Sårbarhets-bakfylla. ”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS

De nakna orden?❤️

Sårbarhets-bakfylla

”SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS”

SÅRBARHETEN och rädslan finns där varje gång. VARJE gång jag trycket på ”publicera”. Er respons gör att jag VÅGAR, vågar FORTSÄTTA trycka på ”publicera”. Ser och KÄNNER meningen ÄN MER med att fortsätta❤ Utan oss, utan mig, utan var och en. Vad är vi då???

???TACK???

Ett innerligt tack vill jag SKICKA UT. Tack alla ni som läser de inlägg jag skriver där jag öppet delar från mina erfarenheter, upplevelser och mitt hjärta. Kanske trycker på ??, kommenterar, delar era egna erfarenheter, skickar privata meddelanden, säger något när vi möts irl eller bara helt enkelt läser ”i tystnad” ??⭐️✨

 

SÅRBARHETS-BAKFYLLA ( eller vad nu Brene Brown skrev i sin bok ). Drabbats lite av det. Det blåser ibland igenom mig. Att tex skriva om min erfarenhet av depression. – ”Det måste man skämmas för”, ”Vem vill känna nån som varit med om det?!” Susade igenom sinnet. Tankar som inte bara är mina. Det kollektiva. Det samhälle och den historia jag växt upp i. Ett litet litet eko finns kvar. Men ÄNDÅ sitter jag här med en mycket ovanlig öppen och flödande känsla i min mage, och mitt bröst? Känner mig lätt!! Och pirrigt levande! Haha!

SKAMMEN får VACKERT sitta i sitt hörn. Jag ser den, förnimmer den. Men jag väljer att låta den stå där själv, utan att BJUDA UPP till en KÄNSLORNAS DANS.

VARFÖR SKRIVER jag? Vill bland annat bryta tabun. Mina egna, samhällets och vår kulturs tabun. TABUN skapar så mycket onödigt LIDANDE. Vi upplever oss separerade, ENSAMMA. Vågar inte visa hela oss, hela vår komplexa unika och DYNAMISKA natur. Hur ska vi annars kunna ha SANNA, djupa RELATIONER? Förståelse, ACCEPTANS och respekt. Till oss själva, för att nå ut med den till andra.

Min önskan och hopp, min mening, är att försöka hjälpa andra att lida mindre. VILL INTE att andra ska behöva lida så mycket som jag gjort. Men värst av allt: att någon förlorar hoppet. Inte ser ljuset. Inte orkar kämpa mer.

Jag vill hjälpa. På något sätt. Kanske genom mina skrivna ord, vårt möte på yogamattan, mitt LYSSNANDE eller min NÄRVARO.

Kan någon få väckas ur sin smärta, åtminstone en liten stund. Då, då öppnas det i mig än mera. Och i andra. VÄXELVERKAN mellan OSS ALLA, eftersom vi är sammanlänkade.

Och att pappas lidande gav något gott vidare. Genom mig. FÖRVANDLA SMÄRTA och mörker till ljus och LÄTTHET. Och att hylla sårbarheten, istället för att vara rädd och förtrycka den. Kärleken och hjärtat behöver, och vill ha, sårbarheten.

Sårbarheten är nyckeln in.

 

#sårbarhet #sårbarhetsbakfylla #tabun #depression#skam #sårbarhetenärnyckelnin #utmattning #frihet#livsglädje #psykiskhälsa #psykisohälsa #personligutveckling #delamedsigavsittinre #läka#läkagenomvarandra #glädje #kärlek#yogatakayama

#tillsammans #kärlek #mod #våga#frånmörkertillljus #omvandlamörker #acceptans#minsanning #delamedsig #hjälpavarandra#detskrivnaordet #lidande #människan #pappa

 

En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas.

Olika lager. Dimensioner. I ens inre rymd✨

En KAMP släppte. I söndags. En MASSIV. En kamp jag haft så länge jag kan minnas. Kanske burit med mig från evigheten. Något lossnade. Något stort. I mitt bröst. Runt hjärtat. Jag kände hur det öppnades upp, ända ner mot magen. Det lättade. En RYMD skapades där en kontraktion funnits. Jag satte mig ned och grät, där på dansgolvet, dit solens ljus nådde. Grät lättnadens tårar. Att kampen var över. Segern var kommen. Som jag kämpat. En stenhård, uttröttande kamp. Ovetande destruktiv. Vad handlade det om? Nu minns jag inte orden i mitt huvud. Historien som rullades upp. Det handlar om KÄRLEK. Öppenhet. Hjärtat. SÅRBARHET. Kärleken som hör ihop med, vill vara med sårbarheten och RÄDSLA. De två som jag kämpat så hårt mot. Förträngt. Förtryckt. Velat förgöra. Vad fel det kan bli. När längtan och behovet, varit efter just kärlek. ÖPPENHET. Kärleken till mig själv – acceptansen. Till ANDRA. Till allt. Just nu gör jag en meditation – Creating Self Love. För det är där det startar. Det startar hos mig, för att vibba ut. Tillbaka och ut igen. Som en våg av oändlighet.

Så många lager som finns. Så många dimensioner. Hur många LJUSÅR ryms inte inuti en människa??

Att se, och framförallt KÄNNA att jag inte måste slåss mot sårbarheten och rädslan. De är inga hot. Inget ont som måste bekämpas. Bekämpas för att SKYDDA mig. De är ok. De vill mig gott. De NÅR in till mig, och UT till andra. Det är ju där jag vill vara. Det är ju där KÄLLAN till liv och kraft finns. Men att jag inte fattat det. Inte klarat, för rädslan och paniken har varit i vägen. Som ett skydd. Men jag behöver inte det skyddet längre⭐️??✨

Är det att vara ”utan filter”??Transparent? Haha! Öppen. Fri! Att andas in. Och andas ut, genom att släppa taget. Utan kamp. #yogatakayama#personligutveckling #frihet #sårbarhet #rädsla #kärlek #öppnandet#psykiskhälsa #dimensioner

Inte bara ett helvete. Ett 15 ÅR LÅNGT HELVETE.

Inte bara ett helvete. Ett 15 ÅR LÅNGT HELVETE. Från att jag var 20-35 år (idag är jag 39). Från att pappa blev svårt sjuk, fram till hans övergång. Ett helvete med djupa dimensioner jag lätt kan fylla böcker med. ETT HELVETE PÅ JORDEN. Även vardag, lycka och glädje rymdes. Det är så komplext livet. Utan glädjen hade jag ju inte varit kvar. Kunnat överleva. Kunnat finnas. Hur svårt är det inte att våga slappna av, våga vara glad, samtidigt som en av dom två som skapade mig brinner av smärta, sjukdom och sorg. Det är lätt att tillslut, i omgångar, sjunka igenom. Hamna på botten. I totala mörkret kippa efter andan. Inte kunna, vela, eller veta: hur leva? Men inte vilja dö. Som tung svart lava över ens sinne och kropp. Trögt flytande genom mina blodkärl. Vilja men inte orka. Total utmattning. Vilja lyfta armen. Vilja lyfta blicken. Vilja prata. Men INTE ORKA. Tredje (!) och sista gången jag blev utbränd och deprimerad (10 år sedan nu ???) minns jag att jag konstaterande sa till älskade mamma (arma henne): ”Jag är tydligen till för att lida”. Jag kunde inte se någon annan anledning till varför jag fått uppleva så mycket smärta och sorg. Och så mycket. Så länge. Så djupt genomskärande. Varför var jag här? Vad annat fick jag uppleva? Var det därför jag kommit hit?

2013 vände det – från offer till insiktsfull. Förlåtelse och förståelse. Jag kunde för första gången, i varenda cell, finna förlåtelse och acceptans till det jag genomlidit. Se vad jag vunnit från det hemska. Hur jag förädlats. Som en sten som hårt rullas mot sandstranden. Fram och tillbaka. I upplevd evighet. Till att bli mjuk och liten som ett sandkorn. Ett sandkorn i gemenskap med de tusentals andra som skapar sanden. Storheten. Och rörelsen. I samverkan. Gunga fram och tillbaka. Omsluten av havet, med solens varma strålar mot dess yta. Som värmer inifrån och ut☀️

Hur kunde, orkade jag fortsätta? Vad drev mig? Vad drev mig genom mörkret och smärtan och meningslösheten? Jag var, och är, fast övertygad om att paradiset finns på jorden. Det skulle, eller ska, inte vara så här. Det är inte meningen. Det är ett missförstånd. Det SKA gå att skapa ett INRE PARADIS, och ett yttre. I vår värld. Jag har fått smaka på det. Insupa det. Översköljas. Det kommer och går. Men det FINNS! Mitt väsen visste det. Innan jag. Första gången jag kom i kontakt med det var 2012 på en storartad kurs/resa på Bali. Kom i kontakt med det i mitt inre. Min själ?✨

Repost: foto from @backtowardslight

#yogatakayama #psykiskhälsa #psykiskohälsa #utbränd #utmattning#utmattningsdepression #depression #livskraft #paradisetpåjorden#helvetetpåjorden #livslust #livskvalitet #glädje #sorg #förlust #liv #död#smärta #läkning #anhörig #hälsa #tasigtillbaka #vägentillbaka #kämpa#integeupp #vägenärframåt