Trumman är äntligen med på mina yogaklasser

Foto: Caroline Edgren

Sedan i höstas har trumman fått vara med mig på mina klasser. Under vilan får eleverna ta emot vibrationerna. Tog lång tid innan jag tog tag i modet. Modet att spela. Längtade så länge. Rädd var jag första klassen. Hur skulle det tas emot, landa? Inte alls? Rädslan kan fortfarande viska medans jag spelar: hur låter det egentligen, du kan ju inte, vad håller du på med? Så kan rädslan viska. När jag uppmärksammar ifrågasättandet och osäkerheten så ropar jag tillbaka mig själv till mig, här och nu. Tar tillbaka uppmärksamheten till min kropp, trumman. Varandet. Och börjar återigen njuta av att lyssna in trumman. Och Se. Se var någonstans den vill spelas, på vilket sätt. Låter mig guidas. Nyfiket utforska. Jag har fått acceptera att ifrågasättandet viskar, rädslan rister till i kroppen som en rysning. Den får finnas. För det går bra ändå. För trumman och trummandet väcker något i mig. En djup längtan. En visshet. Som alltid funnits där. Som min puls. Ett uttryck för min puls. Min prana, min livskraft♥️🔥Jag behövde orden, försäkran från eleverna för att våga fortsätta: ✨”Trumman gjorde skillnad”. ”Jag bara försvann och flöt iväg”. ”Det kändes som att hjärtat öppnades upp totalt under vibrationerna”. ✨
Ja! Jag, eller både jag och trumman, nådde fram. Vilken lycka och försäkran! Jag vågade fortsätta. Men visst viskar rädslan ännu☺️#rädslanfårfinnas #allakanviskapautanskolning trumma #savasana #vila #yoga #uttryck #uttrycka #yogatakayama

Hur har första året som 40+ varit?

– Ja hur har första året som 40+ varit? Det som jag längtat efter och kände så mycket inför och skrev om i inlägget på dagen för ett år sedan?
– Jo som en OÄNDLIG KÄRLEKSROMANS. Inuti mig själv. Med mig själv. Försoning. Återupptäckt. Finna trygghet och lugn (något jag desperat famlat och sökt efter). Att nu fått uppleva att LANDA I DET MJUKA INRE. En befrielse. En utandning. Hela året har jag spenderat så mycket mer tid med mig själv än någonsin, om du så vill i ensamhet. Men ensam har jag inte varit. Ty ensamhetskänslan, som kunnat eka isande kallt i mig då och då under hela mitt liv, har värmt mig med sin frånvaro☺️ Aldrig någonsin har jag upplevt liknade, så ihållande och med ett sådant djup, en bas. Min relation med och I MIG själv under året har varit som en NYFÖRÄLSKELSE. Uppmanat till fokus, närvaro, omhändertagande, tid, njutning och fullständig förundran. Som behövt umgänge/utforskande/tid för att ankra sig, få en grund/fundament att stå på/ slå rot. En bas att växa från. Att gro ifrån. Växa🌱 Min förundran har gång på gång varit: kan livet upplevas så här?!?? Nya glasögon. Ändrad perception och upplevelse. Nytt inre, och kanske även yttre.

Jag har alltid kunnat vända mig inåt. Och uppåt 🌕 Ibland har det varit ett skydd. Från omvärlden. Men att denna inre plats blivit än mer härlig och njutbar, EXPANDERAT så otroligt, är en gåva som får hjärtat och själen att svämma över med tacksamhet och glädje. Och att säga ÄNTLIGEN, JA♥️🔥💫 Hipp hipp hurraaa till mig själv denna dag som nybliven 41 åring😃 Tackar mig själv för den ständiga strävan, utforskandet och nyfikenhet på detta liv jag givits, HUNGERN att förstå och fråga. Trots rädslor, tillkortakommanden, svårigheter och upplevda motgångar som livet kan erbjuda. Trots detta, under de svåraste och mörkaste stunderna som jag fått erfara ser jag nu att PASSIONENS gnista och eld brunnit STADIGT och pålitligt djupt förankrad långt där inne i min själ och bland stjärnorna⭐️🔥⭐️💫🔥 Något som med åldrandets gåva fått bli klarare och tydligare för mig💫⭐️🙏🏻⭐️💫#yogaTakayama #40+ #mogenKvinna #kvinna #människa #ålder#medelåldernsGåva #medelålder #hipphipphurra #expansion #bliÄldre #Guld#diamant

MIN PASSION FÖR DANS VAR NÄRA ATT DÖ

MIN PASSION FÖR DANS VAR NÄRA ATT DÖ när jag var TONÅRING. Ett eko av den fanns kvar under åren. Den återväcktes igen, med än mer kraft när jag var 34 år, 2012 på Bali.

Parallellt med vanligt gymnasium började jag på en 3 årig dansskola. Det var inträdesprov, bara det borde fått mina varningsklockor att börja slå. Kända människor hade både gått i skolan och var lärare och bedömare under proven.

Minnen
När vi inte gjorde tillräckligt bra ifrån oss på lektionen skrek balettläraren ut: ”Vill ni bli professionella dansare??!! Vissa fick tårar i ögonen, medan jag såg ut som ett frågetecken och inombords kände: ”Nej. Verkligen inte. Lockar inte det minsta”.

Vid ett annat tillfälle bad lärarinnan mig och en annan göra en övning vid stången. Alla andra skulle titta på. Så frågade hon klassen: ”Såg ni något fel? Ja, precis. Sarah gjorde som man i n t e ska göra”.

Jag hade enorma problem och smärtor från mina fötter, jag försökte förklara för henne hur ont det gjorde när jag dansade i de tunna balettskorna. Hennes svar var: ”Det gör ont att dansa balett”. Senare fick jag hjälp med mina fötter och skoinlägg.

Det var koreografi, raka linjer, stress och ingen plats för inkännande, utforskande, lek, glädje och spontanitet. Märker nu hur de tråkigaste minnena var från balettlektionerna. Men jag upplevde ofta att känslan av prestation och jämförelse fanns som ett subtilt brus i atmosfären.

Termin 5 av 6 uteblev jag oftare och oftare från lektionerna. Minns så väl vid uppropet på en balettlektion: efter lärarinnan ropat upp mitt namn sa hon högt inför de andra med sin pondusröst och mycket menande: ”Sarah, du har missat många klasser den här terminen. Det blir svårt att hinna ta igen och klara utbildningen”. Varpå jag snabbt replikerade: ”Jag kommer sluta, så det spelar ingen roll”. Den snopna blicken och tystnaden som uppstod. Ha! Dina hot är mig snart förbi tänkte jag. Termin fem blev min sista (hurra till friheten och modet att dra mig ur!).

Återupptäckten.
2012, Bali. Blev medbjuden till ”Ecstatic Dance”, kl. 12 på en söndag. Det skulle vara sk. fridans (utan koreografi), mitt på dagen, fri från alkohol och droger.

DÄR. Där i värmen, bland risfält och palmer. Där återuppväcktes min passion för rörelse, dans och uttryck. Mitt personliga uttryck. Fri från koreografi och måsten. Min egen takt, rytm, puls och andetag! En viktig insikt landande i mig när en vän efter dansen sa: ”Det ser ut som att du faller in i meditation när du dansar”. Ja. Det är verkligen så. Jag kan falla in djupt i mitt inre. Där varken dåtid, framtid, kroppskomplex, funderingar eller ånger finns. Bara nu, i mig, oändlighet och frihet. Frihet att vara jag, i min renaste form, där jag uttrycker mig sant och i just denna stund. Inga fel eller rätt. Bara essens.

Det var intressant att känna vad som väcktes i mig när bästa Caroline Edgren Ceemotions (tack för att du ger plats för massa olika mänskliga uttryck) filmade mig under det här videoklippet. Medvetandet om mig själv (osäkerheten och dömande) väcktes när insikterna kom i vågor att jag var iakttagen och dessutom fastnade på inspelning. Så jag flöt in och ur absorptionen av musik och rörelse. Det är en sårbarhet att visa mig i den här formen, i det här uttrycket för andras ögon. Det är en viktig del av mig som jag inte längre vill dölja. Såväl inför mig själv och andra – vilket går hand i hand många gånger för mig.

DANS – en av mina PASSIONER ???

(Musik: Sofia Jannok – We are still here). Tack Yogansa för lån av den underbara lokalen!

#ingarättellerfel #eld #meditativarörelser #meditationirörelse#meditation#frihet #uttryck #kroppensfriarörelser
#yogatakayama #dans #friarörelser #uttryck #passion

SjälvNöjd

Firar mig själv med en orkidé efter obehaglig utmaning ???? Inser att jag klarar det mesta. Konstaterar att min kropp och jag verkar läka det mesta av obehag som livet i detta jordeliv kan ge och väljer att ge mig själv cred för det???
Ljuv musik uppstår när jag vågar dela oro och sårbarhet med medmänniskor, okänd som känd, tacksam för stödet som visade sig Och att jag vågar stå på mig och uttrycka mina behov.
Tacksam för hur coola varelser och väsen vi människor är. Från allt det korkade till det visa som vi kan ge skepnad av
Ps Skämde även bort mig med en skål för vinnare: blåbär och hallon??ds
#självnöjd #firasigsjälv #stödfrånmedmänniskor #tacksam #glad #puhdetäröver #yogatakayama

Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag när någon som funnits i hela mitt liv dör?

Vem är jag då? Min identitet? Vad finns kvar av mig när den personen är borta? Vem blir jag? Vem blir jag utan att dennes energi finns där någonstans? När den dör måste det bli som att jag tappar en del av mig själv.

Jag minns att det var det jag befarade, att jag skulle tappa en bit av mig. Jag kunde bara inte föreställa mig det otänkbara. Så fort tankarna drog dit, så knöt det sig. Någonting låstes, någonstans inom mig. Hur skulle jag föreställa mig något som inte gick? Det skrämde mig. Som att försöka föreställa mig jorden ute i rymden och vad som finns bortom det. Ofattbart, överväldigande och skrämmande.

Ibland gick jag dit med tanken för att jag tänkte att jag skulle förbereda mig. Om jag kände smärtan nu så kanske den skulle minska när det väl hände? Jag hoppades det. För det var smärtan och den mörka avgrunden av sorg som jag fasade för och livet utan dig. Jag fasade för den för att jag inte trodde att jag skulle mäkta med den stora, slutgiltiga separationen. Döden. Tomheten av att förlora något så bekant, invant och taget för givet. Att du alltid skulle finnas. För det gick ju inte att föreställa sig världen utan dig. Vem skulle jag bli utan dig, min far? Faderslös? Vad innebär det? Hur ÄR man det? Hur känns det? Nej. Nej det ville jag inte tänka på. Än mindre uppleva. Så många gånger under alla dina sjukdomsår som jag pressade ner och tillbaka paniken: är det dags nu? Är det NU det händer? Jag fick uppleva det så ofantligt många gånger så bristningsgränsen blev en vardag. Ett sätt att leva. Ett tillstånd. Femton smärtsamma år gick. Och dagen D infann sig. D som i död. Du dog.

Tänk om jag bara vetat att jag skulle klara av att sörja dig. Jag orkade gråta och framförallt tillät jag mig att gråta. Tänk om jag hade vetat att dödsögonblicket skulle bli ett kärt minne som jag skulle bevara djupt inbäddat i mitt bröst och i mitt väsen, som en glimmande sten. Ett varmt minne. Tänk om jag vetat att mitt liv kan vara tryggt och fantastiskt även fast du inte är här fysiskt. Tänk om jag vetat att jag skulle bli än mer trygg i vem jag är, vad jag vill FAST ÄN din fysiska kropp inte delar min vardag. Tänk pappa, hade dom där åren kunnat bli lättare för både dig och mig om vi hade vetat det vi vet nu, efteråt? Hur hade ärren av dom svåra åren i kropp och själ blivit då? Ytligare? Lättare att läka? Lättare att uppleva?

Eftersom det var som det var, så behövde jag tydligen den enorma påfrestningen för att jag skulle bli den jag är idag. Ibland måste man uppenbarligen manglas ner totalt under väldigt många år, för att kunna tvingas till att tro på sig själv, och så pass mycket att man lyckas bygga upp sig till än högre höjder.

Många minnen av alla tunga, becksvarta traumatiska upplevelser har jag nästan glömt och till viss del förträngt. Nästan som att de tillhör ett annat liv. Hjärnan är nog bra på det, att blocka saker så att människan kan gå framåt. För framåt har det gått pappa. Du är ju med mig och vet allt ?

– Du, vi klarade det. Vi klarade din övergång tillsammans som i vår blir fem år sedan. Du och jag

– Och du, den där biten som jag var rädd för att tappa, det blev snarare så att jag hittade en som jag letat efter?

#släppataget #läka #gåvidare #minnasdetbästa#kommaöverdetvärsta#varamednågoviddödsögonblicket #blistarkare#finnastyrka #klaraavdetsvåra #växa #överleva#överkomma #klaraavtuffatider #livetkangåvidare#yogatakayama

VAD SKULLE DU GÖRA OM RÄDSLAN INTE HINDRADE DIG? 

-VAD SKULLE DU GÖRA OM RÄDSLAN INTE HINDRADE DIG?
Agera som om rädslan inte fanns!
Något sådant fick jag höra någon säga. Det landande i mig.

På nyårsafton när tiden närmade sig för mig att bege mig själv till festen där jag knappt kände nån, så började rädslan viska i mitt huvud: jag kanske kommer få sitta själv i ett hörn, inte hitta någon att prata med, försöka ta mig in i ett samtal med en grupp människor men misslyckas. Så blir det ju när jag kommer många timmar senare än alla andra….

Orden kom: Agera som om rädslan inte fanns! Vad fanns bakom den: jo lusten att hänga med andra, gå på kalas ju?

Jag släckte ned hela lägenheten, tände några ljus och medans jag tog fram kortleken ramlade ett kort ut: ”UTANFÖRSKAP”. Nä vad fn skulle det här föreställa för ett jädrans peppkort, inte vad jag vill ha! Var min omedelbara tanke som sköts igenom mig. Men jag läste det ändå.

Det stod ungefär så här: ”Du står bakom en grind och tittar ut, övertygad om att den inte går att öppna. Så övertygad att du inte ser att den är olåst. Allt du behöver göra är att öppna den. Du har nu möjlighet att sluta plåga dig själv med idéer om att du inte är god nog för att bli accepterad och inkluderad. Gå in i dig själv, i ditt centrum finns kontakten. Öppna grinden”.

Med ett leende blundade jag, visualiserade hur jag blev inkluderad av de andra på kalaset och hade superkul

Ååååh sån jkl lycka!!! Få mingla och tokdansa in 2018 på toppkalaset (alkoholfritt de lux med bästa DJ:en, knytis och meditation över tolvslaget?????? ).

Det här året var det första jag äntligen inte känt någon press och stress på att jag behöver hitta på något. Inga signaler inifrån sa vad jag kände för att göra. Det var bara tomt, stilla, skönt och en känsla av tillit. Förut har det funnits någon strimma av rädsla, utanförskap, skam, ensamhet och stress som drivit på att boka in nyåret. Någon sa när jag berättade det för några månader sedan:”Aha, du ska vara tillgänglig”. Tillgänglig, så fint det landa i mig. Tillgänglig för mig själv kanske ? Jag lämnade nyåret öppet och tomt. Trodde jag skulle chilla hemma själv, kände inte känslan att jag skulle missa något eller att de var synd om mig. Men någon dag innan öppnades känslan upp inom mig: jag känner för att vara social, vill träffa människor, fira och göra någon slags ceremoni för nyåret!

Hittade en fest som passade mig (tacksam för Facebook!!!). Trött som jag var på dagen softade jag hemma och kom dit vid kl. 21, vilket blev toppen då jag hade energi kvar till kl. 05 – mer än ovanligt för att vara jag?

Tack till mig själv för att jag agerade som om rädslan inte fanns och öppnade ”grinden”. Tack vare det fick jag en oförglömlig kväll vars spår lämnat en puls och ett leendet i mitt hjärta????❤️

År 2018 bjuder jag in än mer skratt, lek, partaj, kreativitet, kärlek, skoj, pengar, energi, träning, möten med människor, häng, skapande och sk misslyckanden?

Önskar dig ett Gott Nytt År⭐️?⭐️?⭐️?

#AgeraSomOmRädslanInteFanns #öppnadörren #rädsla #längtan#dansahelanattenlång #leka #nyamöten #nyamänniskor #nyavänner#gemenskap #samskapa #lämnarädslanåtsidan #musik #gottnyttår#yogatakayama

Jag lät allt brinna

Jag lät allt brinna

Allt jag älskat

Allt jag velat ha

Allt jag velat bli

Allt jag varit

Allt jag hatat

Brinna och försvinna
Lät det bli till något annat

Jag lät allt brinna

Min identitet

Allt jag trodde jag varit

Allt det jag trodde jag blivit

Allt det jag trodde jag ville bli

Jag lät allt försvinna
För att återkomma
i en annan form,
i en annan kvalitet

Till det oändliga
Och hela vägen tillbaka
In i min hand
In i mitt andetag
In i min ande

Jag vågade sätta allt i kärlekens och tillitens brand

En flamma
Som växte sig oändlig
i otaliga former
i oväntade och helt fantastiska former

Inte hade jag kunnat ana:
Bättre än min önskan!

Bättre än vad mitt förstånd,
kunnat se eller hoppats på.

Vilken lycka.
Så oförutsägbar för mitt sinne.
Men ändå den enda vägen.
Den enda väg som var menad
att jag skulle gå.

En väg
att omfamna .

Att försvinna i.
Att uppleva.
Att ledas av.
Att känna mig vilsen på.
Att tas med och iväg på.

Den vägen

Just den vägen.

När jag lät allt brinna
?????????
#tillåtatransformation #tilliit
#attvågariskeraallt #förändring #yogatakayama

Foto: Caroline Edgren @ www.ceemotions.se

En kärleksförklaring. Till mitt fyrtioåriga jag.

Yeeeees!!! FINALLY FAB 40 hits me????Asså på nåt abstrakt men så himla verkligt sätt har jag senaste åren längtat efter detta magiska 40-tal. Suuuuuuugits mot det med tindrande ögon

40 år. Känslan i det: 
Självklart. Rent, avskalat. Mognad. Grund. Stabilitet. Fötterna mjukt och brett ner mot jorden. Avtryck i den gröna mossan. Känns som handen i handsken. Känns klädsamt. Som det där favoritplagget som känns som en del av sig själv, ett andra skinn.
Spännande??Och så otroligt rätt, stort, mäktigt och bra!

Kanske har jag längtat, utan att vara medveten om det, faktiskt hela mitt liv på att få träda in i min 40-åriga kvinnliga gestalt. Det känns faktiskt så. Som att jag kan andas ut . Vad vet jag om vad framtiden bjuder på. Det vet man ju aldrig. Men mitt inre sugs mot det, med ett brett leende som värmer inombords.

Min första dag som 40 år. Känner mig berikad. Som en fullmåne. Rik på mig själv. Puss på mig

TACK alla vackra människor som förgyller mitt liv❣️Som bjuder in mig! Som dansar livets dans jämte mig! Er kärlek, vänskap, klokskap, mod, inspiration, ert delande, sårbarhet, stöd, hjälp, välvilja och engagemang gör mig varm, mjuk och andlös! Bugar inför er storhet och är oändligt tacksam för er öppna, generösa famn.

Och den första: älskade MAMMA! Som burit mig, fött mig, hållit min hand, skyddat mig och garvat loss ohämmat med mig genom livet???Älskar dig mamma
#40år #fab40 #livet #attfååldras #mognad #livetsmagi #tacksamhet #kvinna#ålder #födelsedag #attbliäldre #medelålders #äldrekvinna #guld#gyllenegråahår #mogenhy #leenderynkor #ålderstecken #visheteniåldrandet#åldrandetsvishet #ägasinålder

Släppa taget

Släppa taget. Att våga. Utan att veta vad som kommer istället. Att våga riskera att bli den ENDA som är kvar. Bli själv i mig, och att finna TRYGGHET I DET som aldrig förr. Att våga, och för en gångs skull ha tilliten OCH KÄNSLAN att jag klarar mig. Det finns. Ljuset där framme finns. TURBULENSEN känns, men är ovanligt stilla. Känslor upp och ner. Men stillheten nära. Tacksam för expansionen. Att äntligen våga kasta upp ALLA STENAR i luften, och inte veta om NÅGRA ÅTER landar i min hand. Eller vilka. Sådan frihet och stabilitet, stilla glädje och förväntansfull känsla i mig som kommer och går. Som aldrig förr. På just det här sättet. På just det här området. Äntligen. #tillit#attvågaståkvar #yogatakayama

Foto: Caroline Edgren @ www.ceemotions.se

 

Uttrycka mig i flera färger och former

??????????????
Ett ögonblick. Mitt i en rörelse. Av dans. I ett flöde av rörelser. Jag får UTTRYCKA MIG i FLER FÄRGER och former. Än vad det yttre, invanda skalet visar. RYMD att visa. Bortom länder, kultur, roller, identitet och ursprung. Bortom rädslor. Bortom hämningar och skydd. Bortom kroppskomplex. DEN PLATSEN. Den platsen är så befriande, läkande och underbar att låta mig själv få vara på. Bortom dömande. Från mig och andra. Dansen. Den fria rörelsen. DEN TAR MIG DIT. Låter MITT VÄSEN synas. Andas. Vara. I ett varande. Av acceptans och TILLÅTELSE. Där möts vi, FRIA från identitet. Vi MÖTS i vår essens. Där inga gränser, inga skiljetecken ryms. Vi möts i full acceptans. Sammanlänkande. Vi blir ett, allt, och ingenting. I fritt flöde.
I VÄRLDEN UTAN GRÄNSER.
♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️♥️
#integritet #dans #friarörelser #rörelse #essens #väsen #essensenavmig #varaettväsen #bortomidentitet #kravlöst #vila #VARAIKROPPEN
#yogatakayama
 
Foto: Caroline Edgren @ www.ceemotions.se