Dansen. Vibrera ut.

Elden. Dansen. Brinnande. Flammande. Pulserande. Växlande. Mjukt. Stilla. Knappt kännbar. I varje cell. I varje del. Vibrerar ut. Tas emot. Ekar tillbaka. Till källan. Ut igen. Pulserande vibrerande våg. Där! Där finner vi varandra <3

DANSA! Jag vill bara dansa. Dansa alla känslor, former och färger. Allt det osagda.

DANSA! Jag vill bara dansa. Dansa alla känslor, former och färger. Allt det osagda. Det djupa. Oändliga. Omedvetna. Det ytliga. Det tunga. Det ljusa. Det svåra. Det lätta. Det glädjefyllda. Dansa i EXTAS!!! I lättja. Försvinner bort. Bort djupt in i mitt inre. I mitt inre där det alltid är ljust, fridfullt, stadigt, stabilt. Där jag vet vem jag är. Och varför jag är här. Otvivelaktigt. Ljuset är starkt. Elden brinner kraftfullt. Växlar till flammande mjukt. Till glödande, sprakande kol. Som syns långt långt bort. Du kanske bara förnimmer känslan. Men ditt subtila jag. Det känner. Och vet. Där är hon. Här är jag. För evigt. In i oändligheten. Där möts vi.

Tack så in i helvete jävla skit bajs mycket som fan galna, asjobbiga och helt jävla fantastiskt makalösa kundaliniyogan!!!!!

Tack så in i helvete jävla skit bajs mycket som fan galna, asjobbiga och helt jävla fantastiskt makalösa kundaliniyogan!!!!! Du e fan i helvetet mitt ankare uppåt, neråt, åt båda hållen och framförallt inåt! Jävlar hur mycket du hjälpt mig genom ångest, dramor, förvirring, sorg, förtvivlan, kroppskomplex, frånvaro och gråtdimmor!!! Helsicke vad bra man kan må nu för tiden genom skit som känns hårt! Tror fanimej att jag kommer skratta när jag dör? Det kan ju fortfarande kännas djävulskt plågsamt så bli inte kaxig och arrogant yogan!

Visst, du är och har inte varit svaret på allt. Men fan så jävla mycket att det räcket och blir över!!! Ja.

Tackar mig själv för alla de gånger jag vågat möta mina rädslor.

När jag vågar vara modig. När jag vågar möta/gå emot min rädsla.

Innan steget är taget, åh vilket INRE KAOS det kan skapa, ett inre sprattel, inre kamp! Nära förtvivlan. Men så SKÖNT, BEFRIANDE när det är taget! Som ett sort andetag in. Och så kan jag andas ut. SMÄLTA ut i varje cell. Tackar mig själv för alla de gånger jag vågat möta mina rädslor. Jag har haft så oändligt många, och många finns kvar. En efter en, i sin takt, möter jag dom när jag är redo. Eller så tar jag tag i dom först när INSIKTEN slår till med ÅSKANS smärtsamma, söndrande KRAFT i mitt inre: insikten VILKET PRIS jag fått betala och vilket lidande som JAG skapat när jag väljer väg efter rädslan. När den fått styra mig.

Min väg framåt är den som möter rädslor. Jag väljer den ofta aktivt. Ibland duckar jag otaliga gånger, många år. Men tillslut, vilket alltid är mitt mål, så står jag där rakryggad, ödmjuk, darrande av SÅRBARHET och tittar mig själv rakt in i ögonen full av självkärlek: ACCEPTERAR och FÖRLÅTER mig själv för mina så kallade ”svagheter, idioti, tillkortakommanden”.

Och vågar ta steget. Jag kanske kniper ihop ögonen hårt, håller andan, och tar steget. Men det är taget. Då läker jag.

Hur kan det bli så här bra efter en usel start?!?! Om och om igen får jag uppleva att både ge och ta emot yoga är som lisa för min själ <3

Hur kan det bli så här bra efter en usel start?!?!

Drar mig upp efter natt med dålig sömn. Överhettad och yr av trötthet masar jag mig in i duschen och drar på kallvattnet. Brrrrrr! Börja kvickna till?. Sitter på bussen innan kl 07. Funderar på hur morgonens klass kommer kännas.

Möts av en anställd med stort leende som fixat med värmeljus och fint i konferensrummet??? Klassen känns härlig! Jag avslutar timmen med att sjunga fel och tappa bort mig på ”May the long time sun”. Börjar skratta, måste stanna till och blicken letar febrilt efter fusklappen (tack till mig själv som har den:)).

Från att ha känt trötthet och en mycket låg livskvalité, till att njuta av livet! Tack yogan för alla tekniker och introducerandet av mornarnas kallduschar (så sjukt provocerad frusna jag blev av detta under första året på utbildningen! Tänkte: det kommer jag aldrig befatta mig med, det dummaste jag hört!!!)

Om och om igen får jag uppleva att både ge och ta emot yoga är som lisa för min själ?❤️??

P A P P A ”I ljust minne bevarad”. 3 år sedan vi fick äran att vara med vid ditt sista andetag.

P A P P A ”I ljust minne bevarad”. 3 år sedan vi fick äran att vara med vid ditt sista andetag.

Låt oss läka och glömma de sista 15 åren i sjukdom och smärta. Låt oss minnas din värme, humor, dina upptåg, din personliga sångteknik, ditt lugn, dina unika ordvitsar om det svenska språket, din golftalang och passion, dina buddhistiska mantran som vibrerade varje morgon, alla dina kostymer och slipsar, dina biceps jag imponerades av som barn, hur du slängde mig upp i luften under förtjusta tjut från mig, dina vackra händer, minnas hur jag sprang fram till ytterdörren när du kom hem från jobbet – känslan av att krama dig när du hukade dig ner till mitt lilla jag och få omfamna dig, min kind mot din svala ytterrock. Din kärleksfulla blick när våra ögon möttes. Min hand på din vid middagsbordet. Låt mig få fira dig älskade lilla pappa.

Den varma vinden tar tag. Sveper mjukt runt mig.

Den varma vinden tar tag.

Sveper mjukt runt mig.

Drar vidare.

Kommer tillbaka.

Värme.

Lycka.

Frihet!

Överblick.

Lugn blandat med en rusande glädje med pirr och exaltering!

Här står jag.

Solen värmer.

Det blåa öppnar upp,

Njuter av det gröna, omslutande.

Ler.

Skrattar.

Inuti stärks och växer.

Vill nå ut.

Sprida vidare.

Ta tag.

Dansa!!!

Dyka rakt ut i det oändliga!

Ta min hand,

kom med och sväva och virvla vidare!

Weeeeiooo!!!

Släppa kontrollen. Njuta av nuet. Veta att denna stund aldrig kommer åter, men att inte tappa den genom att ”sörja” i förtid.

Jag sitter och mediterar mitt på vägen. Det var en fantastisk upplevelse. Att känna asfaltens sköna värme under mig. Hissnande förtjusning och tillit. Jag frågade lite oroligt och med pirr i magen fotografen: ” Du säger väl till i god tid om du ser att en bil kommer? Och hon frågade det samma tillbaka:)

Mina sinnen skärptes när ögonen slöts:                 lyssna – efter motorljud. Ta in naturens ljud.       Känna – efter vibrationer från bilar. Känna solens värme på min hud. Allt samtidigt som jag föll inåt i meditation. Så spännande och fint att få uppleva pendlingen inåt och utåt. Samtidigt som förankringen inåt hölls kvar. I pendlingen. Att vara beredd på att plötsligt behöva avbryta och flyga upp från asfalten om en bil skulle komma. Att hitta lugnet i ovissheten.

Det kändes så symboliskt med det jag kämpar och utmanas med i min vardag. Släppa kontrollen. Njuta av nuet. Veta att denna stund aldrig kommer åter, men att inte tappa den genom att ”sörja” i förtid. Att inte hålla fast krampaktigt i ett ögonblick. Ha tillit, både till mig själv och till andra. Att våga utmana mina rädslor – belöningen och ruset efter är så stor och jag får växa. Växa i min tillit till mig själv. Aaaaah, nu när jag skriver om det får jag lusten att sätta mig där igen! På asfalten. I mig. Mitt på vägen.

 

Ord skriva till bilden:

Tillit.

Ovisshet.

Skärpta sinnen.

Landa, förankra

i mig.

Gå inåt,

samtidigt medveten om omgivningen.

Släppa kontrollen.

Mod.

Inte veta hur länge.

Ändå sjunka in i det oändliga.

Pendla mellan inre och yttre,

Samtidigt båda,

fast ändå i ena.

Nyfiken.

Lugn.

Stilla.

Pendla,

inåt, utåt.

Pendla.

 

Stunder av lycka, tillsynes utan anledning

Stunder av lycka, tillsynes utan anledning. Bara finns och känns. Stunder av lycka som kommer oftare och oftare. Längre och längre. Stunder inom mig, i min enkla ensamhet. I all stillhet. Frid, eufori, lugn, balans. Trygghet. Hopp. Pirr. Njutningsbar stillhet, fri från dåtid och framtid. Bara vara. Här och nu. Utanför, kanske ingen direkt ser, konserten av fyrverkerier. Friden och glädjen inombords. Plötsligt eller smygande, kan den vara borta. Utbytt till motsatsen – tvivel, rädsla, panik, tankevarv på repeat, oro, förtvivlan, utanförskap. Men så kommer jag ihåg, hittar till verktygen -yogan, andningen, stillheten, rörelsen, musiken, den fria vilda dansen! Tillbaka till frid. I mig, med mig själv. Jag känner mig hemma. Det är mer ljus nu, inombords, efter all yoga och meditation. Tänk, tror det är därför jag inte längre lider lika mycket av mörkret under vintertid! Tacksam. Jag tar ansvar för det som händer i mig, för det sprids vidare till dig. Och till dig. Jag vill sprida lugn, acceptans och att du och jag ska tycka om oss själva. För då tycker vi om varandra. Jag vandrar vidare på livets väg, med min utveckling. Tuffa sanningar och inte så smickrande insikter, blandat med stolthet och förundran, att jag är jag. Med alla nyanser.