Släppa kontrollen. Njuta av nuet. Veta att denna stund aldrig kommer åter, men att inte tappa den genom att ”sörja” i förtid.

Jag sitter och mediterar mitt på vägen. Det var en fantastisk upplevelse. Att känna asfaltens sköna värme under mig. Hissnande förtjusning och tillit. Jag frågade lite oroligt och med pirr i magen fotografen: ” Du säger väl till i god tid om du ser att en bil kommer? Och hon frågade det samma tillbaka:)

Mina sinnen skärptes när ögonen slöts:                 lyssna – efter motorljud. Ta in naturens ljud.       Känna – efter vibrationer från bilar. Känna solens värme på min hud. Allt samtidigt som jag föll inåt i meditation. Så spännande och fint att få uppleva pendlingen inåt och utåt. Samtidigt som förankringen inåt hölls kvar. I pendlingen. Att vara beredd på att plötsligt behöva avbryta och flyga upp från asfalten om en bil skulle komma. Att hitta lugnet i ovissheten.

Det kändes så symboliskt med det jag kämpar och utmanas med i min vardag. Släppa kontrollen. Njuta av nuet. Veta att denna stund aldrig kommer åter, men att inte tappa den genom att ”sörja” i förtid. Att inte hålla fast krampaktigt i ett ögonblick. Ha tillit, både till mig själv och till andra. Att våga utmana mina rädslor – belöningen och ruset efter är så stor och jag får växa. Växa i min tillit till mig själv. Aaaaah, nu när jag skriver om det får jag lusten att sätta mig där igen! På asfalten. I mig. Mitt på vägen.

 

Ord skriva till bilden:

Tillit.

Ovisshet.

Skärpta sinnen.

Landa, förankra

i mig.

Gå inåt,

samtidigt medveten om omgivningen.

Släppa kontrollen.

Mod.

Inte veta hur länge.

Ändå sjunka in i det oändliga.

Pendla mellan inre och yttre,

Samtidigt båda,

fast ändå i ena.

Nyfiken.

Lugn.

Stilla.

Pendla,

inåt, utåt.

Pendla.

 

Stunder av lycka, tillsynes utan anledning

Stunder av lycka, tillsynes utan anledning. Bara finns och känns. Stunder av lycka som kommer oftare och oftare. Längre och längre. Stunder inom mig, i min enkla ensamhet. I all stillhet. Frid, eufori, lugn, balans. Trygghet. Hopp. Pirr. Njutningsbar stillhet, fri från dåtid och framtid. Bara vara. Här och nu. Utanför, kanske ingen direkt ser, konserten av fyrverkerier. Friden och glädjen inombords. Plötsligt eller smygande, kan den vara borta. Utbytt till motsatsen – tvivel, rädsla, panik, tankevarv på repeat, oro, förtvivlan, utanförskap. Men så kommer jag ihåg, hittar till verktygen -yogan, andningen, stillheten, rörelsen, musiken, den fria vilda dansen! Tillbaka till frid. I mig, med mig själv. Jag känner mig hemma. Det är mer ljus nu, inombords, efter all yoga och meditation. Tänk, tror det är därför jag inte längre lider lika mycket av mörkret under vintertid! Tacksam. Jag tar ansvar för det som händer i mig, för det sprids vidare till dig. Och till dig. Jag vill sprida lugn, acceptans och att du och jag ska tycka om oss själva. För då tycker vi om varandra. Jag vandrar vidare på livets väg, med min utveckling. Tuffa sanningar och inte så smickrande insikter, blandat med stolthet och förundran, att jag är jag. Med alla nyanser.

Yoga och meditationslärare! Har du hört, det råkar vara nåt jag kan :D

Yoga och meditationslärare! Har du hört, det råkar vara nåt jag kan 😀

Sitter här förundrad. Vad hände? Och hur mycket har hänt egentligen!?!??!!

Sitter här, internationellt certifierad i något jag brinner för. Något jag vill dela med mig av. Om det är någon som kan bli bråkdelen berörd av kundaliniyoga som jag blivit, vill jag absolut ge det vidare. Ringar på vattnet. Är du lycklig, är jag lycklig. För vi råkar dela detta samhälle, denna jord.

Som jag svettats, skakat, pinats, utmanats, skrattat, gråtit, vridit mig, mått illa, njutit och upplevt fullständig lycka på yogamattan under dessa två år!!

Viktigast av allt (och min största vilja och intention när jag började utbildningen) så har det gett resultat i det verkliga livet, vardagen. Det är där jag vill ta till yogan, i praktiken. Inte bara kroppen som fått mer styrka, muskler, uthållighet och smidighet. Även det mentala, hjärnan, sinnet, känslorna. Jag ville ha förändring, och förändring fick jag. Så många gånger har jag varit så rädd, så rädd! Men jag stod kvar. Varenda cell i mig kände att det här är helt rätt för mig. Kundaliniyogan är min passion, ett sätt att leva, att överleva, att uppleva, och njuta ett mer behagligt liv.

Nu fortsätter jag vidare med riktningen och målet under mitt liv: växa, utmana mig själv, möta rädslor, utvecklas, visa mig sårbar, glädjas, våga känna lycka, smärta och sorg (bakom sorg finns frid). Jag vill göra det mesta av mig, älska och ta hand om mig själv. Då kan jag hjälpa och stötta andra människor att göra detsamma för dom.

Hur fortsätter jag? Gör rutinen och vanan som vuxit fram under utbildningen. Jag tar ett nytt beslut varje dag: jag gör min yoga och meditation, utan ursäkter.

JAAAA! Jag gjorde det! fast jag aldrig trodde att jag skulle klara det, eller visste hur mycket som skulle krävas av mig! Hurraaaaaaaaaa Hipp Hipp Hurrrraaaaaaaa!!!

Älskade Far. Åtta månader har gått sedan jag sist höll Din vackra hand.

Älskade Far

Åtta månader har gått sedan jag sist höll Din vackra hand mellan mina

Din själ lämnade Din fridfulla kropp

Det vackraste jag sett

Vårdar minnet ömt, i mitt varma, bultande hjärta

Ett hjärta fyllt av Din kärlek. Aldrig känt mig så nära Dig

Är så tacksam och lycklig över att jag tog modet till mig att be att få tala med Dig den där lördagen, dagen innan Du gick vidare.

Jag vågade säga hur mycket jag alltid älskat Dig, alltid önskat att vi haft mer tid tillsammans. Jag sa att jag äntligen, genom kundaliniyogan, funnit den frid och tillit till livet jag så länge sökt under de 14 åren Du varit så svårt sjuk och lidit.

Det var så vackert kära far,

då det hände var jag rädd, när Du föll i mina armar.

Jag fick bära Dig, så som Du burit mig när jag var liten. Livets cirkel blev sluten.

Sa <3 Ta <3 Na <3 Ma

Kärlek till Dig Far, Din dotter för evigt

Din dotter som idag kan känna tacksamhet för all smärta. Jag har äntligen läkt mina sår.

 

Smärtan nu är inget att jämföra med hur ont det gjorde när jag inte vågade låta tårarna komma, inte vågade se mig och mina behov.

Se på mig med glädje. Se min styrka. Livet ger mig det jag behöver. Jag tar emot, är redo att börja läka. Ser du sorg i mina ögon, eller tårar som rullar, så är det inget sorgligt; det är knoppar som börjar brista. Visst gör det ont, ont. Men samtidigt känner jag det goda, bitterljuva. Smärtan nu är inget att jämföra med hur ont det gjorde när jag inte vågade låta tårarna komma, inte vågade se mig och mina behov. Inte vågade se och acceptera var jag är, på min resa här i livet. Stora steg har jag tagit, många återstår. Men snart är jag hel. Åh, vilken frihet det kommer ge i mitt hjärta! Som jag längtat efter att blomman ska få slå ut”

Det sköna i tystnaden

Tystnad

Enkelt att vila i sig själv.

Möta universums stillhet.

Ingenting att göra, ingenstans att gå. Njut av att vara själv. Kom hem till dig själv.

Tystnadens upplevelse alltid densamma,

dess glädje förblir densamma.

Ha tillit till den, den dör aldrig.

Det enda du kan kalla ditt sanna väsen.