Pustar ut efter ny erfarenhet :D

Lycklig⭐️💫🧚🏻‍♀️ Andra gången i livet jag fick sända klass Live via facebook, är avklarad!🎉 Sååå mycket skönare än första gången: förra måndagen😆😝🙈 🤯🤪 Var sååå nervös då! Att stirra in i en kamera, utan att se någon deltagare, men ändå veta att det basunerades ut🤷🏻‍♀️?! Van vid Skypeyoga men då har jag ju sett den andre. Haha jisses! Lycklig att kunna andas ut nu och att det inte kändes som någon första gång😅 Men typiskt att det är den första videon som ligger ute offentligt på nätet🤣✊🏻✌🏻 Haha, ibland bjussar man på sånt! Kram på dig min vän, hoppas vi ses på yogamattan eller nån annanstans!☀️ #livestreamfacebook #kundaliniyoga #yoga #online #meditation #yogatakayama

Foto: Dan Lilja

 

💫🌈🦋Sanndrömmar🦋🌈💫

VILKEN DAG det var igår!!!🤩 Från osäkerhet, känsla av tafatthet, frågan om ”vad har jag gett mig in på” och ”kommer jag göra detta nåt bra” ➡️ till otrolig känsla av samhörighet, närvaro, gemenskap, mening, lycka, värme och ”jag är på rätt plats i livet” (vilket uppskattas på djup nivå när jag under stora delar av mitt liv hade precis motsatt känsla). När jag fick frågan om jag skulle vara med på Yogansadagen i Kungsträdgården jublade jag och kände ett självklart JA och enorm tacksamhet!!! Men sen när det närmade sig, kvällen innan, började sinnet viska rädslan och tvivlet😬. Uppe på scen kände jag mig osäker på hur min röst hördes genom micken och ut till deltagarna. OCH TRUMMAN sen, visste inte när jag trummade hur det lät och kunde mottas genom apparaturen, men hämtade tillbaka mig själv om och om igen till fokus, trumman, bortom osäkerhetens viskande, puh!😅 JA OCH DETTA med att TRUMMA på OFFENTLIG plats inför massa andra förbipasserande för första gången😳 Att jag skulle ta trummandet ytterligare ett steg officiellt, både för mig själv och andra. Så viktigt och ett steg jag behövde ta. Men sååå jobbigt det kan vara. Att ta den plats hela ens väsen ropar efter och du vet djupt inombords behöver utlevas i detta liv. Att veta att den andra vägen skulle innebära krympt livsrum, livsglädje och snäva andetag. Och dem personer, situationer och händelser som skulle givit dig magi i livet bara skulle bli en visknings förnimmelse, en längtan bortom horisonten. En längtan som faller ur ditt grepp. Ja, puh, livet alltså. Mod och sårbarhet är nyckeln in – och nyckeln ut. Inga genvägar finns. Bara att ställa sig där med sin trumma i parken med asfalt, vatten, träd, byggnader och okända och kända personer omkring sig. Bara stå där och trumma och våga överrösta sina TVIVEL, VÅGA HÖRAS, våga TA PLATS. Att ge sin LÄNTAN, DRÖM och sitt SANNA JAG ett liv att LEVAS. För att du vet, att det andra alternativet skulle kosta dig för mycket.
Lev mina vänner, lev! Lev livet! Framförallt DITT LIV. Jag vill se och få uppleva dig förverkligandes ditt drömliv. Vi blir alla då mer levande TILLSAMMANS🤩😍

#vågasägajatilldrömmar #levasindröm #våga #livsdröm #dröm #verklighet#tasinplats #leva #yogansa #yogatakayama

❤️Världens tack till mamma som kom, och tog med sig älskade syskonsönerna 7 och 10 år , som syns på stora bilden ståendes och sittandes i trappan😍

❤️Tack fantastiska Yogansas Irini som skapar utan dess like, direkt från hjärtat så att det landar i våra hjärtan❤️🙏🏻

 

MIN PASSION FÖR DANS VAR NÄRA ATT DÖ

MIN PASSION FÖR DANS VAR NÄRA ATT DÖ när jag var TONÅRING. Ett eko av den fanns kvar under åren. Den återväcktes igen, med än mer kraft när jag var 34 år, 2012 på Bali.

Parallellt med vanligt gymnasium började jag på en 3 årig dansskola. Det var inträdesprov, bara det borde fått mina varningsklockor att börja slå. Kända människor hade både gått i skolan och var lärare och bedömare under proven.

Minnen
När vi inte gjorde tillräckligt bra ifrån oss på lektionen skrek balettläraren ut: ”Vill ni bli professionella dansare??!! Vissa fick tårar i ögonen, medan jag såg ut som ett frågetecken och inombords kände: ”Nej. Verkligen inte. Lockar inte det minsta”.

Vid ett annat tillfälle bad lärarinnan mig och en annan göra en övning vid stången. Alla andra skulle titta på. Så frågade hon klassen: ”Såg ni något fel? Ja, precis. Sarah gjorde som man i n t e ska göra”.

Jag hade enorma problem och smärtor från mina fötter, jag försökte förklara för henne hur ont det gjorde när jag dansade i de tunna balettskorna. Hennes svar var: ”Det gör ont att dansa balett”. Senare fick jag hjälp med mina fötter och skoinlägg.

Det var koreografi, raka linjer, stress och ingen plats för inkännande, utforskande, lek, glädje och spontanitet. Märker nu hur de tråkigaste minnena var från balettlektionerna. Men jag upplevde ofta att känslan av prestation och jämförelse fanns som ett subtilt brus i atmosfären.

Termin 5 av 6 uteblev jag oftare och oftare från lektionerna. Minns så väl vid uppropet på en balettlektion: efter lärarinnan ropat upp mitt namn sa hon högt inför de andra med sin pondusröst och mycket menande: ”Sarah, du har missat många klasser den här terminen. Det blir svårt att hinna ta igen och klara utbildningen”. Varpå jag snabbt replikerade: ”Jag kommer sluta, så det spelar ingen roll”. Den snopna blicken och tystnaden som uppstod. Ha! Dina hot är mig snart förbi tänkte jag. Termin fem blev min sista (hurra till friheten och modet att dra mig ur!).

Återupptäckten.
2012, Bali. Blev medbjuden till ”Ecstatic Dance”, kl. 12 på en söndag. Det skulle vara sk. fridans (utan koreografi), mitt på dagen, fri från alkohol och droger.

DÄR. Där i värmen, bland risfält och palmer. Där återuppväcktes min passion för rörelse, dans och uttryck. Mitt personliga uttryck. Fri från koreografi och måsten. Min egen takt, rytm, puls och andetag! En viktig insikt landande i mig när en vän efter dansen sa: ”Det ser ut som att du faller in i meditation när du dansar”. Ja. Det är verkligen så. Jag kan falla in djupt i mitt inre. Där varken dåtid, framtid, kroppskomplex, funderingar eller ånger finns. Bara nu, i mig, oändlighet och frihet. Frihet att vara jag, i min renaste form, där jag uttrycker mig sant och i just denna stund. Inga fel eller rätt. Bara essens.

Det var intressant att känna vad som väcktes i mig när bästa Caroline Edgren Ceemotions (tack för att du ger plats för massa olika mänskliga uttryck) filmade mig under det här videoklippet. Medvetandet om mig själv (osäkerheten och dömande) väcktes när insikterna kom i vågor att jag var iakttagen och dessutom fastnade på inspelning. Så jag flöt in och ur absorptionen av musik och rörelse. Det är en sårbarhet att visa mig i den här formen, i det här uttrycket för andras ögon. Det är en viktig del av mig som jag inte längre vill dölja. Såväl inför mig själv och andra – vilket går hand i hand många gånger för mig.

DANS – en av mina PASSIONER ???

(Musik: Sofia Jannok – We are still here). Tack Yogansa för lån av den underbara lokalen!

#ingarättellerfel #eld #meditativarörelser #meditationirörelse#meditation#frihet #uttryck #kroppensfriarörelser
#yogatakayama #dans #friarörelser #uttryck #passion

Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv.

Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande.

Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderslös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog.

Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva?

Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder.

Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt ?

– Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag

– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter?

#släppataget #läka #gåvidare #minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonblicket #blistarkare#finnastyrka #klaraavdetsvåra #växa #överleva#överkomma #klaraavtuffatider #livetkangåvidare#yogatakayama

VAD SKULLE DU GÖRA OM RÄDSLAN INTE HINDRADE DIG? 

-VAD SKULLE DU GÖRA OM RÄDSLAN INTE HINDRADE DIG?
Agera som om rädslan inte fanns!
Något sådant fick jag höra någon säga. Det landande i mig.

På nyårsafton när tiden närmade sig för mig att bege mig själv till festen där jag knappt kände nån, så började rädslan viska i mitt huvud: jag kanske kommer få sitta själv i ett hörn, inte hitta någon att prata med, försöka ta mig in i ett samtal med en grupp människor men misslyckas. Så blir det ju när jag kommer många timmar senare än alla andra….

Orden kom: Agera som om rädslan inte fanns! Vad fanns bakom den: jo lusten att hänga med andra, gå på kalas ju?

Jag släckte ned hela lägenheten, tände några ljus och medans jag tog fram kortleken ramlade ett kort ut: ”UTANFÖRSKAP”. Nä vad fn skulle det här föreställa för ett jädrans peppkort, inte vad jag vill ha! Var min omedelbara tanke som sköts igenom mig. Men jag läste det ändå.

Det stod ungefär så här: ”Du står bakom en grind och tittar ut, övertygad om att den inte går att öppna. Så övertygad att du inte ser att den är olåst. Allt du behöver göra är att öppna den. Du har nu möjlighet att sluta plåga dig själv med idéer om att du inte är god nog för att bli accepterad och inkluderad. Gå in i dig själv, i ditt centrum finns kontakten. Öppna grinden”.

Med ett leende blundade jag, visualiserade hur jag blev inkluderad av de andra på kalaset och hade superkul

Ååååh sån jkl lycka!!! Få mingla och tokdansa in 2018 på toppkalaset (alkoholfritt de lux med bästa DJ:en, knytis och meditation över tolvslaget?????? ).

Det här året var det första jag äntligen inte känt någon press och stress på att jag behöver hitta på något. Inga signaler inifrån sa vad jag kände för att göra. Det var bara tomt, stilla, skönt och en känsla av tillit. Förut har det funnits någon strimma av rädsla, utanförskap, skam, ensamhet och stress som drivit på att boka in nyåret. Någon sa när jag berättade det för några månader sedan:”Aha, du ska vara tillgänglig”. Tillgänglig, så fint det landa i mig. Tillgänglig för mig själv kanske ? Jag lämnade nyåret öppet och tomt. Trodde jag skulle chilla hemma själv, kände inte känslan att jag skulle missa något eller att de var synd om mig. Men någon dag innan öppnades känslan upp inom mig: jag känner för att vara social, vill träffa människor, fira och göra någon slags ceremoni för nyåret!

Hittade en fest som passade mig (tacksam för Facebook!!!). Trött som jag var på dagen softade jag hemma och kom dit vid kl. 21, vilket blev toppen då jag hade energi kvar till kl. 05 – mer än ovanligt för att vara jag?

Tack till mig själv för att jag agerade som om rädslan inte fanns och öppnade ”grinden”. Tack vare det fick jag en oförglömlig kväll vars spår lämnat en puls och ett leendet i mitt hjärta????❤️

År 2018 bjuder jag in än mer skratt, lek, partaj, kreativitet, kärlek, skoj, pengar, energi, träning, möten med människor, häng, skapande och sk misslyckanden?

Önskar dig ett Gott Nytt År⭐️?⭐️?⭐️?

#AgeraSomOmRädslanInteFanns #öppnadörren #rädsla #längtan#dansahelanattenlång #leka #nyamöten #nyamänniskor #nyavänner#gemenskap #samskapa #lämnarädslanåtsidan #musik #gottnyttår#yogatakayama

Släppa taget

Släppa taget. Att våga. Utan att veta vad som kommer istället. Att våga riskera att bli den ENDA som är kvar. Bli själv i mig, och att finna TRYGGHET I DET som aldrig förr. Att våga, och för en gångs skull ha tilliten OCH KÄNSLAN att jag klarar mig. Det finns. Ljuset där framme finns. TURBULENSEN känns, men är ovanligt stilla. Känslor upp och ner. Men stillheten nära. Tacksam för expansionen. Att äntligen våga kasta upp ALLA STENAR i luften, och inte veta om NÅGRA ÅTER landar i min hand. Eller vilka. Sådan frihet och stabilitet, stilla glädje och förväntansfull känsla i mig som kommer och går. Som aldrig förr. På just det här sättet. På just det här området. Äntligen. #tillit#attvågaståkvar #yogatakayama

Foto: Caroline Edgren @ www.ceemotions.se

 

Jagad av ensamhetskänsla

Jag såg citatet! (Det skrivna på fotot??) Aha, är det därför jag gör detta?! Bor helt själv som enda gästen på ett öde stort vandrarhem (obemannat), åker utan resesällskap till en liten mini ort (Björkliden, nära Abisko och Riksgränsen) med fjäll och få människor. Jisses vilken ågren jag haft inför denna resa. Visste att jag ville. Att jag skulle. Men så rädd! Funderade först om jag skulle vara kvar typ max 3 dagar efter danskursen, men nä. Det vågar jag inte sa min rädsla. Sen, tillslut vågade jag inte bara höra och lyssna på min djupa längtan utan även agera. Slog till med en vecka innan kursen och en vecka efter. 3 hela veckor! Mitt inre jubla!! Jag b a r a behöver vara i norrländska naturen, mår så galet bra! Men rädslan fortsatte att oja sig högljutt. Min envisa nyfikenhet och den som vill knäcka nöten/gåtan: varför är jag så rädd för att uppleva ensamhetskänsla och upplever den så plågsam? Och varför upplever jag den?? Den har jagat mig så länge jag kan minnas. Och mycket. Och ofta. Skriat genom mig som ett tomt eko. Men! Tack och lov: sedan kundaliniyogan steg in i mitt liv har den reducerats något avsevärt! Sån jkla markant skillnad. Tack. Tacksam. För. Den. Har. Plågat. Mig. Den har oftast inget med att göra med antalet människorna omkring mig och grad av närhet med dom i mitt liv, hur social jag är, jobb, familj mm mm. Den påverkar inte heller mitt behov av att vara själv, något jag njuter av och ser till att få. Utan den kan plötsligt slå till hårt, djupt i bröstet. En tom, dov, avgrundsdjup smärta tynger varje andetag. Ett tomt, smärtsamt djup.
Så, förutom den magnetiska kraft Norrland har på mig, så vill jag möta min rädsla, demonen, monstret som gnager på min ro. Se. Se och förstå, för att kunna släppa taget om den. Vägrar vara slav under någon rädsla. Den stjäl livskvalitet. Onödigt.
Fattar att den är nyckeln in till något. Som jag upplevt att rädslor, obehag, ilska, ångest och sorg är. Något under ytan.

Fick förnimma en grej igår. En viktig grej. En dörr öppnades, till insikt. Igår vaknade jag själv, satt på tåget med mig själv, mot okänd ort. Vandrade runt i landskapet och lilla byn. Känslan som infann sig: Jag är inte ensam. Jag saknar inget. Jag har allt. Framförallt: Jag känner mig inte ensam. Vad var skillnaden??? Naturen. Landskapet. Vad var frånvarande/brist på: DET MATERIELLA. Och folk. Få bilar. Få byggnader mm. Fanns endast lite av allt som är skapat av människan. Vad fanns: JAG ute I NATUREN, naturlig miljö, skapad av naturen.
Den härliga känslan av att inte vara ensam blir inte precis lika levande inne i mitt rum här på vandrarhemmet, trots magnifika utsikten på berg och vatten, trots att fjället ligger runt husknuten. För jag är inomhus, i en byggnad. Jisses. Så upplevde jag det.
Jag älskar, älskar och älskar Stockholm. Njuter där och känner mig såå hemma. Men länge drömt om mera natur. Särskilt efter de tre universitetsåren i Umeå. Därför valde jag att bo på ön Stora Essingen när jag flyttade tillbaka. Men jag har drömt om att bo mer i och nära naturen. Men ändå nära min älskade födelsestad. Får se hur gårdagens insikt om mig och ensamhetskänsla landar och på vilket sätt. Det utvisar framtiden om. Ibland behövs inga stora, yttre förändringar. Bara att få en insikt kan skifta allt: ute i naturen jagar ensamhetskänslan inte mig.
Tack Norrland. Tack landskapet. Tack naturen.

Och i kväll kommer en vän hit, så detta är sista dagen i ”ensamhet”? Vännen bokade resan för inte så länge sedan. Så, kanske är det ett budskap jag ska ta in: när jag tom f ö r s ö k e r utsätta mig för skräckfylld ensamhet, så går det inte! Haha!!?
Mantrat jag fick från en underbar vän dagen innan resan: ”Var nu så rädd du bara kan!” Haha, så befriande? Tack!???⭐️??✨
Min kära, rara mor sa när jag berätta hur rädd jag var: men det får väl finnas gränser på hur mycket man utsätter sig för! Men ibland och i detta fall nej. Jag drivs så ofta av att gå bortom, gå bakom, djupdyka och viljan att förstå. Förstå mig själv och andra. Sökandet efter än mer inre frihet. Jag är funtad så. Det är så jag pulserar?

HINDRA MIG INTE RÄDSLA, STÅ INTE I MIN VÄG?⚡️Jag låter dig passera. Igenom mig, för att lämna?Andas in✨

#faceyourfears #räddförattkännamigensam #vadhållerjagpåmed? #ensam #varamedsigsjälv #minsjälslängtan #skräckblandadförtjusning #själv #björkliden #älskarnorrland #jagåterkommeralltid #härärjaghemma #personligutveckling #vadliggerbakomkänslan #yogatakayama

En bekännelse om utanförskap och behovet av att bli accepterad och passa in. Överallt. Av alla. Och hur går det?

Var passar jag in? Var blir jag accepterad som jag är? Med mina intressen, uttryck, behov, känslor och övertygelser?

Jag behöver acceptera mig själv än mer. Det är där det startar, och den resan har jag påbörjat en hel del. Men vad svårt det kan vara! Detta behov, som vi har som en överlevnad, att bli accepterad av gruppen, familjen, vännerna, samhället, jobbet mm. Det kan verkligen bli omöjligt, svårt och tärande att försöka anpassa sig. Knöla in sig i en box. Det slutar med inre konflikter där jag trycker undan mig själv, som leder till trötthet, fysiska krämpor och tungt sinne.

Jag har blivit så mycket bättre på att stå upp för mig själv, känna att jag har rätt och får vara det som känns och är bra för mig. Men som alltid kommer det nya utmaningar, nya lager och nya sammanhang, filosofier och möten. Och jag är ju föränderlig. Ändrar uppfattning, känsla och får nya insikter.

Jag började kolla på serien ”SKAM” först när Sana blev huvudrollen i pågående säsong. Hade hört från så många håll: ”Du måste kolla, den är såååå bra!!!” Jag försökte men gav upp efter 1,5 avsnitt.

Men så kom Sana i fokus. Jag kände igen mig. Samhörighet. I att vara den där udda som inte passar in 100 % någon stans, som har en daglig andlig praktik (i mitt fall yogan) och gör den i ”tid och otid” trots att plats, personer och tillfälle är udda och inte helt politiskt korrekt. Att tro på något (det andliga) som ansetts konstigt, fel eller bara gapat med sin frånvaro under min uppväxt (dagis, skola, universitet, jobb, samhället mm). Det andliga fanns ju där, pappas buddhistiska böner varje morgon, men det var liksom hans grej. Den värld jag såg representerad i min omgivning och identifierade mig med (då) var mer eller mindre ande-fri.

Men jag passar inte heller in 100 % i yogans värld. 2012 var ett fantastiskt startskott när jag fann yogan och dess kultur, filosofi och människor. Jag hittade hem! Sådan resonans i hela mitt system, in i hjärta och själ. Hittade även massa vänner som hade samma övertygelser och synsätt som jag!
Alkohol tex, har aldrig varit min grej. Kom på att jag druckit mest bara för att det förväntades av mig och att alla andra gjorde det. Så jag drack för att passa in. Jag ”behövde” inte alkohol för att tex våga prata, skratta eller dansa. Så fördelarna fanns inte riktigt, bara nackdelarna med att vara bakis och göra min kropp ledsen genom att gå emot och göra något jag inte gillar eller tycker om. Hela mitt system och väsen säger nej tack till alkohol. Så det var ju också såååå härligt att umgås med människor, festa och dansa där andra inte heller drack! Yes! Jag som njuter av total närvaro av sinne, kropp och själ, de mötena som för mig uppstår utan alkohol i systemet.

MEN. Jag är inte vegetarian. Jag äter kött. Lika som min kropp säger nej till alkohol säger min kropp ja till kött. Min kropp öppnar upp när det landar i mig lika mycket som den drar ihop sig och mår dåligt av alkohol. Skillnaden innan jag klev in i yogans värld är att jag nu äter kött mer medvetet och mer sällan. Men jag äter kött, fisk och fågel. Jag har varit utan kött i perioder. Mitt system funkar inge bra då.

SÅ. Jag passar inte in helt i yogans värld heller där ahimsa (icke-våld) och vegetarisk kost är en av grundpelarna. Ja. Vad ska jag göra? Skämmas? Det gör jag. Skam är tungt och tärande att bära. Ska jag göra något som jag mår sämre av (enbart vegetarisk kost)? Förneka mina behov? Hymla i det fördolda?

Jag vet svaret. Jag behöver, vill och strävar efter att godkänna mig själv till 100 %. Acceptera och förlåta mig själv där jag är just nu.
#attvågavarasigsjälv #självacceptans #yogatakayama

Räddharen. HÖGSTADIET. Mer än 20 år senare så ser jag hur jag fortfarande tvingas in mig mot väggen när mina rädslor begränsar mig.

Räddharen.

HÖGSTADIET.

Tittar ner från femmans hopptorn. 5 meter ner till vattnet i simhallen. Jag måste. Bara så kan jag få högt betyg i simning. Denna box saknas.

Nej vad högt det är! Känner hur jag liksom sugs ner ju närmre jag står kanten. Går fram flera gånger. Vänder. Ler förläget åt de andra. Våghalsen hoppar för typ femte gången. Inte nog med det, jäkeln dyker!

Meeen! Klockan tickar. Svettas trots min gåshud. Inte är det kul heller att stå här i en baddräkt bland klasskompisarna. Simlärare ropar ut i sin fåniga megafon: ni ska upp ur vattnet om 5 minuter! Klassen är slut om 5 minuter!

Fan! Nu eller aldrig! Jag måste!

Fan fan fan! Jag trycker mig mot den kalla simhallsväggen. Känner klorets starka stickande doft. Nu! Nu Sarah! Kom igen! Skriker jag i mitt huvud tyst för mig själv. Ja! Nu! Jag tar sats och lubbar ut! Ut! Över kanten! Neeeeej! Skriker jag på väg ner genom luften. Nej jag ångrar mig!! Neeej! Booom! Jag bryter ner genom vattenytan. Kommer längre ned i vattnet än jag brukar. Tar sprattlande tag för att nå ytan. Ett djupt andetag in. Ja! Ja! Ja jag gjorde det!! Yes!!! Jaaaaaaa! Glädjen, lättnaden, stoltheten!

Mer än 20 år senare så ser jag hur jag fortfarande tvingas in mig mot väggen när mina rädslor begränsar mig. Jag står där och tittar mer mot avgrunden. Känner hur målet, det åtråvärda, liksom suger tag i mig. Jag tar steg tillbaka. Tittar. Blundar. Tar ett steg fram igen. Kollar och önskar och ber att jag ska våga.

Sen plötsligt. Är tydligen tiden inne. Jag blundar, kniper ihop ögonen hårt! Och börjar lubba mot stupet. Mot målet. Mot friheten! Första steget är taget 😀 Men tusan vad obehagligt det är att stå och trycka mot en vägg. När räddharen tagit ett fast grepp om mig.