En bekännelse om utanförskap och behovet av att bli accepterad och passa in. Överallt. Av alla. Och hur går det?

Var passar jag in? Var blir jag accepterad som jag är? Med mina intressen, uttryck, behov, känslor och övertygelser?

Jag behöver acceptera mig själv än mer. Det är där det startar, och den resan har jag påbörjat en hel del. Men vad svårt det kan vara! Detta behov, som vi har som en överlevnad, att bli accepterad av gruppen, familjen, vännerna, samhället, jobbet mm. Det kan verkligen bli omöjligt, svårt och tärande att försöka anpassa sig. Knöla in sig i en box. Det slutar med inre konflikter där jag trycker undan mig själv, som leder till trötthet, fysiska krämpor och tungt sinne.

Jag har blivit så mycket bättre på att stå upp för mig själv, känna att jag har rätt och får vara det som känns och är bra för mig. Men som alltid kommer det nya utmaningar, nya lager och nya sammanhang, filosofier och möten. Och jag är ju föränderlig. Ändrar uppfattning, känsla och får nya insikter.

Jag började kolla på serien ”SKAM” först när Sana blev huvudrollen i pågående säsong. Hade hört från så många håll: ”Du måste kolla, den är såååå bra!!!” Jag försökte men gav upp efter 1,5 avsnitt.

Men så kom Sana i fokus. Jag kände igen mig. Samhörighet. I att vara den där udda som inte passar in 100 % någon stans, som har en daglig andlig praktik (i mitt fall yogan) och gör den i ”tid och otid” trots att plats, personer och tillfälle är udda och inte helt politiskt korrekt. Att tro på något (det andliga) som ansetts konstigt, fel eller bara gapat med sin frånvaro under min uppväxt (dagis, skola, universitet, jobb, samhället mm). Det andliga fanns ju där, pappas buddhistiska böner varje morgon, men det var liksom hans grej. Den värld jag såg representerad i min omgivning och identifierade mig med (då) var mer eller mindre ande-fri.

Men jag passar inte heller in 100 % i yogans värld. 2012 var ett fantastiskt startskott när jag fann yogan och dess kultur, filosofi och människor. Jag hittade hem! Sådan resonans i hela mitt system, in i hjärta och själ. Hittade även massa vänner som hade samma övertygelser och synsätt som jag!
Alkohol tex, har aldrig varit min grej. Kom på att jag druckit mest bara för att det förväntades av mig och att alla andra gjorde det. Så jag drack för att passa in. Jag ”behövde” inte alkohol för att tex våga prata, skratta eller dansa. Så fördelarna fanns inte riktigt, bara nackdelarna med att vara bakis och göra min kropp ledsen genom att gå emot och göra något jag inte gillar eller tycker om. Hela mitt system och väsen säger nej tack till alkohol. Så det var ju också såååå härligt att umgås med människor, festa och dansa där andra inte heller drack! Yes! Jag som njuter av total närvaro av sinne, kropp och själ, de mötena som för mig uppstår utan alkohol i systemet.

MEN. Jag är inte vegetarian. Jag äter kött. Lika som min kropp säger nej till alkohol säger min kropp ja till kött. Min kropp öppnar upp när det landar i mig lika mycket som den drar ihop sig och mår dåligt av alkohol. Skillnaden innan jag klev in i yogans värld är att jag nu äter kött mer medvetet och mer sällan. Men jag äter kött, fisk och fågel. Jag har varit utan kött i perioder. Mitt system funkar inge bra då.

SÅ. Jag passar inte in helt i yogans värld heller där ahimsa (icke-våld) och vegetarisk kost är en av grundpelarna. Ja. Vad ska jag göra? Skämmas? Det gör jag. Skam är tungt och tärande att bära. Ska jag göra något som jag mår sämre av (enbart vegetarisk kost)? Förneka mina behov? Hymla i det fördolda?

Jag vet svaret. Jag behöver, vill och strävar efter att godkänna mig själv till 100 %. Acceptera och förlåta mig själv där jag är just nu.
#attvågavarasigsjälv #självacceptans #yogatakayama