Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv.

Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande.

Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderslös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog.

Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva?

Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder.

Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt ?

– Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag

– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter?

#släppataget #läka #gåvidare #minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonblicket #blistarkare#finnastyrka #klaraavdetsvåra #växa #överleva#överkomma #klaraavtuffatider #livetkangåvidare#yogatakayama

Jagad av ensamhetskänsla

Jag såg citatet! (Det skrivna på fotot??) Aha, är det därför jag gör detta?! Bor helt själv som enda gästen på ett öde stort vandrarhem (obemannat), åker utan resesällskap till en liten mini ort (Björkliden, nära Abisko och Riksgränsen) med fjäll och få människor. Jisses vilken ågren jag haft inför denna resa. Visste att jag ville. Att jag skulle. Men så rädd! Funderade först om jag skulle vara kvar typ max 3 dagar efter danskursen, men nä. Det vågar jag inte sa min rädsla. Sen, tillslut vågade jag inte bara höra och lyssna på min djupa längtan utan även agera. Slog till med en vecka innan kursen och en vecka efter. 3 hela veckor! Mitt inre jubla!! Jag b a r a behöver vara i norrländska naturen, mår så galet bra! Men rädslan fortsatte att oja sig högljutt. Min envisa nyfikenhet och den som vill knäcka nöten/gåtan: varför är jag så rädd för att uppleva ensamhetskänsla och upplever den så plågsam? Och varför upplever jag den?? Den har jagat mig så länge jag kan minnas. Och mycket. Och ofta. Skriat genom mig som ett tomt eko. Men! Tack och lov: sedan kundaliniyogan steg in i mitt liv har den reducerats något avsevärt! Sån jkla markant skillnad. Tack. Tacksam. För. Den. Har. Plågat. Mig. Den har oftast inget med att göra med antalet människorna omkring mig och grad av närhet med dom i mitt liv, hur social jag är, jobb, familj mm mm. Den påverkar inte heller mitt behov av att vara själv, något jag njuter av och ser till att få. Utan den kan plötsligt slå till hårt, djupt i bröstet. En tom, dov, avgrundsdjup smärta tynger varje andetag. Ett tomt, smärtsamt djup.
Så, förutom den magnetiska kraft Norrland har på mig, så vill jag möta min rädsla, demonen, monstret som gnager på min ro. Se. Se och förstå, för att kunna släppa taget om den. Vägrar vara slav under någon rädsla. Den stjäl livskvalitet. Onödigt.
Fattar att den är nyckeln in till något. Som jag upplevt att rädslor, obehag, ilska, ångest och sorg är. Något under ytan.

Fick förnimma en grej igår. En viktig grej. En dörr öppnades, till insikt. Igår vaknade jag själv, satt på tåget med mig själv, mot okänd ort. Vandrade runt i landskapet och lilla byn. Känslan som infann sig: Jag är inte ensam. Jag saknar inget. Jag har allt. Framförallt: Jag känner mig inte ensam. Vad var skillnaden??? Naturen. Landskapet. Vad var frånvarande/brist på: DET MATERIELLA. Och folk. Få bilar. Få byggnader mm. Fanns endast lite av allt som är skapat av människan. Vad fanns: JAG ute I NATUREN, naturlig miljö, skapad av naturen.
Den härliga känslan av att inte vara ensam blir inte precis lika levande inne i mitt rum här på vandrarhemmet, trots magnifika utsikten på berg och vatten, trots att fjället ligger runt husknuten. För jag är inomhus, i en byggnad. Jisses. Så upplevde jag det.
Jag älskar, älskar och älskar Stockholm. Njuter där och känner mig såå hemma. Men länge drömt om mera natur. Särskilt efter de tre universitetsåren i Umeå. Därför valde jag att bo på ön Stora Essingen när jag flyttade tillbaka. Men jag har drömt om att bo mer i och nära naturen. Men ändå nära min älskade födelsestad. Får se hur gårdagens insikt om mig och ensamhetskänsla landar och på vilket sätt. Det utvisar framtiden om. Ibland behövs inga stora, yttre förändringar. Bara att få en insikt kan skifta allt: ute i naturen jagar ensamhetskänslan inte mig.
Tack Norrland. Tack landskapet. Tack naturen.

Och i kväll kommer en vän hit, så detta är sista dagen i ”ensamhet”? Vännen bokade resan för inte så länge sedan. Så, kanske är det ett budskap jag ska ta in: när jag tom f ö r s ö k e r utsätta mig för skräckfylld ensamhet, så går det inte! Haha!!?
Mantrat jag fick från en underbar vän dagen innan resan: ”Var nu så rädd du bara kan!” Haha, så befriande? Tack!???⭐️??✨
Min kära, rara mor sa när jag berätta hur rädd jag var: men det får väl finnas gränser på hur mycket man utsätter sig för! Men ibland och i detta fall nej. Jag drivs så ofta av att gå bortom, gå bakom, djupdyka och viljan att förstå. Förstå mig själv och andra. Sökandet efter än mer inre frihet. Jag är funtad så. Det är så jag pulserar?

HINDRA MIG INTE RÄDSLA, STÅ INTE I MIN VÄG?⚡️Jag låter dig passera. Igenom mig, för att lämna?Andas in✨

#faceyourfears #räddförattkännamigensam #vadhållerjagpåmed? #ensam #varamedsigsjälv #minsjälslängtan #skräckblandadförtjusning #själv #björkliden #älskarnorrland #jagåterkommeralltid #härärjaghemma #personligutveckling #vadliggerbakomkänslan #yogatakayama

Gav mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda.

Årets första tre månader började lugnt. Det stilla och vilan hittade sin plats i mig. Så skönt få paus från den stundtals upplevda tröga hösten och vintern. Det var segt och jag pressade mig själv. Var inte ”nöjd” med det jag inte gjorde. Hade åsikter om hur och vad jag borde göra. Ville påskynda processen. Ville inte ge fröet tid. Tid att få bli redo under jorden, i myllan. Kände stor frustration. Kom till och med i kontakt med ilska och förakt. Mot mig själv. Mot där jag befann mig. Min takt. Mitt tempo. Universums puls. Inte acceptera min tid. Min tid till att ruva på skapandet. Kreativiteten. Inre pressen. Otålig. Tålamod. T å l a mod. Att tåla modet. Klara av modet? Hur klarar jag av mitt mod? Jag som så många gånger på olika sätt stämplat mig själv som feg. Blyg. Lat. Det är så jag ofta minns min upplevelse av mig själv, i min omgivning som barn. Rädd. Tvekande. Behov av skydd. Att skyddas. Gå bakom andra. De mer starka, sociala, roliga och charmiga. De som sa sina ord, uttryckte sina åsikter, och sig själva. Uttryckte och gav plats åt sig själva. Här är jag. Stå på jorden. Ståtliga. Starka. Nakna. I sig själva.

Mars sista dag väckte mig med en KÄFTSMÄLL. En insikt som kom som en barsk, klar, genomskådande insikt. Något jag vetat, sett, läst och pratat om under flera år. Men nu hamnade insikten längre in. Längre in under lager av skydd. Andas in. Andas ut och ger rum och plats åt det nya. Det nya får ta plats när smärtan av gamla sår vågar öppnas upp och varsamt med förståelse tittas på. Då läks det sårade. Skydden behövs inte längre. Som vuxen har jag makten och förmågan att börja NEDRUSTNINGEN. Att montera ned de uttjänta murarna. Tack för skyddet, ni behövdes för överlevnad. Då. Men inte nu. Inte längre. I min framtid.

Från aprils första dag hade jag modet. Och TÅLAMODET att ge mig själv chans att se och acceptera konsekvenserna av det skydd jag så noga, minutiöst, omsorgsfullt byggt – under mantran: Inte känna. Inte bli skadad. Inte igen. Skydda. Ta hand om. Rusta. Omsluta.

Känsla av HUDLÖSHET finns. Renhet. Det råa och äkta. Det finstämda och sårbara. Det inkännande och det subtila. Det nakna. Det mjuka och DET MOTTAGLIGA. Andas ut.

Mycket sorg har pulserat i, runt och ut ur mig sedan beskedet om kusinens död. Förstår att det ytterligare har hjälpt mig komma ner, och in. In till kärnan. Essensen. Haft så många fina, långa möten och samtal. Tacksamhet för medmänniskor, vår gåva att komma i kontakt med och genom varandra.

I en torktumlare. Känslan av att jag befunnit mig i en centrifug. Innehållet har kastats/sorterats ut. Denna aprilmånad. Jag har gått igenom den inte så alltid behagliga smutstvätten, nu håller jag på att torkar den, vissa plagg är sorterade. Snart dax att vika ihop. För att landa på sin plats.

I en skön känsla, trots allt, i det omvälvande och smärtsamma. Ett lugn, en stillhet. En stabilitet, ett cement. En grund jag tidigare saknat i liknande turbulenta tider. Känslan som gått in, runt och i mig: JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag kan känna så oändligt mycket och stark nu, utan att störta ner Vilket jag ofta tidigare trott att jag skulle göra om jag tillåtit mig ta in allt och låta det transformeras och gå ut ur mig?? JAG STÅR. JAG ÄR. JAG KÄNNER. Jag känner allt, från lycka och glädje till sorg och smärta. Allt får finnas. Allt ryms??????

Sårbarhets-bakfylla. ”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS

De nakna orden?❤️

Sårbarhets-bakfylla

”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS”

SÅRBARHETEN och rädslan finns där varje gång. VARJE gång jag trycket på ”publicera”. Er respons gör att jag VÅGAR, vågar FORTSÄTTA trycka på ”publicera”. Ser och KÄNNER meningen ÄN MER med att fortsätta❤ Utan oss, utan mig, utan var och en. Vad är vi då???

???TACK???

Ett innerligt tack vill jag SKICKA UT. Tack alla ni som läser de inlägg jag skriver där jag öppet delar från mina erfarenheter, upplevelser och mitt hjärta. Kanske trycker på ??, kommenterar, delar era egna erfarenheter, skickar privata meddelanden, säger något när vi möts irl eller bara helt enkelt läser ”i tystnad” ??⭐️✨

 

SÅRBARHETS-BAKFYLLA ( eller vad nu Brene Brown skrev i sin bok ). Drabbats lite av det. Det blåser ibland igenom mig. Att tex skriva om min erfarenhet av depression. – ”Det måste man skämmas för”, ”Vem vill känna nån som varit med om det?!” Susade igenom sinnet. Tankar som inte bara är mina. Det kollektiva. Det samhälle och den historia jag växt upp i. Ett litet litet eko finns kvar. Men ÄNDÅ sitter jag här med en mycket ovanlig öppen och flödande känsla i min mage, och mitt bröst? Känner mig lätt!! Och pirrigt levande! Haha!

SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS.

VARFÖR SKRIVER jag? Vill bland annat bryta tabun. Mina egna, samhällets och vår kulturs tabun. TABUN skapar så mycket onödigt LIDANDE. Vi upplever oss separerade, ENSAMMA. Vågar inte visa hela oss, hela vår komplexa unika och DYNAMISKA natur. Hur ska vi annars kunna ha SANNA, djupa RELATIONER? Förståelse, ACCEPTANS och respekt. Till oss själva, för att nå ut med den till andra.

Min önskan och hopp, min mening, är att försöka hjälpa andra att lida mindre. VILL INTE att andra ska behöva lida så mycket som jag gjort. Men värst av allt: att någon förlorar hoppet. Inte ser ljuset. Inte orkar kämpa mer.

Jag vill hjälpa. På något sätt. Kanske genom mina skrivna ord, vårt möte på yogamattan, mitt LYSSNANDE eller min NÄRVARO.

Kan någon få väckas ur sin smärta, åtminstone en liten stund. Då, då öppnas det i mig än mera. Och i andra. VÄXELVERKAN mellan OSS ALLA, eftersom vi är sammanlänkade.

Och att pappas lidande gav något gott vidare. Genom mig. FÖRVANDLA SMÄRTA och mörker till ljus och LÄTTHET. Och att hylla sårbarheten, istället för att vara rädd och förtrycka den. Kärleken och hjärtat behöver, och vill ha, sårbarheten.

Sårbarheten är nyckeln in.

 

#sårbarhet #sårbarhetsbakfylla #tabun #depression#skam #sårbarhetenärnyckelnin #utmattning #frihet#livsglädje #psykiskhälsa #psykisohälsa #personligutveckling #delamedsigavsittinre #läka#läkagenomvarandra #glädje #kärlek#yogatakayama

#tillsammans #kärlek #mod #våga#frånmörkertillljus #omvandlamörker #acceptans#minsanning #delamedsig #hjälpavarandra#detskrivnaordet #lidande #människan #pappa

 

En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas.

Olika lager. Dimensioner. I ens inre rymd✨

En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas. Kanske burit med mig från evigheten. Något lossnade. Något stort. I mitt bröst. Runt hjärtat. Jag kände hur det öppnades upp, ända ner mot magen. Det lättade. En RYMD skapades där en kontraktion funnits. Jag satte mig ned och grät, där på dansgolvet, dit solens ljus nådde. Grät lättnadens tårar. Att kampen var över. Segern var kommen. Som jag kämpat. En stenhård, uttröttande kamp. Ovetande destruktiv. Vad handlade det om? Nu minns jag inte orden i mitt huvud. Historien som rullades upp. Det handlar om KÄRLEK. Öppenhet. Hjärtat. SÅRBARHET. Kärleken som hör ihop med, vill vara med sårbarheten och RÄDSLA. De två som jag kämpat så hårt mot. Förträngt. Förtryckt. Velat förgöra. Vad fel det kan bli. När längtan och behovet, varit efter just kärlek. ÖPPENHET. Kärleken till mig själv – acceptansen. Till ANDRA. Till allt. Just nu gör jag en meditation – Creating Self Love. För det är där det startar. Det startar hos mig, för att vibba ut. Tillbaka och ut igen. Som en våg av oändlighet.

Så många lager som finns. Så många dimensioner. Hur många LJUSÅR ryms inte inuti en människa??

Att se, och framförallt KÄNNA att jag inte måste slåss mot sårbarheten och rädslan. De är inga hot. Inget ont som måste bekämpas. Bekämpas för att SKYDDA mig. De är ok. De vill mig gott. De NÅR in till mig, och UT till andra. Det är ju där jag vill vara. Det är ju där KÄLLAN till liv och kraft finns. Men att jag inte fattat det. Inte klarat, för rädslan och paniken har varit i vägen. Som ett skydd. Men jag behöver inte det skyddet längre⭐️??✨

Är det att vara ”utan filter”??Transparent? Haha! Öppen. Fri! Att andas in. Och andas ut, genom att släppa taget. Utan kamp. #yogatakayama#personligutveckling #frihet #sårbarhet #rädsla #kärlek #öppnandet#psykiskhälsa #dimensioner

Inte bara ett helvete. Ett 15 ÅR LÅNGT HELVETE.

Inte bara ett helvete. Ett 15 ÅR LÅNGT HELVETE. Från att jag var 20-35 år (idag är jag 39). Från att pappa blev svårt sjuk, fram till hans övergång. Ett helvete med djupa dimensioner jag lätt kan fylla böcker med. ETT HELVETE PÅ JORDEN. Även vardag, lycka och glädje rymdes. Det är så komplext livet. Utan glädjen hade jag ju inte varit kvar. Kunnat överleva. Kunnat finnas. Hur svårt är det inte att våga slappna av, våga vara glad, samtidigt som en av dom två som skapade mig brinner av smärta, sjukdom och sorg. Det är lätt att tillslut, i omgångar, sjunka igenom. Hamna på botten. I totala mörkret kippa efter andan. Inte kunna, vela, eller veta: hur leva? Men inte vilja dö. Som tung svart lava över ens sinne och kropp. Trögt flytande genom mina blodkärl. Vilja men inte orka. Total utmattning. Vilja lyfta armen. Vilja lyfta blicken. Vilja prata. Men INTE ORKA. Tredje (!) och sista gången jag blev utbränd och deprimerad (10 år sedan nu ???) minns jag att jag konstaterande sa till älskade mamma (arma henne): ”Jag är tydligen till för att lida”. Jag kunde inte se någon annan anledning till varför jag fått uppleva så mycket smärta och sorg. Och så mycket. Så länge. Så djupt genomskärande. Varför var jag här? Vad annat fick jag uppleva? Var det därför jag kommit hit?

2013 vände det – från offer till insiktsfull. Förlåtelse och förståelse. Jag kunde för första gången, i varenda cell, finna förlåtelse och acceptans till det jag genomlidit. Se vad jag vunnit från det hemska. Hur jag förädlats. Som en sten som hårt rullas mot sandstranden. Fram och tillbaka. I upplevd evighet. Till att bli mjuk och liten som ett sandkorn. Ett sandkorn i gemenskap med de tusentals andra som skapar sanden. Storheten. Och rörelsen. I samverkan. Gunga fram och tillbaka. Omsluten av havet, med solens varma strålar mot dess yta. Som värmer inifrån och ut☀️

Hur kunde, orkade jag fortsätta? Vad drev mig? Vad drev mig genom mörkret och smärtan och meningslösheten? Jag var, och är, fast övertygad om att paradiset finns på jorden. Det skulle, eller ska, inte vara så här. Det är inte meningen. Det är ett missförstånd. Det SKA gå att skapa ett INRE PARADIS, och ett yttre. I vår värld. Jag har fått smaka på det. Insupa det. Översköljas. Det kommer och går. Men det FINNS! Mitt väsen visste det. Innan jag. Första gången jag kom i kontakt med det var 2012 på en storartad kurs/resa på Bali. Kom i kontakt med det i mitt inre. Min själ?✨

Repost: foto from @backtowardslight

#yogatakayama #psykiskhälsa #psykiskohälsa #utbränd #utmattning#utmattningsdepression #depression #livskraft #paradisetpåjorden#helvetetpåjorden #livslust #livskvalitet #glädje #sorg #förlust #liv #död#smärta #läkning #anhörig #hälsa #tasigtillbaka #vägentillbaka #kämpa#integeupp #vägenärframåt

 

ATT GÖRA SIG AV MED DEN VÄRSTA TYPEN AV MOBBARE.

ATT GÖRA SIG AV MED DEN VÄRSTA TYPEN AV MOBBARE.

Den i mitt egna huvud. Ja. Just det. Den som kommer per automatik. Som så många gånger förr. Hämningslöst med förebrående, förmaningar och glåpord. Kommer blixtsnabbt. Ofta obemärkt.

Men den lämnar spår. Osköna spår som HUGGER. Sänker. Drar ner. Ibland molande. Ibland diffus. Ibland tung. Så outhärdligt TUNG. Som att ”sova med fienden”.

Men MOHAHAHA vad kul det är att komma på den!!!

HAHAHA byta ut den till snälla ord: fn vad bra du är Sarah. Du var värd att vila en extra stund. Du gjorde ditt bästa. Det är ok att du inte vågade. Det är ok att du inget sa.

Nu har jag dig din jäkel, jag är dig på spåren, för gott!!! Jag ska jaga dig ut ur mitt liv!!!! Till sista andetaget!

VAPEN: Positiva motsatsord. Fyllda med omtanke och ödmjukhet, förståelse och förlåtelse!!!!! Det kallas KÄRLEK.

Haha! Ha det fab folk där ute! Lämna din egna mobbare där den hör hemma!

☀️❤️☀️

#självkärlek #alltbörjarmedensjälv #ahimsa #ickevåld #yogatakayama#inrearbete #diciplinmedomtanke #thewillofthespirutalwarrior #psykiskhälsa

 

Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Ångesten, min hatade parhäst.

Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Bara se, observera, tillåta och acceptera. Bara vara med det som är inom mig. Förlåta mig själv. Våga se alla sorters känslor och tankar som dyker upp. Hur ocharmiga, osmickrande, elaka, egoistiska, självcentrerande, destruktiva, självömkande, rädda och panikslagna de än må vara. Mina tankar och känslor definierar inte mig. De bara finns. Ångesten uppstår när jag börjar ha ett motstånd mot dom. Vill inte se, vill inte känna. En inre konflikt. Då blir mina tankar och känslor ett problem. För mig. Och risken finns att de då drabbar min omgivning.

Oftast när jag låter känslorna komma, det kan vara att jag känner någon oro i kroppen, tex i mitt bröst eller i magen, då kommer gråt. Sen, efter inte så lång tid kommer lugn och glädje. Bakom tårarna finns frid!

Det upptäckte jag på allvar år 2013 ( mitt år med mina 3 sk personliga världskrig då bla min pappa gick vidare). Eftersom jag upplevde så mycket olika sorg under bara ett par månader så tvingades uppdämd sorg/gråt fram. Och det enda jag kunde och orkade göra var att ge upp och börja gråta. Gråta i massor ( vätskeersättning gjorde så att jag slapp uttorkning. Alltså seriöst :)). Och jag fick då för första gången, på riktigt upptäcka att jag kan komma igenom smärta och sorg starkare. I slutet av det året kunde jag verkligen, helt och fullt med varje cell i min kropp, tacka all smärta jag fått uthärda ( pappa var svårt sjuk fram till sin död från att jag var 20 till 35 år ). Förlåta och acceptera. Och se och verkligen känna det jag vunnit, inte förlorat.

Jag sa att jag gått igenom mina världskrig utan att ha blivit sårad, jag blev läkt.

Jaaaa, vad lång tid och lidande det tagit mig att komma till denna dag. Hur jag kan slippa ångest! Ångest som varit min hatade parhäst. Men tänk, att jag fått uppleva det nu! Visst, utmaningarna kvarstår, men jag har öppnat dörren, fått uppleva det?❤️??