MIN PASSION FÖR DANS VAR NÄRA ATT DÖ

MIN PASSION FÖR DANS VAR NÄRA ATT DÖ när jag var TONÅRING. Ett eko av den fanns kvar under åren. Den återväcktes igen, med än mer kraft när jag var 34 år, 2012 på Bali.

Parallellt med vanligt gymnasium började jag på en 3 årig dansskola. Det var inträdesprov, bara det borde fått mina varningsklockor att börja slå. Kända människor hade både gått i skolan och var lärare och bedömare under proven.

Minnen
När vi inte gjorde tillräckligt bra ifrån oss på lektionen skrek balettläraren ut: ”Vill ni bli professionella dansare??!! Vissa fick tårar i ögonen, medan jag såg ut som ett frågetecken och inombords kände: ”Nej. Verkligen inte. Lockar inte det minsta”.

Vid ett annat tillfälle bad lärarinnan mig och en annan göra en övning vid stången. Alla andra skulle titta på. Så frågade hon klassen: ”Såg ni något fel? Ja, precis. Sarah gjorde som man i n t e ska göra”.

Jag hade enorma problem och smärtor från mina fötter, jag försökte förklara för henne hur ont det gjorde när jag dansade i de tunna balettskorna. Hennes svar var: ”Det gör ont att dansa balett”. Senare fick jag hjälp med mina fötter och skoinlägg.

Det var koreografi, raka linjer, stress och ingen plats för inkännande, utforskande, lek, glädje och spontanitet. Märker nu hur de tråkigaste minnena var från balettlektionerna. Men jag upplevde ofta att känslan av prestation och jämförelse fanns som ett subtilt brus i atmosfären.

Termin 5 av 6 uteblev jag oftare och oftare från lektionerna. Minns så väl vid uppropet på en balettlektion: efter lärarinnan ropat upp mitt namn sa hon högt inför de andra med sin pondusröst och mycket menande: ”Sarah, du har missat många klasser den här terminen. Det blir svårt att hinna ta igen och klara utbildningen”. Varpå jag snabbt replikerade: ”Jag kommer sluta, så det spelar ingen roll”. Den snopna blicken och tystnaden som uppstod. Ha! Dina hot är mig snart förbi tänkte jag. Termin fem blev min sista (hurra till friheten och modet att dra mig ur!).

Återupptäckten.
2012, Bali. Blev medbjuden till ”Ecstatic Dance”, kl. 12 på en söndag. Det skulle vara sk. fridans (utan koreografi), mitt på dagen, fri från alkohol och droger.

DÄR. Där i värmen, bland risfält och palmer. Där återuppväcktes min passion för rörelse, dans och uttryck. Mitt personliga uttryck. Fri från koreografi och måsten. Min egen takt, rytm, puls och andetag! En viktig insikt landande i mig när en vän efter dansen sa: ”Det ser ut som att du faller in i meditation när du dansar”. Ja. Det är verkligen så. Jag kan falla in djupt i mitt inre. Där varken dåtid, framtid, kroppskomplex, funderingar eller ånger finns. Bara nu, i mig, oändlighet och frihet. Frihet att vara jag, i min renaste form, där jag uttrycker mig sant och i just denna stund. Inga fel eller rätt. Bara essens.

Det var intressant att känna vad som väcktes i mig när bästa Caroline Edgren Ceemotions (tack för att du ger plats för massa olika mänskliga uttryck) filmade mig under det här videoklippet. Medvetandet om mig själv (osäkerheten och dömande) väcktes när insikterna kom i vågor att jag var iakttagen och dessutom fastnade på inspelning. Så jag flöt in och ur absorptionen av musik och rörelse. Det är en sårbarhet att visa mig i den här formen, i det här uttrycket för andras ögon. Det är en viktig del av mig som jag inte längre vill dölja. Såväl inför mig själv och andra – vilket går hand i hand många gånger för mig.

DANS – en av mina PASSIONER ???

(Musik: Sofia Jannok – We are still here). Tack Yogansa för lån av den underbara lokalen!

#ingarättellerfel #eld #meditativarörelser #meditationirörelse#meditation#frihet #uttryck #kroppensfriarörelser
#yogatakayama #dans #friarörelser #uttryck #passion