Avgörande för ett fungerade och välmående ”Vi”.

För mig är det viktigare att Du tar hand om dig själv så att Du mår bra, än att jag får vara med Dig. I förlängningen är det avgörande för ett fungerade och välmående ”Vi”. Ett ”Du & Jag”.                               Jag är nummer 1 i mitt liv. Äntligen!!! För det är bara så jag kan älska och respektera mig själv så mycket att jag kan ge och ta emot kärlek och kunna finnas för andra. Jag vill verkligen kunna finnas där för andra. Ett hållbart och friskt givande och tagande

Jag kommer i linje med mig själv. Och framförallt med min själs längtan.

Yogan hjälper mig hitta precision, riktning och guidning i livet. Jag hittar lättare fram till ljuset när mörkret faller tungt på mina axlar. Plötsligt känner jag lättare i kroppen vilken väg jag ska ta. Lättare får jag att bortse från sinnets skriande eko. Lättare vågar och hör jag vad mitt hjärta så frenetiskt bultande försöker få mig att höra, våga och välja. Bortom logiken. Vägen mot min kropps och väsens kloka stig. Då. Då öppnar porten upp. Och jag kommer i linje med mig själv. Och framförallt med min själs längtan.

Dansen. Vibrera ut.

Elden. Dansen. Brinnande. Flammande. Pulserande. Växlande. Mjukt. Stilla. Knappt kännbar. I varje cell. I varje del. Vibrerar ut. Tas emot. Ekar tillbaka. Till källan. Ut igen. Pulserande vibrerande våg. Där! Där finner vi varandra <3

DANSA! Jag vill bara dansa. Dansa alla känslor, former och färger. Allt det osagda.

DANSA! Jag vill bara dansa. Dansa alla känslor, former och färger. Allt det osagda. Det djupa. Oändliga. Omedvetna. Det ytliga. Det tunga. Det ljusa. Det svåra. Det lätta. Det glädjefyllda. Dansa i EXTAS!!! I lättja. Försvinner bort. Bort djupt in i mitt inre. I mitt inre där det alltid är ljust, fridfullt, stadigt, stabilt. Där jag vet vem jag är. Och varför jag är här. Otvivelaktigt. Ljuset är starkt. Elden brinner kraftfullt. Växlar till flammande mjukt. Till glödande, sprakande kol. Som syns långt långt bort. Du kanske bara förnimmer känslan. Men ditt subtila jag. Det känner. Och vet. Där är hon. Här är jag. För evigt. In i oändligheten. Där möts vi.

Tack så in i helvete jävla skit bajs mycket som fan galna, asjobbiga och helt jävla fantastiskt makalösa kundaliniyogan!!!!!

Tack så in i helvete jävla skit bajs mycket som fan galna, asjobbiga och helt jävla fantastiskt makalösa kundaliniyogan!!!!! Du e fan i helvetet mitt ankare uppåt, neråt, åt båda hållen och framförallt inåt! Jävlar hur mycket du hjälpt mig genom ångest, dramor, förvirring, sorg, förtvivlan, kroppskomplex, frånvaro och gråtdimmor!!! Helsicke vad bra man kan må nu för tiden genom skit som känns hårt! Tror fanimej att jag kommer skratta när jag dör? Det kan ju fortfarande kännas djävulskt plågsamt så bli inte kaxig och arrogant yogan!

Visst, du är och har inte varit svaret på allt. Men fan så jävla mycket att det räcket och blir över!!! Ja.

Tackar mig själv för alla de gånger jag vågat möta mina rädslor.

När jag vågar vara modig. När jag vågar möta/gå emot min rädsla.

Innan steget är taget, åh vilket INRE KAOS det kan skapa, ett inre sprattel, inre kamp! Nära förtvivlan. Men så SKÖNT, BEFRIANDE när det är taget! Som ett sort andetag in. Och så kan jag andas ut. SMÄLTA ut i varje cell. Tackar mig själv för alla de gånger jag vågat möta mina rädslor. Jag har haft så oändligt många, och många finns kvar. En efter en, i sin takt, möter jag dom när jag är redo. Eller så tar jag tag i dom först när INSIKTEN slår till med ÅSKANS smärtsamma, söndrande KRAFT i mitt inre: insikten VILKET PRIS jag fått betala och vilket lidande som JAG skapat när jag väljer väg efter rädslan. När den fått styra mig.

Min väg framåt är den som möter rädslor. Jag väljer den ofta aktivt. Ibland duckar jag otaliga gånger, många år. Men tillslut, vilket alltid är mitt mål, så står jag där rakryggad, ödmjuk, darrande av SÅRBARHET och tittar mig själv rakt in i ögonen full av självkärlek: ACCEPTERAR och FÖRLÅTER mig själv för mina så kallade ”svagheter, idioti, tillkortakommanden”.

Och vågar ta steget. Jag kanske kniper ihop ögonen hårt, håller andan, och tar steget. Men det är taget. Då läker jag.