Räddharen. HÖGSTADIET. Mer än 20 år senare så ser jag hur jag fortfarande tvingas in mig mot väggen när mina rädslor begränsar mig.

Räddharen.

HÖGSTADIET.

Tittar ner från femmans hopptorn. 5 meter ner till vattnet i simhallen. Jag måste. Bara så kan jag få högt betyg i simning. Denna box saknas.

Nej vad högt det är! Känner hur jag liksom sugs ner ju närmre jag står kanten. Går fram flera gånger. Vänder. Ler förläget åt de andra. Våghalsen hoppar för typ femte gången. Inte nog med det, jäkeln dyker!

Meeen! Klockan tickar. Svettas trots min gåshud. Inte är det kul heller att stå här i en baddräkt bland klasskompisarna. Simlärare ropar ut i sin fåniga megafon: ni ska upp ur vattnet om 5 minuter! Klassen är slut om 5 minuter!

Fan! Nu eller aldrig! Jag måste!

Fan fan fan! Jag trycker mig mot den kalla simhallsväggen. Känner klorets starka stickande doft. Nu! Nu Sarah! Kom igen! Skriker jag i mitt huvud tyst för mig själv. Ja! Nu! Jag tar sats och lubbar ut! Ut! Över kanten! Neeeeej! Skriker jag på väg ner genom luften. Nej jag ångrar mig!! Neeej! Booom! Jag bryter ner genom vattenytan. Kommer längre ned i vattnet än jag brukar. Tar sprattlande tag för att nå ytan. Ett djupt andetag in. Ja! Ja! Ja jag gjorde det!! Yes!!! Jaaaaaaa! Glädjen, lättnaden, stoltheten!

Mer än 20 år senare så ser jag hur jag fortfarande tvingas in mig mot väggen när mina rädslor begränsar mig. Jag står där och tittar mer mot avgrunden. Känner hur målet, det åtråvärda, liksom suger tag i mig. Jag tar steg tillbaka. Tittar. Blundar. Tar ett steg fram igen. Kollar och önskar och ber att jag ska våga.

Sen plötsligt. Är tydligen tiden inne. Jag blundar, kniper ihop ögonen hårt! Och börjar lubba mot stupet. Mot målet. Mot friheten! Första steget är taget 😀 Men tusan vad obehagligt det är att stå och trycka mot en vägg. När räddharen tagit ett fast grepp om mig.

 

Kom och ta min hand

Kom

Kom

Kom

Ta min hand

Ta min hand

Vi flyger

Svävar

Stabilt

Vi reser oss

Kom och ta min hand

Vi lättar

Svävar och flyger i en dans

Dansa

Dansa med mig

Låt impulserna inifrån

få visa sig i rörelse

Rörelse

Vi reser oss

Vi reser oss tillsammans

Smälter samman

Mmmmm

Yoga

Förening

Lyft

Du ståtliga

Vackra

Unika

Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Ångesten, min hatade parhäst.

Hur jag slipper få ångest! Jag låter känslorna komma, flöda. Utan motstånd. Bara se, observera, tillåta och acceptera. Bara vara med det som är inom mig. Förlåta mig själv. Våga se alla sorters känslor och tankar som dyker upp. Hur ocharmiga, osmickrande, elaka, egoistiska, självcentrerande, destruktiva, självömkande, rädda och panikslagna de än må vara. Mina tankar och känslor definierar inte mig. De bara finns. Ångesten uppstår när jag börjar ha ett motstånd mot dom. Vill inte se, vill inte känna. En inre konflikt. Då blir mina tankar och känslor ett problem. För mig. Och risken finns att de då drabbar min omgivning.

Oftast när jag låter känslorna komma, det kan vara att jag känner någon oro i kroppen, tex i mitt bröst eller i magen, då kommer gråt. Sen, efter inte så lång tid kommer lugn och glädje. Bakom tårarna finns frid!

Det upptäckte jag på allvar år 2013 ( mitt år med mina 3 sk personliga världskrig då bla min pappa gick vidare). Eftersom jag upplevde så mycket olika sorg under bara ett par månader så tvingades uppdämd sorg/gråt fram. Och det enda jag kunde och orkade göra var att ge upp och börja gråta. Gråta i massor ( vätskeersättning gjorde så att jag slapp uttorkning. Alltså seriöst :)). Och jag fick då för första gången, på riktigt upptäcka att jag kan komma igenom smärta och sorg starkare. I slutet av det året kunde jag verkligen, helt och fullt med varje cell i min kropp, tacka all smärta jag fått uthärda ( pappa var svårt sjuk fram till sin död från att jag var 20 till 35 år ). Förlåta och acceptera. Och se och verkligen känna det jag vunnit, inte förlorat.

Jag sa att jag gått igenom mina världskrig utan att ha blivit sårad, jag blev läkt.

Jaaaa, vad lång tid och lidande det tagit mig att komma till denna dag. Hur jag kan slippa ångest! Ångest som varit min hatade parhäst. Men tänk, att jag fått uppleva det nu! Visst, utmaningarna kvarstår, men jag har öppnat dörren, fått uppleva det?❤️??