min mening, är att försöka hjälpa andra att lida mindre. VILL INTE att andra ska behöva lida så mycket som jag gjort. Men värst av allt: att någon förlorar hoppet. Inte ser ljuset. Inte orkar kämpa mer.

Jag vill hjälpa. På något sätt. Kanske genom mina skrivna ord, vårt möte på yogamattan, mitt LYSSNANDE eller min NÄRVARO.

Kan någon få väckas ur sin smärta, åtminstone en liten stund. Då, då öppnas det i mig än mera. Och i andra. VÄXELVERKAN mellan OSS ALLA, eftersom vi är sammanlänkade.

Och att pappas lidande gav något gott vidare. Genom mig. FÖRVANDLA SMÄRTA och mörker till ljus och LÄTTHET. Och att hylla sårbarheten, istället för att vara rädd och förtrycka den. Kärleken och hjärtat behöver, och vill ha, sårbarheten.

Sårbarheten är nyckeln in.

 

#sårbarhet #sårbarhetsbakfylla #tabun #depression#skam #sårbarhetenärnyckelnin #utmattning #frihet#livsglädje #psykiskhälsa #psykisohälsa #personligutveckling #delamedsigavsittinre #läka#läkagenomvarandra #glädje #kärlek#yogatakayama

#tillsammans #kärlek #mod #våga#frånmörkertillljus #omvandlamörker #acceptans#minsanning #delamedsig #hjälpavarandra#detskrivnaordet #lidande #människan #pappa

 

En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas.

Olika lager. Dimensioner. I ens inre rymd✨

En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas. Kanske burit med mig från evigheten. Något lossnade. Något stort. I mitt bröst. Runt hjärtat. Jag kände hur det öppnades upp, ända ner mot magen. Det lättade. En RYMD skapades där en kontraktion funnits. Jag satte mig ned och grät, där på dansgolvet, dit solens ljus nådde. Grät lättnadens tårar. Att kampen var över. Segern var kommen. Som jag kämpat. En stenhård, uttröttande kamp. Ovetande destruktiv. Vad handlade det om? Nu minns jag inte orden i mitt huvud. Historien som rullades upp. Det handlar om KÄRLEK. Öppenhet. Hjärtat. SÅRBARHET. Kärleken som hör ihop med, vill vara med sårbarheten och RÄDSLA. De två som jag kämpat så hårt mot. Förträngt. Förtryckt. Velat förgöra. Vad fel det kan bli. När längtan och behovet, varit efter just kärlek. ÖPPENHET. Kärleken till mig själv – acceptansen. Till ANDRA. Till allt. Just nu gör jag en meditation – Creating Self Love. För det är där det startar. Det startar hos mig, för att vibba ut. Tillbaka och ut igen. Som en våg av oändlighet.

Så många lager som finns. Så många dimensioner. Hur många LJUSÅR ryms inte inuti en människa??

Att se, och framförallt KÄNNA att jag inte måste slåss mot sårbarheten och rädslan. De är inga hot. Inget ont som måste bekämpas. Bekämpas för att SKYDDA mig. De är ok. De vill mig gott. De NÅR in till mig, och UT till andra. Det är ju där jag vill vara. Det är ju där KÄLLAN till liv och kraft finns. Men att jag inte fattat det. Inte klarat, för rädslan och paniken har varit i vägen. Som ett skydd. Men jag behöver inte det skyddet längre⭐️??✨

Är det att vara ”utan filter”??Transparent? Haha! Öppen. Fri! Att andas in. Och andas ut, genom att släppa taget. Utan kamp. #yogatakayama#personligutveckling #frihet #sårbarhet #rädsla #kärlek #öppnandet#psykiskhälsa #dimensioner

Allt innehåll copyright Sarah Takayama.