Trumman är äntligen med på mina yogaklasser

Foto: Caroline Edgren

Sedan i höstas har trumman fått vara med mig på mina klasser. Under vilan får eleverna ta emot vibrationerna. Tog lång tid innan jag tog tag i modet. Modet att spela. Längtade så länge. Rädd var jag första klassen. Hur skulle det tas emot, landa? Inte alls? Rädslan kan fortfarande viska medans jag spelar: hur låter det egentligen, du kan ju inte, vad håller du på med? Så kan rädslan viska. När jag uppmärksammar ifrågasättandet och osäkerheten så ropar jag tillbaka mig själv till mig, här och nu. Tar tillbaka uppmärksamheten till min kropp, trumman. Varandet. Och börjar återigen njuta av att lyssna in trumman. Och Se. Se var någonstans den vill spelas, på vilket sätt. Låter mig guidas. Nyfiket utforska. Jag har fått acceptera att ifrågasättandet viskar, rädslan rister till i kroppen som en rysning. Den får finnas. För det går bra ändå. För trumman och trummandet väcker något i mig. En djup längtan. En visshet. Som alltid funnits där. Som min puls. Ett uttryck för min puls. Min prana, min livskraft♥️🔥Jag behövde orden, försäkran från eleverna för att våga fortsätta: ✨”Trumman gjorde skillnad”. ”Jag bara försvann och flöt iväg”. ”Det kändes som att hjärtat öppnades upp totalt under vibrationerna”. ✨
Ja! Jag, eller både jag och trumman, nådde fram. Vilken lycka och försäkran! Jag vågade fortsätta. Men visst viskar rädslan ännu☺️#rädslanfårfinnas #allakanviskapautanskolning trumma #savasana #vila #yoga #uttryck #uttrycka #yogatakayama