Att vänta in sig själv

Att vänta in. Att vänta in sig själv. Stilla. Ställa sig vid sidan av. För att hämta in andetaget. Se. Se sig själv. Att låta sig ta tid på sig. Ge mig själv tålamod.Ge mig själv tid att hinna landa. Att känna in rädslan. Innan jag vågar gå vidare. Ta nästa steg. Vilken härlig dag! Varmt vårregn:)

#självacceptans #väntain #gesigsjälvtid #yogatakayama

 

Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär. Vad ska jag nu se, förstå och lära? 

Jag såg ett spöke igår. Ett livs levande spöke. Du kom gående. Långsamt gående. Jag uppfattade det som ultrarapid, några meter framför mig. Jag satt på första parkett, i det stora breda fönstret på caféet. Mitt ansikte doldes av den stora koppen då jag drack de sista dropparna. Mitt i rörelsen landande mina ögon på ditt ansikte. Jag slog blixtsnabbt ner dom. Sen tillbaka. Höll kvar koppen som ett skydd. Kollade extra noga. Visst var det du. Ansiktet, jackan. När du äntligen gått förbi, det kändes som det tog flera minuter men måste ha tagit 5 sekunder, reste jag mig upp och lutade mig fram för att se dig gå iväg. Var det du? Ja det var det.

Flera månader, två tre årstider har gått sedan sist. Då kysstes och kramade jag dig i den jackan du nu bar. Så konstigt. Surrealistiskt. Då så fysiskt nära och djupt involverade i varandras inre och liv. Nu fjärran. Men ändå kommunicerar vi genom universum. Jag förstår och lär mig fortfarande genom vår relation. Polletter trillar ned. Om både dig och mig.

Varför såg jag dig nu?? Varför? Vad ska jag se? Varför hände det sig att vi inte såg in i varandras ögon, stannade för att prata? För att det var meningen så. Det räckte. Men vad låg bakom detta? Vad ska jag nu se, förstå och lära?

Jag ryser. Du gick där livs levande. Vi två som dog. Du lever vidare. Jag lever vidare. Parallellt. Men ändå i samma sfär.

Hur kan det bli så? Ett sista samtal. Sedan inget mer. Men ändå allt.

Försöker landa. Vad är det jag känner? Inombords. Vad väcks? Blir irriterad, vill inte känna. Varför ska jag KÄNNA SÅ MYCKET. Det TAR ju TID och energi. Jag som var så hög och glad, fylld av planer när jag satt och skrev där på caféet. Nu ofokuserad. Går hem. Försöker känna in.

Drar ett kort: ”projicera”.
Okej. Ja. Ja det gör jag ju. Det gör vi ju alla. Titt som tätt.
Jag saknar bla att jag kände mig så levande i vår relation. Kroppen var fylld av prana, livsenergi.

Viktiga samtalet med en vän: få hjälp reflektera. Får hjälp känna in. Får hjälp att se. Se det stora. Får öppna frågor. Denna ovärdeliga medmänskliga hjälp!

Min vän frågar vidare. Och hjälper mig se: det var ju inte bara pga dig jag kände mig levande. Det var ju för att jag, JAG gjorde mig levande. Jag delade så mycket av mitt innersta, min sårbarhet, min glädje, min lycka, min oro, min extas och mina rädslor med dig. Att göra det med någon som man tycker så mycket om, där JAG SATSADE MED MIN STÖRSTA INSATS: min sårbarhet och MITT SANNA JAG. Ja, då känner jag mig levande! Ett SAMSPEL, båda två kunde och ville ta emot, ta emot det sköra, starka och vackra i oss själva. Tillsammans.

BEFRIELSEN, insikten, det som gjorde att jag i slutet av samtalet med min kära vän kände hur det lätta över HJÄRTAT, som nu SJÖNG, hur halsen öppnades upp, var att det sjönk in i mig än mera: känslan att vara fullt och vilt levande försvann inte, och HAR INTE FÖRSVUNNIT, med oss, det lever vidare i mig och uppnås varje gång i min ensamhet och tillsammans med någon eller andra – varje gång jag VÅGAR VARA HELA JAG, MED ALLT vad det innebär: det fula, det dåliga, det vackra, det lätta, det mörka och det ljusa. DÅ KÄNNER JAG MIG LEVANDE. Fylld av livsenergi⭐️⚡️??☀️? #yogatakayama#attgörasigsjälvlevande#alltfinnsinomosssjälva#läragenomvarandra #projicera #sårbarhet #nåinochnåut#vågadelahelasig#personligutveckling#hjälpfrånvänner